Sex, droger & rock’n’roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

Stort reportage om turnéliv och Peter Bjorn and John för SvD (publicerat igår). Kolla in David Magnussons bilder här.

När skivförsäljningen rasar gör artisterna allt fler konserter. Men turnéer är ingen guldgruva och livet på vägarna mindre glamouröst än vad rockmyten ­säger. Jag och David Magnusson följde med bandet Peter Bjorn and John i en minibuss till Hultsfred.

Det börjar avvaktande. När klockan slår åtta på morgonen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smuttar på en take away-kaffe. Regnet droppar på den ljusblå kavajen. Han är den ende i bandet som har dykt upp på utsatt tid.

Med resväska på hjul och medhavda cockerspanieln Esther är Peter knappast arketypen för en rockartist på väg ut på turné. Bättre i fas med klichébilden är dagens chaufför, ljudteknikern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i hästsvans och ännu längre skägg kommer han lufsande med en cigg i mungipan. Han leder oss till minibussen där basisten Björn Yttling och trummisen John Eriksson snart trillar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motorvägen. Björn plockar fram ett bärbart tv-spel och mumlar på västerbottniska:

–Vet någon om det regnar i Hultsfred?

Ingen svarar.

–Hoppas det. Jag har mina gummistövlar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indiegrupp i mängden. Trion bildades 1999 och släppte två album med småskruvad gitarrpop, ”skivor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom singeln Young folks, som blev en osannolik superhit och tog Peter Bjorn and John från kommunala rockspelningar i Borås till stora scener världen över. Idag är de ett av landets flitigast uppträdande popband. Under våren har de turnerat i Europa och USA samt spelat på festivaler som Glastonbury och Coachella. Närmast väntar sex veckors turné som förband till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egentligen ganska otypisk. Förutom att bandet trängs i en minibuss istället för en rymlig ”nightliner”, kommer de tillbaka redan ikväll. Dessutom reser deras turnébesättning på egen hand från förra veckans konsert i Frankrike.

Med i bussen finns istället Peters flickvän, hennes bror, hunden Esther och en viss Calle Olsson. Den sistnämnde, medlem i norrländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i miniformat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skickade bara Calle Olsson som ensam med en synth framförde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en timmes spelning, så om vi struntar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minuter, säger Björn Yttling från bussens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tycker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halvminut. Det roliga är ju att det håller på aningen för länge.

Några timmar senare avverkar John och Peter intervju efter intervju i leran framför Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hittar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remixtävling på er hemsida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frågar jag John om det inte blir tröttsamt med alla intervjuer. Jo, ibland, svarar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla ställer samma frågor. Men nyligen gjorde jag en intervju med en italienare som lät som hämtad ur en Disneyfilm, sedan en med en spanjor som hade jättemörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde engelska och sedan en med en finne som pratade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan intervjuer vara riktigt roliga.

Skildringar av musikers liv på vägarna fokuserar oftast på dekadensens heliga treenighet – sex, droger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss uppmärksammade bok om Mötley Crüe, beskriver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på eftermiddagen i ett hotellrum, spy och kissa bredvid sängen, åka till spelstället, supa, ta kokain, uppträda, ta mer droger, supa, flyga till nästa stad, gå på strippklubb, supa, slå sönder hotellrummet, skjuta heroin, somna.

När Björn berättar om Peter Bjorn and Johns turnédagar låter det lugnare.

–Nightlinern brukar komma fram vid elva. Då äter man frukost och duschar. Sedan gör vi intervjuer i några timmar och soundcheckar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kommer det någon skivbolagsmänniska som vi måste träffa innan vi spelar. Sedan har man två timmar att göra vad man vill innan bussen åker vidare.

Jag påpekar beskrivningens brist på narkotika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mellan att göra intervjuer och knarka. Man hinner inte både och.

Det börjar närma sig konsertdags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stövlarna och kliver i ett par boots. Calle Olsson kommer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alkohol, säger Björn.

–Va?

Calle ser chockad ut.

–Den är i logen, en miljard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så småningom lyckas turnémanagern Chris – som liksom Thomas har hästsvans, skägg och svarta kläder – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dricker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kliver Calle upp och spelar ett monotont elektroniskt stycke. Publiken ser förvirrad ut. Vid sceningången står de tre bandmedlemmarna: Peter oroligt blickande in mot scenen, John ivrigt småstudsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indienördiga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskådarna börjar undra om de har blivit lurade, marscherar Peter Bjorn and John in. Trion överröstar Calle med ett stökigt virrvarr av distade gitarrer. Under senaste singeln It don’t move me får de sällskap på scenen av Marcus Bolgert – en 16-årig göteborgare som medverkar i låtens video. Iklädd färgglad träningsoverall gör han Michael Jackson-dans, juckar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hoppar Peter ner och sjunger refrängen vid publikhavet. Scenen är dock så hög att han inte kommer tillbaka upp. Assisterande turnémanagern Fluffy – också han med hästsvans, skägg och svarta kläder – springer fram och sliter upp sångaren.

Efter konserten är stämningen bakom scenen euforisk. Familjemedlemmar strömmar till och ger gratulationskramar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolthet. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musiker i The Spotlites, muttrar att trummorna inte hördes.

De senaste åren har antalet spelningar och festivaler ökat radikalt i Sverige. En indikator på hur kraftigt utbudet växer är att den ersättning som Stim får in från liveframträdanden närapå har fördubblats – från 28,6 miljoner till 52,3 miljoner på fem år.

Även den pågående konsertsommaren är något i rekordväg – den har kallats ”elefanternas sommar” på grund av alla besök från stjärnor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots lågkonjunkturen sätts nya publikrekord på festivaler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsätter årets festival- och konsertsommar mellan fyra och sex miljarder, enligt beräkningar av kulturekonomen Tobias Nielsén.

Det ligger nära till hands att koppla ihop konsertboomen med raset inom försäljning av cd-skivor. När lyssnarna laddar hem musiken gratis kan de istället lägga pengarna på konsertbesök. Samtidigt behöver artisterna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpekar Lars Nylin, chefredaktör för tidningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvivel om att det enorma utbudet till stor del beror på att konserter har blivit en viktigare intäktskälla för artister. Men det är inte lätt att sortera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre festivaler har givetvis i sig genererat ett större intresse för att turnera.

Det ökade konsertutbudet har kommit att bli ett slagträ i debatten om illegal fildelning. De pengar som en artist förlorar på minskad skivförsäljning kompenseras av större turnéintäkter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lönsamheten i att turnera överskattas.

–Mängder av artister ska dela på en kaka som visserligen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat generellt. Många hyfsat etablerade artister turnerar nog mest för att hålla ruljangsen i gång.

En liknande analys ger John Eriksson i bussen tillbaka från Hultsfred:

–U2 kanske blir rika på turnéer, men inte indieband som vi. Det är som vilken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjänar du inte så mycket, men däremot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frågar vilken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut bajamajor, hävdar John.

–Är det möjligt att få stanna och bada? avbryter Calle.

Stämningen i bussen är nu raka motsatsen till tystnaden i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra uppstår när en blå Jaguar med registreringsskylten ”Ranelid” kör upp framför bussen på en bensinmack. Peter spelar munspel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pratar om Solstollarna, någon om musikjournalisten ”Tage Strage” och någon om att sälja pellets istället för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När medlemmarna går in på en vägkrog för att köpa var sin pizza – förutom Calle som köper två – passar jag på att besöka toaletten. Tillbaka vid bordet finner jag mitt anteckningsblock dekorerat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnissar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frågor. Han tackar för sällskapet i bussen och säger, kanske lite ursäktande, att turnerande är ett väldigt konstigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med massor av intervjuer, radiospelningar och nya ansikten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lullar runt som ett stort barn.

Han bekräftar vad John sa kvällen innan. För Peter Bjorn and John fungerar turnéer främst som marknadsföring. De tjänar bättre på skivförsäljning samt, inte minst, på att deras musik används i filmer, tv-serier och reklam.

Jag frågar vad han tänker om framtiden. Skulle han vilja leva som turnerande artist resten av livet?

–Jaa, jag hade egentligen aldrig hoppats på det. Jag hade planer på att bli bibliotekarie, så när framgången kom blev det lite av en chock. Men nu börjar jag vänja mig och hoppas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sitter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobiltäckning. Om två timmar flyger han till nästa spelning, i Portugal.

Stockholm, Stockholm, Stockholm

Sedan jag flyttade till Stockholm för två år sedan händer det regelbundet att jag får försvara huvudstaden inför bekanta som bor på annan ort (oftast en som börjar på G och slutar med öttlaborg). Nej, säger jag vänligt, alla stockholmare är inte överlägsna och ytliga. Nej, det är inte omöjligt att lära känna nya människor. Jo, man kan känna sig hemma här.

På en punkt måste jag dessvärre ge 08-hatarna rätt, och det är när det gäller Stockholmsbornas kunskap om resten av landet. Inte alla, men många jag träffar i Stockholm tycks helt ointresserade av det som sker utanför den kungliga huvudstaden. Vissa verkar knappt kunna peka ut Malmö eller Uppsala på en karta. Och attityden märks extra tydligt när man studerar medierna.

Förra onsdagen skulle jag recensera The Bear Quartet på Strand. Inför konserten kunde man i Stockholmstidningar läsa att ”det var läääänge sedan de stod på en svensk scen ihop” och att de ”inte har spelat i Sverige på åratal”. Därför blev jag förvånad när en snabb googling visade att gruppen hade uppträtt i Luleå så sent som i december. Har det inte hänt i Stockholm så har det inte hänt alls?

Morgonen efter spelningen slog jag upp DN På Stan, där det krulliga poplöftet Erik Hassle intervjuades:

När uppträdde du för en stor publik första gången då?

– Min mamma var min lärare i mellanstadiet …

Hur funkar det?

– Alltså, det bodde 600 pers i Katrineholm och av dem var kanske 100 skolelever. Min mamma var lärarinna, det fanns inte så många alternativ.

Okej, nu ska jag vara tydlig. Katrineholm – beläget mindre än femton mil från DN-skrapan – är en egen kommun, Sveriges 75:e största. Katrineholm har drygt 32 000 invånare.

Varken reporter, redaktör eller redigerare reagerar här på uppgiften att det bor 600 personer i Katrineholm, ett påstående som uppenbart är antingen ett skämt eller ett missförstånd. Tänk om Katrineholms-kuriren på motsvarande sätt skulle räkna fel på huvudstadens befolkning med 98 procent: ”Det bor 15 000 pers i Stockholm och av dem är kanske 2 500 skolelever”.

Sånt här får mig att tänka på när jag besökte Malmö tillsammans med några Stockholmsboende, mediearbetande vänner. Redan första kvällen hann två av dem göra den freudianska felsägningen att Malmö är ”väldigt olikt Sverige”. Senare erkände en i sällskapet att han vid tandborstningen kom på sig själv med att tänka ”kan man dricka kranvattnet här?”. I rest my case.

Sveriges minst publikfriande rockband

I veckan gjorde jag ett inhopp som recensent (och fotograf!) för Norrbottens-Kuriren, när tidningens egen Matti Alkberg spelade i Stockholm. Så här blev det:

The Bear Quartet. Onsdag 10/6 2009. Hornstull Strand, Stockholm.

Halva Stockholms popmaffia trängs i ett cementgarage på Södermalm. Tidningarna har skrikit om ”The Bear Quartets första Sverigespelning på flera år”. Att gruppen stod på scen i Luleå för ett halvår sedan har ingen brytt sig om att ta reda på.

Bandmedlemmarna själva tycks märkbart skärpta och ivriga. Calle Olsson, först in på scenen, orkar inte ens vänta på att dj:n ska sänka volymen, utan trycker igång den första samplingen ovanpå bakgrundsmusiken.

Uppträdandet är det enda inbokade i Sverige i år, deras 20-årsjubileum. Dessutom är det första gången en publik får höra materialet från kommande skivan 89. Spelningen består uteslutande av nya låtar.

Efter avig indiepop, postrocksflörtar och noisig electronica har The Bear Quartet landat i något som enklast beskrivs som progressiv rock. Matti Alkberg har kallat soundet för ”postfuturistiskt” och ”lyxigt”. Den enda jag vet som uttrycker sig liknande om sin musik är Axl Rose i Guns n’ Roses, och när kvällens konsert är som sämst kan man faktiskt se beröringspunkter med det effektindränkta harvet på Chinese Democracy.

Desto oftare funkar det betydligt bättre. The Bear Quartet tuffar igenom det nya materialet som en taktfast maskin. Matti Alkberg tar i från tårna, Jejo Perkovic hamrar intensivt på pukorna och en sittande Peter Nuottaniemi pumpar stadigt fram basgångar. Stundtals låter det som ett skruvat Fireside, stundtals postpunkigt svängigt, stundtals krautigt pulserande.

Att de ibland virrar bort sig i brötiga rifforgier, och att Jari Haapalainens gitarrspel då och då låter farligt mycket 80-talsmetal, sådant får man ta när det gäller björnkvartetten. Det är knappast en hög lägstanivå som har gjort dem betydelsefulla, utan kreativa infall, integritet och en tjurskallig ovilja att göra det förväntade.

När applåderna fortsätter efter extranumret, The Gun Clubs Walking with the beast, tycks Sveriges minst publikfriande rockband ha mjuknat. Under jubel kommer de tillbaka och tar upp instrumenten. Sedan spelar de en cover på världens kortaste låt – den en sekund långa You suffer med Napalm Death.

Avslutningen understryker det vi alla redan vet. Man ska aldrig tro att man vet var man har The Bear Quartet.