Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for februari 2009

”Imagine, if you will”

leave a comment »

I serien ”roliga Youtube-klipp om papperstidningens död” (första delen här) är det dags för inlägg nummer två. Nyhetsinslaget ovan visar att amerikanska dagstidningar redan 1981 lanserade ett system för digital distribution!

Om systemets ekonomiska ramar säger en redaktör på The San Francisco Examiner: ”We’re probably not gonna lose a lot, but we aren’t gonna make much either.” En sanning som tyvärr tycks gälla även dagens webbeditioner.

Written by Adam Svanell

februari 24, 2009 at 11:05 f m

Forskning säger emot underhållningsbranschen

with one comment

Så här skrev jag i SvD inför TPB-rättegången (artikeln publicerad den 16 februari):

Underhållningsindustrin säger sig förlora miljardbelopp på ­Pirate Bay. Forskare menar tvärtom att fildelningen gynnar ekonomin.

–Att jämställa en nedladdning med ett köp är nonsens, säger Roger Wallis, professor i medieteknik.

Rättegången mot Pirate Bay har varit efterlängtad i underhållningsindustrin. Med ett rekord på över 25 miljoner användare är sajten en central punkt i den fildelningskultur som gäckar film-, bok-, spel- och skivbranschen.

När rättegången inleds i Stockholms tingsrätt idag krävs Pirate Bay-grundarna på 115 miljoner kronor. Johan Holmer på Sveriges filmproducenter hoppas på en fällande dom.

– Illegal fildelning är ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion. En internationell undersökning uppskattade att det handlade om 700 miljoner i uteblivna intäkter. Det är enorma summor för svensk film, säger han.

Men trots debatten om att bolag och upphovsmän ruineras finns det forskning som talar för motsatsen.

Jonas Andersson, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap på Londonuniversitet Goldsmiths, forskar om fildelningsfrågor. Han säger att det är långt ifrån självklart att Pirate Bay har en negativ effekt på ekonomin.

– Den forskning som har gjorts har framförallt studerat nedgången i cd-försäljningen och den ökade delningen av mp3-filer. Sunt förnuft säger ju att de sammanfaller. Men det har visat sig väldigt svårt att hitta ett orsakssamband, säger han.

Roger Wallis är professor i medieteknik på KTH och ledamot i regeringens IT-råd. Han menar att skivbranschens kris inte behöver drabba artister och upphovsmän. Tvärtom kan de tjäna mer än tidigare, eftersom den minskade skivförsäljningen kompenseras av ökade intäkter från konserter samt avgifter på försäljning av mp3-spelare och cdr-skivor.

I ersättningskravet mot Pirate Bay har film- och skivbolagen räknat hur många som har laddat ner en fil, och multiplicerat detta med vad varan skulle kosta att köpa. Den modellen saknar helt förankring, säger Roger Wallis.

– Att alla skulle gå och köpa det de laddar hem om de inte kunde fildela, det är löjligt. Det finns ingen forskning som stödjer det för fem öre.

Jonas Andersson menar att fildelningen sannolikt har en negativ effekt på vissa branscher, men att den indirekt kan gynna andra. Den som köper färre skivor lägger istället pengarna på mobiltelefoner, kläder eller datorer. Just detta konstaterades nyligen av en statlig rapport i Nederländerna – att vissa branscher kan förlora på fildelning, men att de totala vinsterna för samhällsekonomin är större.

En rad undersökningar, bland annat från SOM-institutet i Göteborg, har även kommit fram till att aktiva illegala fildelare konsumerar mer ”laglig kultur” än andra. Men det kan man inte tacka fildelningen för, menar Per Strömbäck på Dataspelsbranschen.

– Den som inte alls är intresserad av dataspel laddar varken ner piratkopior eller köper spel. Att de som olovligt laddar ner också köper ibland betyder inte att den lagliga marknaden vinner på piratkopiering.

Skivbranschen: ”15 miljoner är symboliskt”

Skivbolagsorganisationen Ifpi kräver 15 miljoner kronor i ersättning från Pirate Bay.

– Sett till värdet av alla förlorade intäkter är det en symbolisk summa, säger Ifpis ordförande Ludvig Werner.

Försäljningen av cd-skivor har halverats under 2000-­talet, vilket ökningen av digital försäljning inte alls väger upp. Fildelningen har haft en väldigt negativ påverkan, anser Ludvig Werner. Han avfärdar studier som talar om positiva ekonomiska effekter:

– Det finns ännu fler undersökningar som pekar på det motsatta.

Bokbranschen: ”Det allvarligaste problemet”

Bokförsäljningen ökade med över 40 procent mellan 1998 och 2007. Åtalet innefattar inte heller några böcker. Ändå beskriver Förläggareföreningens ordförande Kjell Bohlund fildelningen som branschens allvarligaste problem just nu.

– Ljud- och kursböcker är tillväxtområden som har slutat öka de senaste åren. Det finns en risk att fildelningen av böcker ökar.

Att fildelning skulle gynna ekonomin köper han inte.

– Vi skulle inte klaga om vi inte trodde att det här var dåligt för branschen. Det handlar inte bara om ekonomi, utan om upphovsmannens rätt att förfoga över sitt verk.

Spelbranschen: ”Vi gick miste om 7,5 miljarder”

Förra året ökade försäljningen av dataspel med 34 procent i Sverige. Enligt Per Strömbäck på Dataspelsbranschen visar dock undersökningar att 7 av 10 spel som spelas är illegala kopior.

– Vi sålde dataspel för drygt tre miljarder kronor. Om det utgör 30 procent så gick vi miste om sju och en halv miljard.

Dataspelsbranschen har inte krävt skadestånd av Pirate Bay, men Per Strömbäck utesluter inte att det sker i en separat process.

– Olovlig fildelning av spel ökar i takt med bandbredden.

Filmbranschen: ”Illegal fildelning är inte positivt”

Genom lobbyorganisationen Antipiratbyrån har filmbranschen agerat starkt mot illegal fildelning. Till skillnad från skivindustrin har man dock haft allt annat än kristider.

2007 var ett internationellt rekordår för biobesök. I Sverige ökade förra året både biobesöken och dvd-försäljningen. Trots det är Johan Holmer på Sveriges filmproducenter orolig.

– Siffror från SOM-institutet indikerar att 25 miljoner filmer laddas ner per år i Sverige, de flesta illegalt. Att illegal fildelning skulle vara positivt faller på sin egen orimlighet.

Piratprocessens betydelse är bara symbolisk

leave a comment »

Något sent kommer här min kommentar inför rättegången mot The Pirate Bay (artikeln publicerad på Kristianstadsbladets kultursidor den 14 februari):

Rättegången mot The Pirate Bay är i grunden meningslös. Framtidens upphovsrättsbråk lär röra större saker än filmer och musik.

Den har kallats den största politiska rättegången i Sverige sedan IB-affären (av Piratpartiet), ett statsfinansierat spektakel utan like (av Piratbyrån) och årets kulturhändelse (av undertecknad). På måndag inleds rättegången mot The Pirate Bay.

Juridiskt sett är tvisten en snårig historia. Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij står åtalade för medhjälp till, och förberedelse till, brott mot upphovsrättslagen. Någon faktisk gärningsman till detta brott finns inte. Medhjälpen till det eventuella brottet har å andra sidan skett på ett medvetet, till och med triumferande, vis.

Frågan är om juridiken ens är avgörande i ett fall där så starka intressen är inblandade.

Den 12 mars ska EU-parlamentet rösta igenom den så kallade Medinarapporten. Rapporten består av en rad förslag om upphovsrätt på nätet, bland annat formuleringen ”Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (till exempel ‘Pirate Bay’)”.

EU-parlamentet säger med andra ord att The Pirate Bay bör dömas.

Rapporten är bara den sista i en rad märkligheter kring fallet. Vägen till Stockholms tingsrätt har kantats av påtryckningar och tveksamheter som myndigheter har blundat för – från 700 hemligstämplade mejl mellan Vita huset och Justitiedepartementet, via hot om sanktioner från WHO, till en polisutredare som fick jobb på filmbolaget Warner Brothers.

Oavsett vad man tycker om The Pirate Bays uppnosiga antiupphovsrättsideologi så är det svårt att se dem som annat än David i kamp med Goliat, en Goliat som dessutom bits och luras.

Pressen på Sverige att döma trion är enorm. Det vet alla i rättssalen. Politiska domslut må vara högst otillåtet, men kan man verkligen förvänta sig att nämndemännen helt lyckas bortse från denna press? Jag vågar inte vara säker.

I slutändan är det ändå tveksamt om utgången kommer att få någon större betydelse. Det är ett rättsfall av enorm principiell vikt, men kanske inte så mycket mer.

Mycket talar för att The Pirate Bay lever vidare även om grundarna hamnar i fängelse. Den illegala fildelningen har dessutom blivit så utbredd att den knappast står och faller med en sajt. Historien visar att lagstiftning inte kan hålla jämn takt med tekniska framsteg, och redan i dag finns verktyg för att anonymisera IP-nummer (och därmed kringgå Ipred-lagen).

Att fallet skulle avgöras i vår är knappast heller aktuellt. ”Vi kan nog inte förvänta oss en färdig dom förrän om fem år” säger upphovsrättsjuristen Marianne Levin till tidningen PC för alla. Oavsett domslut kommer endera parten att överklaga, kanske ända upp till Högsta Domstolen.

Processen mot The Pirate Bay bör därför snarast förstås som en markering. Det är tveksamt om ens film- och skivbolag tror att rättegången kan hejda spridningen av upphovsrättsskyddat material. Deras polisanmälningar, stämningar och krav på nya lagar fungerar som symbolhandlingar – bevis för att de inte accepterar det som håller på att hända.

Det är svårt att förutse hur striden mellan pirater och underhållningsindustri har utvecklats när den avgörande domen väl kommer. I fallet skivbranschen finns det tecken på att hela konflikten börjar spela ut sin roll.

När jag nyligen intervjuade Peter Sunde hade han gått över till att använda musikprogrammet Spotify. Det svenska företaget har lyckats skapa en laglig tjänst som är så smidig att till och med landets mest kände nätpirat använder den. Samtidigt kan även en sådan tjänst utsättas för intrång, och de senaste veckornas turer har visat att skivbolagskrav begränsar också Spotify.

En minst lika trolig utveckling är att piratkriget i stället trappas upp. Att dagens konflikt rör låtar och filmer beror på att dessa har varit lätta att digitalisera. Ännu fler saker i våra liv lär bli digitala, vilket bäddar för nya och större upphovsrättsbråk.

I en understreckare i Svenska Dagbladet påpekar informatikforskaren Nicklas Lundblad att upphovsrättens legitimitet ifrågasätts allt kraftigare. Till sist kan frågan om immaterialrätt komma att handla om rätten till kunskap, skriver Lundblad och citerar Robert Laughlins bok ”Crime of Reason”. I denna dystopi beskrivs en värld där upphovsrätten har vidgats så till den grad att all kunskap ägs av någon, och där människor flyr till månen för att få lära och läsa fritt.

En mer optimistisk – men lika hisnande – vision uttrycks av Martin Thörnkvist i Tony Ernsts aktuella bok om musikbranschen. Thörnkvist, som driver skivbolaget Songs I wish I had written, föreställer sig en helt digital värld:

”Mediebranschen först, musikbranschen och filmbranschen sen, bokbranschen utom tvivel nästa. Allting som går att digitalisera kommer att digitaliseras. Jag längtar till den dagen då man exempelvis kan skriva ut medicin. Print två Panodil!”

Som sagt. Hisnande.

Wave goodbye to our thankless jobs

leave a comment »

Bloggtystnad väntar i en dryg vecka. Jag ska en sväng till Frankrike och lär inte skriva något därifrån.

Däremot publicerar jag ett gäng artiklar som den som vill kan hålla utkik efter: I morgon om Armémuseum i SvD:s Min Helg-bilaga, på lördag om The Pirate Bay-rättegången i Kristianstadsbladet och på måndag om samma sak i SvD Kultur.

Written by Adam Svanell

februari 12, 2009 at 7:48 e m

Från studieförbund till upplevelseindustri

leave a comment »

Om Kulturutredningen (artikeln publicerad idag på Kristianstadsbladets kultursida):

Dålig insyn, toppstyre och nyliberala floskler? Kulturutredningen har kritiserats för det mesta. Vad som skulle bli en omvälvande modernisering av kulturen kanske inte resulterar i något alls.

Kulturutredningen var den stora uppdateringen av Sveriges kulturpolitik, uppdateringen som skulle nå bred politisk förankring. Åtminstone försökte regeringen lansera den så.

I juni 2007 skrev Lena Adelsohn Liljeroth ett inlägg på DN Debatt med rubriken ”Regering och opposition ska enas om kulturpolitiken”. Kulturministern slog fast att kulturens frihet värnas bäst när den stöds av många. Därför bjöds samtliga riksdagspartier in att medverka i en politisk expertgrupp tänkt att samarbeta med utredningskommittén.

Som orsak till utredningen framhävdes att förändringar hade skett i samhället sedan de kulturpolitiska målen fastställdes på 70-talet. Kulturministern talade om globalisering, internet, invandring och Sveriges inträde i EU. Målen behövde anpassas ”så att de fångar upp innehållet i en ny kulturpolitik”.

Att se Kulturutredningen som opolitisk är dock ett misstag. Den som läser direktiven inser att de omtalade förändringarna i samhället inte bara handlar om yttre omständigheter, utan minst lika mycket om en ideologisk kursändring: från jämlikhet och kollektivism till nyliberalism och marknadstänkande.

Dagens svenska kulturpolitik härstammar från åren 1974 till 1976. Den bygger på folkhemsideal om kulturen som en socialpolitisk fråga. Den tillkom då oljekrisen hade lett till lågkonjunktur, då samhällsdebatten upplevt en allmän radikalisering och – vilket Kulturutredningens ordförande Eva Swartz själv har tagit som träffande exempel – då numera sönderkramade Abba tillägnades låten ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

1974 satsade man på ökad tillgänglighet, studieförbund, stöd till fristående kulturarrangemang och ”fritt kollektivt skapande”. Formuleringen att kulturpolitiken borde ”motverka kommersialismens negativa verkningar” var nog inte så uppseendeväckande. Då.

Det är knappast en slump att den enda stora översyn av kulturpolitiken som skett sedan dess initierades av regeringen Bildt. Den gången rann förändringsviljan ut i sanden.

Sommaren 2007 var emellertid en ny borgerlig regering varm i kläderna och utsåg en före detta chef inom TV4 – Eva Swartz – att leta en kulturutredning. I direktiven sades att kulturpolitiken hade ”byggt på” det offentliga, vilket framöver skulle bli ”en hörnsten”. Kulturpolitiken skulle ”främja upplevelseindustrin” och ”skapa förutsättningar för entreprenörskap”. Kort sagt: den skulle uppdateras till nya ideal.

Att oppositionspartierna har deltagit i arbetet är hårklyveri. I stället för en parlamentarisk utredning, där partirepresentanter arbetar mot en hållbar kompromiss till lösning, har regeringen lagt kulturpolitiken i händerna på en liten grupp tjänstemän och institutionschefer. När jag intervjuade socialdemokraternas Margareta Israelsson beskrev hon politikergruppens möten med kommittén som rena informationsträffar.

Men mycket har hunnit hända även sedan 2007. Då sades en av utredningens uppgifter vara att lyfta upp den marginaliserade kulturpolitiken på agendan. I dag – efter skuggutredning och scenkonstkris – fyller kulturen ledarsidor och debattprogram. Då blomstrade ekonomin. I dag är vi mitt i en finanskris där staten får träda in och rädda den fria marknaden.

Mona Sahlin har utsett kulturen till en valfråga. Om det vore val i dag skulle hon bli statsminister.

När Eva Swartz på torsdag presenterar Kulturutredningens slutbetänkande är det efter en rad avhopp från utredningen, kritik om dåligt ledarskap och en deadline som har fått skjutas upp. Det är också med en fråga hängande i luften.

Kommer utredningens förslag verkligen att genomföras? Och även om de klubbas igenom, rivs de upp ifall vänstern vinner nästa val?

Redan från början beskylldes Kulturutredningen för att vara tandlös, eftersom den inte får föreslå vare sig ändrade skatteregler eller höjda anslag till kultursektorn. Man kan också ifrågasätta om det är rimligt att en grupp på tretton personer, utsedda av en regering som snart kan mista makten, lägger grunden för ett lands kulturpolitik. Frågan blir knappast mindre relevant när denna grupp beskylls för samarbetssvårigheter och ovilja till dialog.

Kanske känner Eva Swartz samma tvivel. Kanske är det därför de förslag som har läckt ut handlar om organisering – nedläggning av myndigheter, ihopslagning av myndigheter – inte om principfrågor och kulturpolitikens mål.

För ett år sedan konstaterade jag i en artikel hur svårt det var att förutse vad Kulturutredningen skulle leda till. Med några dagar kvar till slutbetänkandet kan man fortfarande säga samma sak. Möjligheten finns att vi, även valhösten 2010, har en kulturpolitik som ”motverkar kommersialismens negativa verkningar”.

Edit: Den underbara affischen ovan är gjord av Allan Friis. Det borde jag ha skrivit från början.

Written by Adam Svanell

februari 10, 2009 at 10:50 e m

Piratkrasch

leave a comment »

Det här är fascinerande.

För övrigt är det frestande att göra kopplingen min artikel om Pirate Bay publiceras i SvD –> Pirate Bay-server kraschar. Men jag tror inte att jag kan övertyga ens mig själv med det resonemanget.

Written by Adam Svanell

februari 9, 2009 at 10:12 f m

Publicerat i Blogg

Tagged with ,

Sagan om The Pirate Bay

with 2 comments

Om The Pirate Bay och den svenska piratrörelsen. (Artikeln är publicerad i dagens SvD. En version med fakta, tidslinje med mera här.)

Tre datanördar skapade en av världens största webbsajter och Sverige blev mittpunkt i en global aktiviströrelse. Nu ställs Pirate Bay inför rätta och utländska intressen kräver att piraterna fälls. Om inte cementeras Sveriges rykte som fildelarparadis.

”Nu har vi öppnat en BitTorrent-tracker – The Pirate Bay. Därifrån kan du ladda ner och dela med dig spel, filmer, skivor, tv-shows och mycket mer.”

Sveriges internationellt sett största sajt lanserades i november 2003 med två slarvigt skrivna meningar på Piratbyråns hemsida. Piratbyrån, en löst sammansatt grupp av hackare och aktivister, hade nyligen rönt uppmärksamhet genom att öppet ta ställning för piratkopiering.

Det var två år sedan fildelningsprogrammet Napster förlorade en utdragen rättstvist med skivbranschen. Nya, liknande tjänster hade dykt upp, och vissa försvunnit efter hot om stämningar. I Sverige bekämpades fildelning aktivt av lobbyorganisationen Antipiratbyrån.

Då klev en unik aktör in på scenen. Piratbyrån medgav inte bara att de ägnade sig åt illegal fildelning. De påstod dessutom att det var försvarbart. I gruppens första pressmeddelande sa talesmannen Martin Fredricsson att ”piratkopiering är en positiv kraft” och ”hur det går för musikindustrin skiter vi i”. Utspelet fick stort medieutrymme.

Nu kompletterade Piratbyrån sin opinionsbildande funktion med att starta en fildelningssajt. Förhoppningen var att göra den nya bittorrent-tekniken känd i Sverige, samt skapa ett komplement till de internationella fildelningsnätverken. Ett år senare skulle Pirate Bay vara störst av dem alla.

– Allting jag kan om datorer har jag lärt mig från saker som har kopierats, säger Peter Sunde.

Sveriges mest kände nätpirat kryper upp med båda benen i soffan.

– När jag var sju-åtta år började jag kopiera spel och program. Det var spännande att få datorn att göra som man ville, lära sig programmeringen och ta bort kopieringsskydd. Efterhand började jag brinna för att skydda personerna bakom kopieringsmaskinerna, eftersom de hade betytt så mycket för mig.

Tvårummaren i Limhamn i södra Malmö pryds av ljusa trämöbler och modern konst. Hallväggen täcks av ett svartvitt fotografi av ett skivspelarstift. Förutom några nätverkskablar på en byrå är det inget som skvallrar om att vi är hemma hos en av hjärnorna i Pirate Bay.

Det var Piratbyråmedlemmen Gottfrid Svartholm Warg som till en början skötte sajten – en enkel tracker på en pc i källaren på hans jobb i Mexico City. Snart involverades Fredrik Neij, och när programmeringen behövde uppgraderas erbjöd sig Peter Sunde att hjälpa till. Som mest politiskt intresserad av de tre blev han snart Pirate Bays ansikte utåt.

– Många av de andra fildelningssajterna drevs av 17–18 åriga kids som blev livrädda när de började få hotbrev. Ingen på Piratbyrån hade trott att Pirate Bay skulle bli så gigantiskt. Men vi var de enda som satte ner foten.

Medan Piratbyrån var unik genom att försvara piratkopiering hade Pirate Bay en lika egen strategi gentemot skiv–och filmbolag: att strunta i dem. Hot om stämningar besvarades med brev där Gottfrid uppmanade bolagen att stoppa upp taggtråd i baken eller skicka mer post eftersom han hade slut på toapapper.

Trion var övertygad om att det de gjorde var lagligt. Bittorrent-tekniken innebar att filerna som delades inte fanns på sajtens servrar, utan skickades mellan dem som använde tjänsten. Pirate Bay bröt ju inte mot upphovsrättslagen. De bara hjälpte sina användare att göra det.

Men den bedömningen delades inte av alla.

Monique Wadsted tar emot i ett minimalistiskt inrett mötesrum på advokatbyrån MAQS i Stockholm. Hon är trevlig och skämtsam, men ger ett bestämt intryck. Som ombud för den amerikanska filmbranschen ses hon av många i piratvärlden som djävulens hantlangare. Hon har sysslat med internetjuridik sedan 1994, och säger sig vara något av en pionjär inom området. Bland annat var hon en av de första advokaterna i Sverige med en egen e-postadress.

– På 90-talet var vi ett gäng jurister som insåg att det skulle dyka upp ett ”piratparadis” och spekulerade i var det skulle bli. Hade någon sagt till oss då att det skulle bli Sverige hade vi skrattat så vi kissade på oss. Det hade varit en fullständigt absurd tanke. Men nu är det en realitet, säger hon.

I oktober 2005 träffade Monique Wadsted och filmbranschorganet MPA justitieministerns statssekreterare Dan Eliasson för att diskutera fildelningsproblem, bland annat Pirate Bay. Mötets betydelse för den fortsatta utvecklingen är omdiskuterad och har lett till anklagelser om ministerstyre från Thomas Bodströms sida. Monique Wadsted säger att mötet gick ut på att uppmärksamma Sveriges bristande skydd för upphovsrätt på nätet och att poliserna saknade resurser för att hantera det.

Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Medan Pirate Bay växte hade man fått användare världen över. När Fredrik Neij talade vid en demonstration mot razzian kallade han sajten för ”världens största distributör av kultur och medier”. I Sverige hade världens första piratparti startats, och efterföljare dök upp i länder som Spanien, USA, Österrike och Frankrike.

Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Piraterna hade blivit en global rörelse. Och Sverige var dess mittpunkt.

I den aktuella reportageboken Piraterna berättar journalisterna Sam Sundberg, spelredaktör på SvD, och Anders Rydell om den svenska piratrörelsens framväxt. De tycker att piraterna är intressanta eftersom de snarare förenas av dataintresse än av politisk tillhörighet.

– Piraterna är väldigt olika. Det de har gemensamt är att internet för dem inte är teknik, utan en mötesplats. Den svenska piratrörelsen har dessutom varit stolt över det de gör. Fildelning har blivit dagens ungdomsuppror, säger Anders Rydell.

Han och Sam Sundberg beskriver piraterna som en rörelse född ur hackerkulturen, BBS:er och de ”copy parties” där unga datoranvändare träffades för att byta spel och program. En typisk pirat är inte främst en politisk visionär, utan en datanörd som vill försvara det fria filutbyte som han tycker ligger i datoriseringens natur. Att hindra spridning av upphovsrättsskyddat material ses inte bara som icke önskvärt, utan i längden omöjligt.

Sveriges roll i piratrörelsen spårar de båda journalisterna till lånedatorsystemet, bredbandssatsningar och ett e-postmeddelande från Carl Bildt till Bill Clinton 1994. Brevet blev det första mellan två statsöverhuvuden och i det framhåller Bildt Sveriges it-satsning.

– Sverige låg långt framme när det gällde it och teknik. Vi hade visioner som det egentligen var för tidigt för. När man grävde ner kablar med tio megabit visste ingen riktigt vad man skulle ha dem till, säger Anders Rydell.

En annan anledning till Sveriges rykte som fildelningsparadis kan vara politikernas ovilja att ta ställning, tror Sam Sundberg.

– Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Med en dryg vecka kvar till rättegång är Peter Sunde påtagligt lugn och på gott humör. Pirate Bay rankas för tillfället på plats 102 i listan över världens största sajter och satte nyligen nytt användarrekord – 25 miljoner unika användare.

Frågan är hur Pirate Bays fanskara reagerar om det visar sig att grundarna tjänat stora pengar på sin verksamhet. Andra sajter med lika många besökare drar in enorma summor i annonsintäkter, och åklagaren Håkan Roswall uppskattar Pirate Bays intäkter till 1,2 miljoner kronor. Peter Sunde säger att han aldrig har tagit ut någon lön.

– Så fort vi får en annonsör så ringer det massvis av personer till den, klagar och ber den dra tillbaka sin kampanj. Därför har vi mest skitreklam. Det går inte alls att jämföra med till exempel Aftonbladet. Dessutom har vi en hel del kostnader för webbtrafik, bandbredd och trackertrafik.

Han står åtalad för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och förberedelse till brott mot upphovsrättslagen, vilket vid fällande dom kan betyda upp till två års fängelse. Men Peter Sunde är övertygad om att han kommer att bli frikänd. Och om han döms? Det gör ingenting.

– Jag kan inte se att de skulle kunna sätta oss i fängelse. Böter spelar inte heller någon roll, eftersom vi inte har några pengar att betala med. Fredrik och Gottfrid bor inte ens i Sverige längre. Vad spelar det för roll om de har skulder här?

Lever Pirate Bay vidare om ni fälls?

– Absolut.

Men lika säker som Peter Sunde är på ett frikännande, lika förvissad är Monique Wadsted om en fällande dom. Vad sajtens intäkter har använts till tycker hon inte spelar någon roll.

– De tjänar pengar på att snylta på andras prestationer, det är det som är brottsligt. Jag tror att de får fängelse. Vissa säger att Pirate Bay är som Google, men det stämmer ju inte. Deras verksamhet är byggd för olaglig fildelning och uppmanar till upphovsrättsbrott.

Rättegången inleds nästa måndag i Stockholms tingsrätt. Åklagarsidan har kallat en rad höjdare från skiv–och förlagsbranschen till vittnesbåset. Piratbyrån kör upp med en specialutsmyckad buss för att hålla fester och protester i Stockholm.

Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.

– Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.