Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for maj 2009

Så uppstod SKAP-gate

leave a comment »

När jag vaknade igår efter SKAP-festen övervägde jag att försöka sälja in Lena Adelsohn Liljeroths uttalande om The Pirate Bay till någon nyhetsredaktion. Men eftersom jag var trött och hade bokat tvättid nöjde jag mig med att blogga om saken.

Det som hände sedan är ett talande exempel för hur en nyhet kan skapas år 2009: Mitt blogginlägg följdes efter bara någon timme av en artikel hos Nyheter24, senare på eftermiddagen av ett inslag i P3 Nyheter, idag av rewrites och uppföljningar hos SvD, Aftonbladet, DN, Expressen och Sydsvenskan, samt slutligen av en KU-anmälan mot kulturministern.

David skriver längre om detta. Eric Schüldt har dessutom namngivit affären: SKAP-gate.

Written by Adam Svanell

maj 27, 2009 at 10:43 e m

Havererad kamp mot cannabis

with 4 comments

I veckans nummer av Fokus, ute sedan i fredags, skriver jag långt om cannabis och narkotikapolitik. Jobbet består av fyra olika texter samt bilder och grafik, så helst ska det nog ses i papperstidningen. De tre längre artiklarna ligger dock även uppe på Fokus sajt:

Det stora nederlaget – huvudartikeln, om den organiserade cannabisodling som har dykt upp i Sverige de senaste åren.

Fler legaliserar – om ”kriget mot narkotikan” och om hur Sveriges narkotikapolitik går på tvären mot utvecklingen i resten av världen.

Framgångsrik satsning läggs ner – om Rikskrims projekt mot cannabis, som nu avvecklas trots att problematiken ökar.

Written by Adam Svanell

maj 27, 2009 at 1:54 e m

Phoenix smyggillar piraterna

leave a comment »

Intervju med Phoenix (artikeln publicerad i dagens SvD):

Albumaktuella Phoenix gör sommarens enda Sverigespelning på lördag i Hässleholm. När jag träffar fransmännen talar de om vikten av att inte tänka och tackar Pirate bay för att bandets skiva har läckt ut på nätet.

Medlemmarna i Phoenix har alltid varit för smarta för sitt eget bästa.

Medan många artister älskar att lägga ut texten om sin musik har de fyra Parisborna ägnat intervjuer åt att tala om teologi eller argentinska romaner. Under konserter har de envisats med att varva pophits med tio minuter långa funkjam.

På gruppens nya album är de två inledande spåren döpta efter den ungerske kompositören Franz Liszt respektive den femte världsutställningen i Paris. Ändå går gitarristen Laurent Brancowitz inte med på att kalla Phoenix för ett intellektuellt band.

– Vi är mer intellektuella än Mötley Crüe, det är jag säker på. Vi har aldrig varit speciellt fascinerade av rockmyten. Men vi vill samtidigt inte att vår musik ska vara intellektuell. När vi tänker för mycket misslyckas vi bara.

Det senaste misslyckandet kom inför inspelningen av gruppens nya skiva. Phoenix hoppades få nya infallsvinklar genom att arbeta på inspirerande, romantiska platser. Men när de lånade en ateljé som hade tillhört 1800-talsmålaren Théodore Géricault slutade det istället med att de tillbringade all tid i köket. Senare hyrde de en husbåt i Seine, varpå flera i bandet blev sjösjuka.

I slutändan kom skivan att spelas in hemma hos en kompis – Philippe Zdar från duon Cassius.

– Alla våra skivinspelningar blir slitsamma och närmast episka. Vi måste bli utmattade innan vi lyckas skapa något intressant. Det är först när vi är för trötta för att tänka som vi är oss själva, säger Laurent Brancowitz.

Där han sitter i Scandic Malmens hotellbar bekräftar den 34-årige fransmannen väl mytbilden av Phoenix som ett snyggt, medvetet band. I svart skinnjacka, solglasögon och Lyle & Scott-pullover talar han om betydelsen av stil och elegans:

– Många uppfattar stil som en motsats till substans. Jag tycker att både substans och stil bör ställas emot fulhet och utilitarism.

Basisten Deck D’Arcy, fullt upptagen med att äta en smörgås, mumlar instämmande mellan tuggorna.

På lördag spelar Phoenix på Siestafestivalen. I måndags släppte gruppen sitt nya album, modest betitlat Wolfgang Amadeus Phoenix. Fullängdaren, deras fjärde, är fylligare och mer välarrangerad än föregångaren. Att houseskallen Philippe Zdar suttit i producentstolen innebär dock ingen flirt med samplingar eller elektronik.

Phoenix har successivt rört sig mot ett mer livebaserat sound sedan 2000 års polerade genombrottssingel Too young. Det eleganta ljudet av dansgolv längs Grand Boulevards har bytts mot gitarrmattor på en trång rockklubb. Grunden förblir dock oförändrad: catchy popmusik som trots explosivitet känns sofistikerad, nästan subtil.

– Vi försöker ständigt göra musik som låter annorlunda mot våra tidigare skivor, men i slutändan är det de perfekta små poplåtarna vi älskar. Det kommer vi aldrig ifrån, säger Laurent Brancowitz.

Albumet låg uppe på Pirate bay redan för en månad sedan. Vad tycker ni om det?

– Officiellt tycker vi illa om det, men i hemlighet är vi glada. Det är otroligt frustrerande att ha gjort en skiva och behöva vänta på att den släpps. Vårt mål är att så många som möjligt ska upptäcka vår musik. Nu har skivan spridits en massa och det är vi tacksamma för, säger Deck D’Arcy som äntligen har ätit upp sin macka.

FAKTA: PHOENIX

Består av Laurent Brancowitz, Thomas Mars, Deck D’Arcy och Christian Mazzalai. När de spelar live förstärks bandet av den svenske trummisen Thomas Hedlund, som annars spelar i Deportees och Cult of Luna.

Bandet slog igenom i efterdyningarna av det sena 90-talets franska musikvåg med akter som Daft Punk och Air. De albumdebuterade 2000 med skivan United. Låten Too young blev en hit efter att regissören Sofia Coppola, som är tillsammans med Phoenix sångare Thomas Mars, använt den i sin film Lost in translation.

Medlemmarna träffades redan under uppväxten i Versailles utanför Paris. Innan Phoenix bildades hade Laurent Brancowitz bandet Darlin’ tillsammans med Guy Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter från Daft Punk.

Phoenix fjärde album Wolfgang Amadeus Phoenix släpptes i måndags. På lördag 20.30 uppträder de på Siesta.

Expanderande popfest

leave a comment »

DSC_0826

Om Siestafestivalen (artikeln publicerad i dagens SvD):

Popfestivalen Siesta i Hässleholm har växt så att det knakar – från ett tusental besökare till det tiodubbla på fyra år. Framgångsreceptet är unika spelningar med stora utländska band. Det och ett konstant fint väder.

För några år sedan kunde den svenska festivalsommaren beskrivas som Hultsfred, Sweden rock och ett myller av småfestivaler. Sedan dess har Hultsfredsfestivalen minskat i besökarantal. Arvikafestivalen och Peace & love har växt, medan Where the action is och Way out west har tillkommit. Festivalutbudet har fått ett mellansegment.

Nu bankar ytterligare ett arrangemang på dörren till de halvstora festivalernas salong. När Siesta går av stapeln i Hässleholm i helgen hoppas festivalgeneral Mikael Fredholm på 10 000 besökare:

– Förra året kom det 7 500. Nu har vi redan sålt 6 000 förköpsbiljetter, vilket är 60 procent fler än vid samma tid förra året, säger han stolt.

Hässleholm har under 2000-talet blivit en omtalad popstad, en av landets mer osannolika sådana. Artister som Andreas Tilliander, Familjen och Sophie Rimheden har fått den lilla nordskånska kommunen att beskrivas som högborg för svensk electronica. När nu Siesta växer tar sig Hässleholm även in på festivalkartan.

– Hässleholm är en klassisk småstad. Ungdomarna pratar alltid om att de ska flytta härifrån. Men just för att det inte har funnits något att göra så har många engagerat sig i musik eller grävt ner sig i replokaler. Siesta är något som de unga här faktiskt kan vara stolta över, säger Mikael Fredholm.

Han var själv med och sådde det första fröet till festivalen i mitten av 80-talet. När regementet T4 skulle flytta ville en grupp ungdomar ta över militärens matsalshus för att använda som konsert- och replokal. För att få politikernas uppmärksamhet genomförde de en fredlig endagsockupation av byggnaden. Två år senare var den deras och Kulturföreningen Markan inledde sin verksamhet.

2003 drog föreningen igång Siesta med ambitionen att skapa en stor festival. De tre första åren kom dock inte mer än ett tusental besökare, och Markans styrelse beslutade sig för att lägga ner den förlusttyngda satsningen. Först när kommunen höjde sitt bidrag kunde föreningens Siesta-entusiaster övertala övriga att festivalen skulle leva vidare.

Det var tur att de lyckades. Sommaren 2006 kom 2 600 besökare, året därefter 4 500 och i fjol 7 500. Idag är Siesta en rockfestival av klassisk modell: tre dagar på ett grönområde med tillhörande camping. Alternativ pop, rock och indie dominerar, men utbudet är bredare än på exempelvis Emmabodafestivalen. Årets spelschema rymmer både Eldkvarn, Promoe och det amerikanska punkbandet Anti-Flag.

Vad är då hemligheten bakom framgången? Åtminstone delvis handlar det om bokningsstrategin, anser Mikael Fredholm:

– Vår ambition är att göra bokningar som sticker ut. Vi försöker hitta de oväntade artisterna, de som bara väljer att göra en spelning i Sverige per sommar. När det gäller stora band spelar det ingen roll om de inte har någon ny skiva i ryggen. De har alltid fans.

Mycket riktigt gör flera stora akter sommarens enda svenska festivalbesök under helgens Siesta – på torsdag amerikanska Sonic Youth, på fredag brittiska Placebo och på lördag franska Phoenix.

En annan förklaring till populariteten kan vara att festivalen är ovanligt billig. Biljettpriset 745 kronor är exakt hälften av vad ett besök i Hultsfred kostar. Som Mikael Fredholm påpekar har Siesta dessutom en tacksam placering i almanackan.

– Vi är i princip först ut av alla festivaler, och det i en period då ungdomarna snart ska sluta skolan. Siesta blir som en kickoff för sommaren, säger han.

Kanske bör framgångssagan ändå förklaras med hjälp av högre makter. Arrangörerna brukar nämligen ha en närmast osannolik tur med vädret. Mikael Fredholm:

– När vi skulle starta festivalen ringde jag och kollade med SMHI. De tittade tillbaka 10–12 år i tiden, och det visade sig att det hade varit kanonväder under just den här helgen varje år. Det var delvis därför vi valde den. Och än så länge har profetian slagit in, peppar peppar.

Kulturministern bashar Pirate Bay

with 10 comments

I går bevistade jag och min Novellkollega Alice SKAP:s vårfest på Nordiska Museet. Den typen av ryggdunkstillställningar kan kännas lite ovälkomnande när man är där som journalist, inte som en i branschen. Ändå blev det en trevlig kväll.

Carl Bertil Agnestig fick stående ovationer när han mottog ett stipendium, Olle Ljungström sjöng från sin rullstol och konferencier Timo Räisänen kämpade intensivt för att få stå i centrum. SKAP lyckades även lura gästerna att mitt under middagen göra ett ställningstagande i fildelningsfrågan. Till tonerna av ”Sjösala vals” sjöngs en klämkäck snapsvisa där textraden ”vi ställer oss bakom STIM-modellen” hade smugit sig in.

Kanske inspirerade denna lilla sång Lena Adelsohn Liljeroth. När kulturministern höll tal en stund senare flikade hon nämligen in en kommentar om årets mest uppmärksammade rättsfall: ”Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet.”

Delar av publiken jublade, men vi var flera som tittade förvånat på varandra.

Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Uppdatering: Marie Demker drar en parallell till Maud Olofssons kommentarer om de så kallade Stureplansprofilerna och 11 Kap, 7§ i regeringsformen: ”Ingen myndighet […] får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild […] eller som rör tillämpning av lag.”

Written by Adam Svanell

maj 26, 2009 at 10:33 f m

Cowboytechno och kriminaljournalistik

leave a comment »

_MG_8542

Foto: Martim Guerra Silva.

Jag vet att det är lite fånigt med blogginlägg av typen ”förlåt att jag aldrig uppdaterar”. Ändå känner jag att jag måste säga:

Förlåt att jag aldrig uppdaterar.

Det har varit en intensiv period på sistone, med lämning av nya Novell samt ett stort projekt för Fokus. Den här veckan är det dock äntligen dags att skörda frukten. I morgon ska Novell-numret finnas ute i butik. Jag har där skrivit min längsta artikel någonsin – fjorton sidor om countrytechnogruppen Rednex.

Texten berättar bandets historia och redogör för den konflikt som har uppstått mellan flera tidigare medlemmar (totalt har femton olika personer varit med i bandet). I dag anser sig två olika grupper ”vara Rednex”. Den ena leds av Annika Ljungberg som säger sig ha rätt att använda bandnamnet i bland annat Norge och USA. Den andra leds av brittiska Julie Anne Tulley och innehar rättigheterna till varumärket Rednex inom EU.

Tidigare under den femtonåriga karriären har människorna bakom Rednex auktionerat ut hela bandet på Ebay, vid två tillfällen sparkat samtliga medlemmar samt hamnat inför rätta i Norge efter en nakenspelning med barnpublik. Bland annat. Denna absurda, underhållande och sorgliga karusell skildrar jag och fotograf Martim Guerra Silva i ett reportage byggt på ett femtontal intervjuer.

På onsdag har Novell releasefest på Moderna museet. Kom!

Jag har som sagt även skrivit ett reportage till veckans nummer av Fokus. Jag vet inte om jag ska avslöja exakt vad texten handlar om, men den har för mig inneburit ett tillfälligt karriärsskifte: från kulturskribent till krimreporter. Tidningen kommer ut på fredag.

Inga löften, men jag ska försöka vara en mer aktiv bloggare framöver.

Written by Adam Svanell

maj 18, 2009 at 1:18 e m

Väckarklocka i turbofart

leave a comment »

tribunalen264_1

Foto: Mats Bäcker. Om Teater Tribunalens vårfestival (artikeln publicerad i fredags i SvD):

Genom festivalen Två veckor i maj försöker Teater Tribunalen vända och vrida på teaterkonsten. Ett recept är turboteater – en pjäs som skrivs, repeteras och spelas upp under en och samma dag.

– Ursäkta att det är stökigt. Det här är en intensiv månad.

Frida Röhl borstar något som liknar sot från bordet på Teater Tribunalens kontor. Som teaterns konstnärlige ledare, tillika huvudrollsinnehavare i vårens föreställning Ulrika Maria Stuart, får hon ursäktas en viss oreda.

Elfriede Jelinek-pjäsen spelas sista gången på måndag. Igår startade den årliga teaterfestivalen Två veckor i maj. Båda genomsyras de av det som har blivit Tribunalens signum – att göra scenkonst som ifrågasätter och är samhällskritisk.

– Konsten kan gå långt i sina påståenden, utan att behöva ta ansvar. Därför kan den vara en väckarklocka. Vi försöker stå för en radikalitet som jag tycker behövs i vår tid, säger Frida Röhl.

Festivalen pågår från torsdag till söndag den här och nästa vecka, så egentligen vore Två helger i maj ett rättvisare namn. Under de totalt åtta dagarna bjuds scenkonst från bland andra Arena Baubo och finska Nya Rampen, men även musik med bland andra Kajsa Grytt och Johan Johansson samt intervjuer med personer som Åsa Linderborg och prostitutionsforskaren Susanne Dodillet.

Frida Röhl beskriver festivalen som Tribunalens sätt att leka med teaterrummet.

– Vi tror att det är viktigt att man vågar utmana sig själv och publiken, både formmässigt och innehållsmässigt. Annars hamnar man lätt i att man fokuserar på publiksiffror eller intäkter. Under festivalen kan vi diskutera, bjuda in andra konstformer och prova saker där vi inte vet hur resultatet blir.

Det kanske mest konkreta experimentet är turboteater – ett Tribunalen-koncept som förverkligas i dag och på torsdag. En grupp skådespelare och musiker träffas klockan åtta utan några som helst förberedelser. Tolv timmar senare uppför de en unik, nyskrivenföreställning tillsammans.

Idén har testats två gånger tidigare. Ena gången resulterade det i en pjäs om Guantánamobasen, andra gången i en om Josef Fritzl. Frida Röhl medverkade i båda:

– Det var en närmast surrealistisk upplevelse. Man får upp ett otroligt tempo och bara gör det. Efteråt hade jag spelat en föreställning, men visste knappt själv vad den handlade om.