Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘Stockholm

Uggla lever efter Darwins principer

with one comment

Här ovan: Magnus Ugglas ”Sommartid” i en grym remix från 1981. I dagens SvD porträtterar jag Uggla á 2010:

56 år gammal är han mer aktuell än någonsin. Men Magnus Uggla kämpar fortfarande med dåligt självförtroende. Nu gör han radio och revy i fotspåren på sina två idoler: Karl Gerhard och David Letterman.

Magnus Uggla har en ny livsfilosofi. I ärlighetens namn påminner den om en redan existerande tes av Charles Darwin, men lyder så här: det är inte de starka som klarar sig, utan de som bäst hanterar förändring. Och att hantera förändring, det har han blivit bra på.

– Trots att jag inte alltid gillar utvecklingen är jag snabb på att anpassa mig efter nya tider. Förr satt jag och bevakade en skivkarriär, men idag säljer man inte mycket skivor hur populär man än är. Då får man börja syssla med saker som man inte har gjort tidigare, säger han.

Sedan sitt senaste skivsläpp för tre år sedan har Magnus Uggla blivit bloggare, spelat i en revy med Johan Rheborg och Johan Ulveson, gett ut en bok och haft huvudrollen i två dokusåpor. Nyligen tog han över Annika Lantz roll som värd för P4:s fredagstalkshow. Ikväll har hans egen föreställning, Ugglas revy, Stockholmspremiär på Chinateatern.

Revyn har medfört något som han knappast är bortskämd med: goda recensioner. Själv säger Magnus Uggla att det bästa med formatet är att han kan ta inspiration från sin hjälte Karl Gerhard.

– Jag har ett nummer som verkligen är i Karl Gerhard-anda, där jag ändrar texten hela tiden. Det betyder att jag behöver läsa tidningen, så att jag kan förändra något nästan varje kväll. En revy måste vara aktuell. Folk tycker att det är coolt när man sjunger om något som hände i förrgår.

Även i sitt andra nya uppdrag, programledare i mysputtriga P4, har han en förebild: den amerikanske komikern David Letterman.

– Han är briljant i tv-rutan. Otroligt avspänd. Tänk vad det måste vara pressande att göra fem program i veckan som han gör. Det är nya skämt varje gång och han drar dem felfritt. Han stakar sig aldrig!

Att lågmälde, kostymklädde Letterman skulle bli Magnus Ugglas idol, det hade nog ingen tippat, säg, 1977. Men Sveriges egen Mott The Hoople-rockare, som var emot det mesta och tackade nej till nästan alla framträdanden för att värna om sin image, har blivit en folkkär underhållare som sjunger på kronprinsessans bröllop. Han har nått en unik position i Nöjessverige: den arrangörerna ringer när de vill ha liv i luckan, fast lagom mycket.

Är han en frisk fläkt i ett stifft medieklimat eller nöjesetablissemangets egen låtsasrebell? En sak är säker. Magnus Uggla är eftertraktad.

Det märks inte minst när SvD ska träffa honom på Chinateatern. Tiden för intervjun ändras två gånger på mindre än ett dygn, och när han dyker upp är det ändå en kvart efter utsatt tid.

– Förlåt, jag är lite stressad, säger han och pratar jättesnabbt.

Den som har följt Ugglas blogg har dock kunnat skymta en annan Magnus än nöjesentreprenören – en Woody Allensk neurotiker som har svårt att sova, som lider av bacillskräck och hypokondri, som tvivlar på sig själv.

– Ja, jag har väldigt dåligt självförtroende, säger han.

Det är inte så du brukar framstå.

– Nej. Fast jag tänker att turen gynnar den som är förberedd. Har man dåligt självförtroende, då vill man inte släppa ifrån sig nånting. Jag skulle aldrig sätta mig att skriva kvällen innan och tänka ”det där slinker nog igenom”. Det tror jag är en fördel med att ha dåligt självförtroende. Man blir mer noggrann.

En annan sak som går emot den typiska bilden av dig är att du tar pianolektioner.

– Ja, jag går hos en rysk pianolärare och spelar klassiskt piano. Det är Prokofjev, Chopin och sådant. Inga avancerade grejer.

FAKTA: MAGNUS UGGLA

Ålder: 56 år.

Bor: Danderyd.

Familj: Fru och tre barn.

Aktuell: Ugglas revy har Stockholmspremiär ikväll på Chinateatern. Radioprogrammet Uggla i P4 sänds varje fredag under hösten kl 13.05.

Skivdebuterade: 1975 med Om Bobbo Viking. Genombrottet kom 1977 med tredje albumet Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.

Bland hitsinglarna: Jag mår illa, Kung för en dag, 4 sekunder, IQ, Ska vi gå hem till dig, Dansar aldrig nykter, Fula gubbar.

Som skådespelare: Har medverkat i bland annat Staffan Hildebrands film G – som i gemenskap och Tiggarens opera på Malmö musikteater.

Om varför han undviker att ta politisk ställning: – Jag växte upp under 70-talet, som var väldigt politiserat. Jag hatade det då och den känslan hänger nog fortfarande kvar.

FEM INSPIRATIONSKÄLLOR

Barockmusik

– Jag får mycket inspiration från klassisk musik. Ju längre man håller på med att skriva låtar, desto mer inser man att det inte funkar att bara sitta med en gitarr och två ackord. Man måste börja harmonisera, och det är de gamla mästarna bra på. Dem kan man lära mycket av.

Thailand

– Vart man än åker i världen så blir det alltid samma slutsats: ”Det här var väl bra, men det är inte som i Thailand.” Där finns allt man behöver på semestern. Jag älskar det.

Karl Gerhard

– För elegansen i texterna. De är fantastiska. På Karl Gerhards tid kunde man nödrimma precis hur som helst.

Fina viner

– Jag kan ingenting om vin och har väldigt svårt för vinexperter, men jag älskar att dricka det. Vilken sort? Rött. Rosé funkar bra på sommaren.

Stockholm

– Varför? Jag är född här. Äsch, jag har ingen motivering. Man var ju tvungen att säga fem grejer.

Stockholm, Stockholm, Stockholm

with 2 comments

Sedan jag flyttade till Stockholm för två år sedan händer det regelbundet att jag får försvara huvudstaden inför bekanta som bor på annan ort (oftast en som börjar på G och slutar med öttlaborg). Nej, säger jag vänligt, alla stockholmare är inte överlägsna och ytliga. Nej, det är inte omöjligt att lära känna nya människor. Jo, man kan känna sig hemma här.

På en punkt måste jag dessvärre ge 08-hatarna rätt, och det är när det gäller Stockholmsbornas kunskap om resten av landet. Inte alla, men många jag träffar i Stockholm tycks helt ointresserade av det som sker utanför den kungliga huvudstaden. Vissa verkar knappt kunna peka ut Malmö eller Uppsala på en karta. Och attityden märks extra tydligt när man studerar medierna.

Förra onsdagen skulle jag recensera The Bear Quartet på Strand. Inför konserten kunde man i Stockholmstidningar läsa att ”det var läääänge sedan de stod på en svensk scen ihop” och att de ”inte har spelat i Sverige på åratal”. Därför blev jag förvånad när en snabb googling visade att gruppen hade uppträtt i Luleå så sent som i december. Har det inte hänt i Stockholm så har det inte hänt alls?

Morgonen efter spelningen slog jag upp DN På Stan, där det krulliga poplöftet Erik Hassle intervjuades:

När uppträdde du för en stor publik första gången då?

– Min mamma var min lärare i mellanstadiet …

Hur funkar det?

– Alltså, det bodde 600 pers i Katrineholm och av dem var kanske 100 skolelever. Min mamma var lärarinna, det fanns inte så många alternativ.

Okej, nu ska jag vara tydlig. Katrineholm – beläget mindre än femton mil från DN-skrapan – är en egen kommun, Sveriges 75:e största. Katrineholm har drygt 32 000 invånare.

Varken reporter, redaktör eller redigerare reagerar här på uppgiften att det bor 600 personer i Katrineholm, ett påstående som uppenbart är antingen ett skämt eller ett missförstånd. Tänk om Katrineholms-kuriren på motsvarande sätt skulle räkna fel på huvudstadens befolkning med 98 procent: ”Det bor 15 000 pers i Stockholm och av dem är kanske 2 500 skolelever”.

Sånt här får mig att tänka på när jag besökte Malmö tillsammans med några Stockholmsboende, mediearbetande vänner. Redan första kvällen hann två av dem göra den freudianska felsägningen att Malmö är ”väldigt olikt Sverige”. Senare erkände en i sällskapet att han vid tandborstningen kom på sig själv med att tänka ”kan man dricka kranvattnet här?”. I rest my case.

Written by Adam Svanell

juni 17, 2009 at 4:26 e m

Närmare Gud

leave a comment »

Om Jonathan Johansson (artikeln publicerad i gårdagens SvD):

Han är årets mest upphaussade artistnykomling, men en ovanlig sådan. Jonathan Johansson gör återhållsam 80-talspop med texter om gudstro och apokalyps. Ikväll spelar han på Debaser Medis.

Efter genombrottet med singeln En hand i himlen har det skrivits mängder av artiklar om Jonathan Johansson. Alla beskriver de den 28-årige skåningen på ungefär samma vis: väldigt sympatisk och väldigt kristen.

– Jo, jag är ju sympatisk och kristen, skrattar han när vi ses på ett fik i Vasastan i Stockholm. Fast en del journalister har utmålat mig som något jag absolut inte känner igen. Visst, jag är en någorlunda väluppfostrad medelklasskille, men att jag beskrivs som helig? Nej tack.

Jonathan Johansson ser sig som en klassisk låtskrivare med gitarr, penna och papper som verktyg. Det som gör honom unik är låtarnas inramning. Med hjälp av 80-talsljudande digitalsynthar får hans musik en suggestiv ljudbild som minner om Ratata, Sade och Depeche Mode.

Det aktuella andra albumet har omfamnats av både kritiker och publik. Kanske är det inte heller konstigt att hans kristna tro får uppmärksamhet. Där standardpoplyriken behandlar olycklig kärlek och utanförskap sjunger Jonathan Johansson, med bakgrund i baptiströrelsen, om högre makter, tvivel och förtröstan i Gud.

– Det är coolt att människor tar till sig det, det var jag inte alls säker på. Tvärtom. Jag var beredd på att ta en del stryk. Många i det här landet är fega och blundar för frågor om andlighet, säger han.

Det vore dock fel att beskriva honom som den typiske frikyrkosonen, skickad från församlingshemmet till storstadens scener. Jonathan Johansson är lika mycket popkid som apostel. Hans låttexter vidrör Gud och högre väsen, men skildrar också sena krogbesök och frestelser i Stockholmsnatten.

Kvällens konsert på Debaser Medis innebär hemmaplan för Malmösonen. Han har bott i Stockholm sedan han var 19 och känner ”en djup hatkärlek” till staden.

– Innerstan är en ängslig ankdamm med ett evigt positionerande. Å andra sidan är det också en kreativ miljö att vistas i. Men jag märker att folk som tar sig härifrån får perspektiv och börjar tänka klarare. Det kan räcka med att flytta till förorten eller skaffa barn, något som gör att man inser att allting inte är neon och sprit.

Funderar du själv på att flytta?

– Jag har tänkt på det. Men jag är nog lite för feg.

Written by Adam Svanell

mars 21, 2009 at 12:32 e m