Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Arkitektur som helar

leave a comment »

Bättre sent än aldrig, eller? I helgen tilldelades Zaha Hadid årets Stirlingpris. Det påminde mig om att jag inte har lagt upp en text som jag skrev för RUM i våras, om förra årets Stirlingpris-vinnare:

”Helande arkitektur” har blivit ett begrepp. När nya sjukhus byggs prioriteras patientupplevelse framför funktion. Årets Stirlingpris gick till en färgglad cancerklinik med takterass, eldstäder och små trädgårdar. Men kan byggnader verkligen bota sjukdomar?

Carolina Wallin var fyra år gammal första gången hon blev inlagd på Huddinge sjukhus. Sedan dess har hon tillbringat i snitt två månader om året i vårdkolossen söder om Stockholm.

– Känslan där är en blandning av kaos och att tiden står still, det är fruktansvärt deprimerande. När man ligger i sin säng har man utsikt över den grådaskiga fasaden. Det är mörkt, golven är blodröda och konsten på väggarna är suggestiv och svår. Det känns som att ingen har tänkt på att lokalerna kan vara viktiga, säger hon.

Carolina har cystisk fibros, en sjukdom som stör funktionen i kroppens slembildande körtlar. I dag är hon 25 år och har vant sig vid att bo på sjukhus i perioder. Ändå bävar hon fortfarande inför varje resa till 70-talsbygget i Huddinge.

En sommar blev Carolina akut dålig när hon var i familjens sommarhus på Gotland. Hon fick åka till Visby lasarett, där hon möttes av en helt annan miljö – stora fönster, klara färger, havsutsikt. Numera hoppas hon nästan att sjukhusvistelserna ska infalla på Gotland.

– Allt var så fint och harmoniskt. Det kändes inte alls lika jobbigt att bli inlagd där, säger Carolina.

Hur kan en byggnad vara så avgörande för hur man upplever sitt möte med vården?

Huddinge sjukhus invigdes 1972. Med sin storlek och likformighet är det ett typexempel på 60- och 70-talets sjukhusbyggande, präglat av samma visioner som Miljonprogrammet. Funktionalitet var ledordet, betong materialet.

Visby lasarett stod färdigt 1999. Den uttalade visionen var att bygga patientvänligt, att skapa lugna och välkomnande miljöer. Efter inspiration från den antroposofiska vården inreddes lasarettet i färger som ansågs behagliga – milda toner av lila och turkos.

Idéerna anknyter till så kallad evidensbaserad design, där betoningen ligger på miljöns betydelse för hälsan. Under de två gångna årtiondena har forskning hittat samband mellan hur snabbt patienter återhämtar sig och vilka omgivningar de vårdas i. Kan arkitektur göra människor friska?

– Den kan stödja dem i att bli det. Det finns mycket forskning som visar att den fysiska miljön påverkar läkandet av både psykiska och kroppsliga sjukdomar, säger Peter Fröst, adjungerad professor i vårdbyggnad vid Chalmers.

I ett amerikanskt försök fick två patientgrupper genomgå samma operation, men gavs rum med fönster mot antingen en skogsdunge eller en tegelvägg. Gruppen med naturutsikt utvecklade färre komplikationer, bad om mindre smärtsmillande och kunde skrivas ut tidigare.

I ett annat experiment fästes först ett ljudförstärkande undertak, sedan ett ljuddämpande undertak, på kardiologiska kliniken på Huddinge sjukhus. Under den andra perioden, då ljudnivån var avsevärt lägre, uppgav patentierna att de blev bättre omhändertagna. Antalet återinläggningar minskade med mer än hälften.

Redan på 1860-talet noterade Florence Nightingale att bra sjukvård gör föga nytta om patienten inte får lugn och ro. Ändå har sjukhusarkitektur traditionellt fokuserat mer på logistik än god vårdmiljö. Nu håller det på att ändras.

I oktober delades årets Stirlingpris ut i London. Vinnare blev Rogers Stirk Harbour + Partners, som fick det prestigefyllda arkitekturpriset för sitt arbete med Maggie’s Centre i Hammersmith.

Maggie’s Centre är en mottagning dit cancersjuka kan komma för stöd och information. Namnet syftar på Margaret Jencks, en trädgårdsdesigner som dog av bröstcancer. Under sjukdomstiden beklagade hon sig för sin man Charles över att sjukhusen var kalla och opersonliga. I dag driver Charles Jencks sex Maggie’s Centre.

En av grundbultarna i konceptet är att genom kvalitetsarkitektur skapa en trygg miljö. Tidigare mottagningar har ritats av bland andra Frank Gheary och Zaha Hadid. I Hammersmith försökte Rogers Stirk Harbour + Partners skapa en omgivning där människor skulle våga öppna sig, berättar arkitekten William Wimshurst:

– Vi ville att centret skulle kännas ofarligt, mänskligt och inte som en institution.

Resultatet: ett tvåvåningshus med svävande tak, ljust trä och röda ytterväggar. Från en terass kan man se ut över London, genom takfönster strömmar solljus och i de små trädgårdarna finns många hörn dit man kan gå undan och vara i fred. För att undvika sjukhusatmosfär har huset dessutom ingen skyltning.

– I grund och botten handlar det om stärka patienterna. På sjukhus får de träffa någon som sitter bakom ett skrivbord, ger dem fruktansvärda nyheter och sedan lämnar dem i en korridor. Vi försöker jämna ut spelplanen, säger William Wimshurst.

Egentligen är många av principerna bakom ”helande arkitektur” självklara. När Peter Fröst tar exempel på tillämpningen handlar nästan allt om praktiska frågor.

– Patienters stressnivå kan minskas genom att reducera buller eller genom att ge dem egna rum. Tillgång till dagsljus är viktigt. När det gäller smittspridning kan det gälla en sådan sak som var handfaten placeras, säger han.

Alan Dilani, arkitekt och forskare vid International Academy for Design & Health, menar dock att även själva upplevelsen av design och arkitektur påverkar hälsan:

– De stimuli vi får i relation till fysiska miljöer påverkar våra känslor, och känslor är en central del av vår hälsa. När vi ser arkitektur som präglas av färg, form och kreativitet blir vi avslappnade. Om vi bara ser raka linjer blir vi inte stimulerade alls.

Enligt Alan Dilani påverkas människor positivt av organiska former. Han kallar funkis för en ”destruktiv och brutal skola” som inte attraherar hjärnan. Liknande idéer har uttryckts av konstnärs- och arkitektduon Arakawa och Madeline Gins. Deras lägenhetskomplex i Tokyo, döpt till Reverse Destiny Lofts eftersom det påstås förlänga livet för de boende, är ett virrvarr av kvadrater och cylindrar i regnbågens alla färger.

Men vill vi verkligen ha städer där varenda kvarter ser ut som Hundertwasserhaus?

– Varför inte? Av så unika byggnader kan man inte undvika att bli påverkad, säger Alan Dilani.

Annonser

Död debatt intressantare än någonsin

leave a comment »

I dag inleddes det andra kapitlet i sagan om rättegången mot The Pirate Bay. Med anledning av detta publicerar Expressen Kultur min recension av antologin Efter The Pirate Bay (se nedan). Originalversionen av texten skrevs för några veckor sedan, och jag får för mig att den kändes mer aktuell då. Delar av det jag beskriver har redan hunnit sägas, av andra.

Slutpoängen i recensionen är att nätpolitik handlar om mycket mer än den upphovsrätts- och ersättningsdiskussion som åtminstone den politiska debatten har snöat in på. Pelle Snickars vidareutvecklar samma tanke när han på SvD Brännpunkt efterlyser en övergripande, progressiv ”digitalpolitik”. I en annan av dagens mest läsvärda texter konkretiserar Axel Andén på vilket sätt det fria internet just nu hotas.

Jonas Andersson & Pelle Snickars (red): Efter The Pirate Bay (Kungliga Biblioteket).

Titeln på Pelle Snickars och Jonas Anderssons antologi om nätpolitik väcker frågor. Efter The Pirate Bay?

Den ökända webbplatsen finns ju kvar. Sett till besökarantal är den rentav större än någonsin. Inte heller rättsprocessen mot grundarna är ett avslutat kapitel, utan tas i dag upp i Svea Hovrätt.

Om man betraktar The Pirate Bay som en symbol, snarare än en verksamhet, blir titeln rimligare. Sajten har omstrukturerats och drivs inte längre av den trio som har blivit dess ansikten utåt. Efter de cirkusartade försäljningsförsöken förra sommaren var det svårt att fortsätta se dem som rebeller i frontlinjen. Fildelningstjänsten som hade tvingat upp digitalisering och upphovsrätt på den politiska agendan, tappade sitt symbolvärde. Så sett till debattens innehåll befinner vi oss faktiskt i epoken efter The Pirate Bay.

Snickars och Johanssons bok är i sig talande för hur fildelningsdiskussionerna har utvecklats. Ordkriget mellan affärsjurister och finniga Jolt cola-drickare har dämpats till ett eftertänksamt samtal i universitetens beiga korridorer.

Om debatten tidigare led av en brist på nyanser är problemet nu snarare det motsatta. Efter The Pirate Bay blir bitvis nästan för torr i sin akademiska snusförnuftighet.

Att 16 av bokens 17 skribenter är män kan inte sägas vara annat än pinsamt. Här bjuds dock en mängd klara tankar kring vad som har hänt sedan rättegången och vad vi kan lära oss av det. Det är ironiskt nog nu när fildelningsdebatten är ”död” som den börjar bli intressant på riktigt.

De bästa texterna nyanserar uttjatade sanningar. Nina Wormbs bemöter beskrivningen av teknikutvecklingen som en ohejdbar naturkraft, och visar att Moores lag inte är en egentlig lag utan en tes som förverkligas genom människors tro på densamma. Lars Ilshammar analyserar den svenska kombinationen av individualism och kollektivt tänkande, och komplicerar den gängse bilden av att det var IT-satsningar som gjorde oss till ett piratland.

Glädjande nog tar flera av skribenterna ett ideologiskt grepp på frågorna. Redaktörerna själva efterlyser en övergripande digital politik. Rasmus Fleischer beskriver syrligt hur piratdebatten reducerades till en fråga om affärsmodeller, främst manifesterat i det eviga hänvisandet till Spotify: ”Företaget fick generös gratisreklam i partiledardebatter och pressmeddelanden, vilka hamrade in budskapet att dess affärsmodell var lösningen på den eviga frågan: Hur ska artisterna få betalt?”

Som om det vore nätpolitikens enda frågeställning.

Written by Adam Svanell

september 28, 2010 at 4:24 e m

Älskade och hatade Comic Sans

with one comment

Jag har länge drömt om att få skriva något om typsnittet Comic Sans. Tack vare Magnus Gylje, den föredömlige redaktören för SvD:s helgbilaga K, fick jag i fredags möjlighet att ägna hela fyra sidor åt detta något smala ämne.

I dag upptäckte jag för övrigt att en dokumentärfilm om Comic Sans är på gång. Och varför inte? Det funkade ju med Helvetica.

Spexiga Comic Sans är typografivärldens fula ankunge. SvD berättar hur bokstäverna från en tecknad hunds pratbubblor av misstag blev ett av världens mest använda typsnitt.

Dan Gilbert, huvudägare till basketklubben Cleveland Cavaliers, är ingen måttfull man. När lagets stjärna LeBron James i augusti värvades av konkurrerande Miami Heat, blev Dan Gilbert så rasande att han skickade ut ett öppet brev. I en melodramatisk ton lovade han att Cavaliers skulle vinna en NBA-titel, kallade LeBron James för en feg svikare och svamlade något om att inte komma till himmelen. Brevet fick nätet att explodera av kommentarer.

Diskussionerna handlade dock inte främst om innehållet, utan om formen på bokstäverna. Dan Gilbert hade nämligen valt att skriva sitt utbrott i typsnittet Comic Sans.

På Twitter tyckte signaturen CLGesq att ”tragedin i LeBrons beslut överskuggas av tragedin i Dan Gilberts val av typsnitt”, medan jsmooth995 menade att ”någon som skriver officiella uttalanden i Comic Sans borde inte få driva ett NBA-lag”. Andra twittrare kallade Dan Gilbert för idiot och spekulerade i om han hade skrivit brevet på sin mammas dator. Till slut blev hånandet så omfattande att Comic Sans hamnade på listan över ”trending topics”, de tio ämnen som diskuteras mest på Twitter.

Hur kan ett typsnitt väcka så starka känslor?

Du har garanterat sett typsnittet Comic Sans, oavsett om du känner till namnet eller inte. Tänk lappen i tvättstugan om att du inte får tvätta mattor i maskinerna, klassföreståndarens stencil om höstens friluftsdag eller reklamutskicket från någon postorderfirma som vill inbilla dig att de har skrivit brevet för hand.

Sedan 1995, då typsnittet utvecklades av Microsofts typograf Vincent Connare, har Comic Sans blivit det självklara valet för amatörformgivare som vill signalera glädje och lekfullhet. Ärligt talat ser det rätt löjligt ut. Comic Sans ska efterlikna handskrift, men är för styltigt. Bokstäverna påminner om texten i en serietidning, fast barnsligare. Ändå är det utan tvekan ett av världens populäraste typsnitt.

– Bland formgivare och typografer är Comic Sans väldigt hatat, säger Arina Stoenescu, ämnesansvarig för medieteknik på Södertörns högskola och ordförande i Stockholms Typografiska Gille.

Gissningsvis visste du inte att det finns en svensk sammanslutning för typografi. Stockholms Typografiska Gille syns sällan i offentligheten, men har i över 70 år arbetat för att främja typografisk kvalitet. Idag består föreningen av ett 200-tal entusiaster som brinner för konsten att grafiskt utforma texter.

Trots att vi stöter på typografi hundratals gånger dagligen – i tidningar och böcker, på datorskärmar och vägskyltar – är det ett hantverk som påverkar oss utan att vi tänker på det.

– Formgivning av bokstäver fungerar ungefär som kläddesign. Olika kläder signalerar olika saker i olika sammanhang. På samma sätt blir typografin en kostym åt det budskap den ska presentera. Det har att göra med utseende och trovärdighet, säger Arina Stoenescu.

Typografins ideal är tydlighet. Bokstävernas utformning bör inte bara vara vacker, utan också hjälpa läsaren att förstå. Typografi anses välgjord om man inte lägger märke till den. Det är ingen slump att neutrala Helvetica sannolikt är tidernas mest använda typsnitt.

Om Helvetica kan beskrivas som typografifamiljens stolthet – den präktige äldste sonen med toppbetyg – då är Comic Sans det oborstade svarta fåret.

Förbjud Comic Sans! På sajten Ban Comic Sans säljs allt från nyckelringar till muggar och t-shirtar med samma budskap. Det officiella målet sägs vara att utplåna typsnittet från planetens yta. Besökarna uppmanas att ”resa sig i uppror mot denna ondskefulla typografiska okunnighet”.

Bakom sajten står Holly och David Combs, båda grafiska formgivare från Indianapolis. För dem är antipatin mot Comic Sans mer än en gemensam hobby. Det var den som gjorde dem till ett par.

– Vi var ute på dejt och jag beklagade mig över att min chef tvingade mig att använda Comic Sans. Då föreslog David att man borde förbjuda det, och i den stunden visste jag att jag ville gifta mig med honom. När vi sedan startade sajten var det mest som ett skämt. Men världen gav ett tydligt svar: ”vi hatar också Comic Sans”, säger Holly Combs.

Ja, paret är knappast ensamma om sin avsky. På nätet hittar jag affischer där Comic Sans efterlyses för brottet dålig design, en tecknad serie där upphovsmannen Vincent Connare blir misshandlad av arga belackare och ett tilläggsprogram till webbläsaren som ersätter all Comic Sans-text med Helvetica.

Varifrån kommer allt detta hat? Comic Sans är knappast snyggt. Det är definitivt inte stilrent, och det förmedlar ett slags klämkäckhet. Men det finns andra fula typsnitt. Varför är just Comic Sans så bespottat?

– Comic Sans följer varken regler för skön handskrift eller för vanlig typografi, det är en hybrid som mer liknar ett barns handstil. Och precis som konst kan typografi väcka känslor när den går över vissa gränser, säger Arina Stoenescu.

Holly Combs menar att det stora felet är att det felanvänds:

– Comic Sans missbrukas något ohyggligt. En gång fick jag en begravningsinbjudan där min döde väns namn var skrivet i Comic Sans. Sådant är bara tanklöst, säger hon.

På Ban Comic Sans finns bildbevis på mängder av udda användningar av typsnittet: vägskyltar, en spansk vinetikett, förtexterna i en amerikansk tv-serie, plaketten på en portugisisk staty, en varningsskylt vid en byggarbetsplats, gravstenar, ett brev från engelsk polis riktat till offer för våldtäkter och sexuella övergrepp, en ambulans, ett konstgalleri, ett överklagande till en domstol i Texas. Ändå var bokstäverna från början bara tänkta att nyttjas av en hund.

– Jag blir nog påmind om Comic Sans ungefär var 60:e sekund av mitt liv, säger Vincent Connare.

Han verkar inte odelat förtjust, mannen som har vant sig vid att bli presenterad som ”Mr Comic Sans”.

Historien om typsnittet börjar med en sorgligt bortglömd pc-mjukvara. 1994 startade Microsoft en konsumentavdelning, som en del av en ambition att locka nya kundgrupper till operativsystemet Windows 95. Avdelningens storsatsning blev Microsoft Bob – ett program tänkt att förenkla användarupplevelsen för barn och datornybörjare. Istället för Windows vanliga fönsterstruktur var Bob uppbyggt som ett hus där varje rum innehöll olika ikoner, och där en tecknad hund som hette Rover hjälpte användaren att hitta.

Vincent Connare såg en demo av programmet och hajade till över att texten i Rovers pratbubblor var skriven i typsnittet Times New Roman. En hund kan inte prata i Times New Roman, tänkte han. På sitt kontor hade han två seriealbum, Watchmen och The Dark Knight Returns. Inspirerad av seriernas handskrivna text skissade han fram ett alfabet som han tyckte passade bättre till teckningarna.

Microsoft Bob blev en dunderflopp. Så småningom skulle programmet till och med hamna på tidskriften Times lista över de 50 sämsta uppfinningarna någonsin. Men Comic Sans gick ett annat öde till mötes.

Vincent Connare hade aldrig tänkt på sin skapelse som ett regelrätt typsnitt. Av en slump blev det dock upplockat som ett av standardtypsnitten i Windows 95. Bredvid traditionella, lite stiffa, alternativ som Arial, Times och Courier tycktes Comic Sans roligare och mer avslappnat. Det stod ut i mängden.

Sedan hemdatorns intåg har typsnitt gått från ett professionellt verktyg till något som varenda människa använder. Utvecklingen har ökat allmänhetens kunskap om typografi, men samtidigt skapat en inflation av tafflig amatörformgivning.

Det är trots allt ett traditionstyngt hantverk. Formen på de bokstäver du just nu läser är slående lika text som trycktes i Venedig på 1400-talet. I svensk typografis standardverk, Typografisk handbok, skriver författaren Christer Hellmark: ”Det finns i själva verket få konstarter där utrymmet för personliga åsikter, formexperiment och utövarens självförverkligande är mindre än inom typografin.”

Datorn placerade denna konstart i händerna på folket, och folket gillade Comic Sans.

– Comic Sans har inte gjort mig rik. Det är Microsoft som äger det, och jag skulle gissa att Ban Comic Sans tjänar mer på sina klistermärken än jag har gjort, säger Vincent Connare.

Han börjar bli trött på att prata om ett typsnitt som han snodde ihop på några dagar för 16 år sedan. Men samtidigt som han hellre skulle vara känd för sina senare, mer genomarbetade typsnitt, ångrar han inte att han skapade Comic Sans:

– De som motarbetar det verkar inte förstå att vanlig boktypografi inte passar på till exempel en brödlimpa. Det är klart att jag är stolt över att ha skapat något som åtminstone halva jordens befolkning tycker om.

Kampanjen Ban Comic Sans är inne på sitt elfte år. Medan supportrar världen över fäster klistermärken på alla Comic Sans-skyltar de ser, ger paret Combs föreläsningar för att öka kunskapen om typografi. Ändå tror Holly Combs inte att hennes hattypsnitt går att stoppa:

– Comic Sans smet in i typografivärlden genom ett misstag av Microsoft. Det gör mig upprörd, men jag tror att Comic Sans är ett problem som vi kommer behöva stå ut med under resten av våra liv. Människor kommer inte att sluta använda det. De flesta bryr sig helt enkelt inte om typsnitt

FAKTA: COMIC SANS

Urspungligen hette typsnittet Comic Book, men döptes om eftersom skaparen Vincent Connare inte tyckte att namnet lät som ett typsnitt. Ordet sans är kort för ”sans serif” och syftar på att typsnittet saknar så kallade seriffer, de klackar eller fötter som bokstäver ibland har. Namnet är egentligen missvisande, eftersom både I och J faktiskt har seriffer i Comic Sans.

Comic Sans har länge tillhört standardtypsnitten i Microsoftprodukter som Word och Internet Explorer. I juli i år släppte Microsoft en uppdaterad version av typsnittet, Comic Sans 2010, där originalbokstäverna har kompletterats med fetade samt kursiva varianter.

FYRA COMIC SANS-EXEMPEL I STOCKHOLM

”Det kändes lite annorlunda”

Intill Södra station ligger Lugn & go, en mottagning för bland annat massage, zonterapi och kostrådgivning. När verksamheten startade för fem år sedan bad ägaren Maria Öhlén en vän som är illustratör om hjälp med att ta fram en logotyp. Bland de framtagna förslagen fastnade hon för det där texten var i Comic Sans.

– Jag har alltid tyckt om det typsnittet själv. Det är lite roligt, säger hon.

Varför tyckte du att det passade i er logotyp?

– Det kändes lite annorlunda. Namnet ska ju ge en känsla av lugn, så jag tyckte att det passade med ett typsnitt som gav lite liv åt loggan.

”Det var lättläst”

En ren slump. Så förklarar delägare Sinan Erdal att Verona pizzeria på Ringvägen använder Comic Sans i sin skylt.

– Det har hängt med sedan vi öppnade. Jag valde det för att det var lättläst men lite annorlunda.

Vad tyckte du att det signalerade?

– Jag tänkte inte i de banorna. Jag tyckte bara att det var snyggt.

”Jag tycker om texten”

Sushibaren Ginza på Malmskillnadsgatan har valt Comic Sans som typsnitt i texten på skyltfönstret. Ägaren Ichiro Tsuboi har själv gjort designen.

– Jag tycker om texten. Den är lätt att läsa.

Händer det att kunderna kommenterar typsnittet?

– Nej, det är aldrig någon som säger något om det.

”Vänta, jag måste gå ut och titta

Utanför Midsommarkransens spel & tobak pryds markiserna av Comic Sans. Men butiksinnehavare Ove Lindström vet inte varför det blev så.

– Det var hyresvärden som beställde markisen. Jag hade ingenting med det att göra, säger han.

Gillar du typsnittet?

– Vänta, jag måste gå ut och titta. Jo, det är väl okej. Det känns neutralt.

Färgfabriken, bokrecension och sopor

leave a comment »

Filmprojektet Press Pause Play, som jag har varit så upptagen med det senaste året, har till sist passerat mållinjen. Filmen är i princip färdigklippt och mitt arbete med den (så gott som) över. Om allt går som vi hoppas får den premiär på någon av vårens filmfestivaler.

Detta betyder att jag plötsligt har haft tid att göra en massa andra jobb.

Förutom dagens två artiklar, om kulturpolitik i Fokus och om Magnus Uggla i SvD, kommer jag inom några dagar att ha en bokrecension inne i Expressen Kultur. Nästa vecka släpps också nya numret av den utmärkta tidningen Farm, där jag har skrivit ett reportage om sopor och sophantering. ”Problemet som vi låtsas ha löst” kallar jag det i texten, som jag själv tycker är en av de intressantare jag har skrivit i år.

Ikväll pratar jag för övrigt på Färgfabrikens samtalskväll Cocktail. Jag kommer att berätta om Novell och Press Pause Play, visa en snutt ur den senare och läsa högt ur mitt Rednex-reportage. Funderar även på att inleda med en vits.

Written by Adam Svanell

september 17, 2010 at 1:31 e m

Kulturpolitik – nej tack

with one comment

Bild: Per Egevad.

I veckans Fokus skriver jag om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga den här gången heller:

Politikerna saknar visioner, och kulturen har blivit egoistisk. Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitiken.

Det verkade så lovande. Redan hösten 2008 deklarerade Mona Sahlin att hon tänkte göra kulturen till en valfråga, vilket därefter kom att upprepas som ett mantra av kulturministerkandidaten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tycktes det faktiskt rimligt att kulturen kunde få en betydande roll i en valrörelse.

Under sittande regering hade kultursektorn genomgått fler och större förändringar än på länge. Hela kulturpolitiken hade varit under utredning. Dessutom svarade en grupp kulturaktörer med att göra en egen »skuggutredning«. För första gången i Sveriges historia röstades nya kulturpolitiska mål igenom utan att riksdagen var enig. Två av 2009 års största nyhetshändelser, Anna Odell-debatten och rättegången mot The Pirate Bay, kretsade kring kultur och dess finansiering. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före valdagen. I tv-rutan utfrågas partiledarna på bästa sändningstid, men om skattesänkningar, pensionärer och burkor – inte om kulturpolitik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snårigt försök till valdebatt. I den övriga dagspressens kulturdelar reduceras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri museientré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig valfråga?

– Jag tycker inte att det finns några avgörande ideologiska skillnader mellan blockens kulturpolitik, säger Anders Frenander, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kulturpolitiken bygger på en gammal överenskommelse om vad kultur är och vad politik ska göra. Svensk kulturpolitik växte fram på 60-talet som ett sätt att motverka den kommersiella populärkulturen. Politikerna ville att medborgarna skulle höja sig över den folkliga arbetarunderhållningen, för att i stället bildas genom traditionell finkultur.

– Den borgerliga kulturen var det som alla då uppfattade som kultur. Därför blev det viktiga att sprida den etablerade institutionskulturen till arbetarna. Sedan dess har kulturpolitiken kompletterats på olika sätt, men något fundamentalt alternativ har det aldrig funnits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna mandatperioden väckte Kulturutredningen häftig debatt, men resulterade i slutändan främst i organisatoriska förändringar. Ett antal uppmärksammade frågor – avskaffande av fri entré på statliga museer, satsningar på entreprenörskap, ett kulturtidskriftsstöd som inte längre ges till samhällsmagasin – fick vissa debattörer att tala om ett systemskifte. Men handlade skiftet om faktisk politik, eller om retorik och symbolfrågor?

När de rödgröna presenterar sin stora kultursatsning inför valet är huvudnumret inte någon uppgörelse med de senaste fyra årens politik, utan ett löfte om att öka kulturbudgeten med en miljard. Mer pengar till kulturen, fast till precis samma kultur.

Både de rödgröna och alliansen vill behålla Kulturutredningens portföljmodell, prioritera kultur i skolan, göra om den statliga inkomstgarantin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, tillgängliggöra museernas samlingar, satsa på läsfrämjande och nå ett nytt filmavtal. Jämfört med andra politikområden är skillnaderna mellan blocken påtagligt små. Ingen föreslår en stängning av Operan eller kulturbidrag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts mycket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hoppades hon på en ideologisering av den kulturpolitiska debatten. Nu konstaterar hon att den aldrig kom.

– Det kanske var en utopi. I grunden tycker jag att kulturpolitik är en djupt ideologisk fråga, men idag blir politiken mind­re och mindre ideologisk, säger hon.

Problemet är inte att det saknas radikala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att landstingens kultursatsningar borde stoppas. Landstingen ska lägga pengarna på sjukvård, menade de, inte på att »subventionera vuxnas fritidsintressen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kulturministerns förslag att sänka reklamskatten, lekte med tanken att helt förbjuda reklam.

Den sortens fria diskussioner förs dock inte bland etablerade kulturpolitiker, menar Tobias Harding, kulturforskare och tidigare sekreterare i Kulturutredningen:

– Respekten för institutionerna är väldigt stor. De politiker som är intresserade av kulturpolitik stödjer i stora drag den politik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stödjer den, de håller på med annat, säger han.

Och håller på med annat är trots allt vad de flesta av våra folkvalda gör. I själva verket är det tveksamt om det finns något direkt kulturintresse hos politikerkåren.

I den uppmärksammade boken »Folkvald kultur«, som kom i fjol, fick riksdagsledamöterna redogöra för sina största kulturupplevelser. Listorna dominerades av breda storsäljare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gillar dagispop är väl dokumenterat – i Nöjesguiden sammanfattade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en morgonsoffa blev ombedd att nämna några samtida kvinnliga konstnärer svarade hon, efter lång tvekan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är övertygad om att ointresset påverkar kulturpolitikens ställning:

– Många politiker verkar se kultur enbart som underhållning och förströelse, inte som en källa till djup kunskap. Då blir det lätt att de ställer kulturen mot vården och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exempel på politiker som attackerar den professionella kulturen, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verklighetens folk till folkpartisten Mathias Sundins kampanj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folkpartist, Christer Nylander, konstaterade i somras på sin blogg: »Det finns i svensk politik en oro för att uppfattas som kulturellt intresserad, kunnig och engagerad.«

Är politiker rädda för att associeras med den så kallade kultureliten? Kan det i så fall vara förklaringen till att kulturpolitiken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grundläggande problem?

Sommaren 2009 skrev kulturanalytikern Tobias Nielsén ett sorgset blogginlägg med rubriken »Nu slutar jag med kulturpolitik«. Ett drygt år senare har han backat från löftet, men känner fortfarande frustration över kulturpolitiken:

– Precis som utbildningspolitiken engagerar många fler än lärare och rektorer så borde kulturpolitiken engagera alla som berörs av kultur. Men medan kulturen är något som berör och är levande, så står kulturpolitiken närmast för motsatsen, struktur och stillestånd. Den präglas av förvaltning, säger han.

Tobias Nielsén räknar upp ett antal problem med kulturpolitiken: den fokuserar bara på den egna sektorn, vilket gör att den inte engagerar väljarna. Den saknar djärva ståndpunkter och präglas snarare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kulturaktörer fokuserar på hur de själva gynnas av politiken, i stället för att se den ur ett större perspektiv. Det ger en kvav debattmiljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dessutom svag. Tobias Harding påpekar att många frågor som rör kultur avgörs inom helt andra politikområden. Kulturen utgör bara en dryg procent av statsbudgeten och som kulturminister slåss man lika mycket mot finansministern som mot oppositionen. Han tror att framtidens viktigaste kulturfrågor kommer att lösas utanför kulturpolitiken:

– När det dyker upp debatter som rör konst och är radikala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konstverk, då blir de ändå inte kulturpolitiska frågor. Kulturens förutsättningar har förändrats genom internet, globalisering och migration. Trots det ser kulturpolitiken likadan ut.

Finns det då något alternativ, eller är kulturen dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radikala ståndpunkter skulle kunna väcka liv i diskussionen. Tobias Nielsén ser en möjlighet i en annan het fråga: diskussionen om upphovsrätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väcker en rad kulturpolitiska frågor. Ska man verkligen fokusera på tillgänglighet, när vi i dag inte lider brist på vare sig innehåll eller kulturaktörer? Ska samskapande över nätet få bidrag, precis som studiecirklar? Är kulturpolitiken främst till för de professionella, publiken eller amatörerna? Att ta tag i det hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum. Men ingen ledande kulturpolitiker har tagit den möjligheten, säger han.

När Tobias Harding får frågan om kulturpolitiken skulle kunna engagera fler, då svarar han att det inte ser ut så, men tillägger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begränsade betydelse i valrörelsen behöver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Uggla lever efter Darwins principer

with one comment

Här ovan: Magnus Ugglas ”Sommartid” i en grym remix från 1981. I dagens SvD porträtterar jag Uggla á 2010:

56 år gammal är han mer aktuell än någonsin. Men Magnus Uggla kämpar fortfarande med dåligt självförtroende. Nu gör han radio och revy i fotspåren på sina två idoler: Karl Gerhard och David Letterman.

Magnus Uggla har en ny livsfilosofi. I ärlighetens namn påminner den om en redan existerande tes av Charles Darwin, men lyder så här: det är inte de starka som klarar sig, utan de som bäst hanterar förändring. Och att hantera förändring, det har han blivit bra på.

– Trots att jag inte alltid gillar utvecklingen är jag snabb på att anpassa mig efter nya tider. Förr satt jag och bevakade en skivkarriär, men idag säljer man inte mycket skivor hur populär man än är. Då får man börja syssla med saker som man inte har gjort tidigare, säger han.

Sedan sitt senaste skivsläpp för tre år sedan har Magnus Uggla blivit bloggare, spelat i en revy med Johan Rheborg och Johan Ulveson, gett ut en bok och haft huvudrollen i två dokusåpor. Nyligen tog han över Annika Lantz roll som värd för P4:s fredagstalkshow. Ikväll har hans egen föreställning, Ugglas revy, Stockholmspremiär på Chinateatern.

Revyn har medfört något som han knappast är bortskämd med: goda recensioner. Själv säger Magnus Uggla att det bästa med formatet är att han kan ta inspiration från sin hjälte Karl Gerhard.

– Jag har ett nummer som verkligen är i Karl Gerhard-anda, där jag ändrar texten hela tiden. Det betyder att jag behöver läsa tidningen, så att jag kan förändra något nästan varje kväll. En revy måste vara aktuell. Folk tycker att det är coolt när man sjunger om något som hände i förrgår.

Även i sitt andra nya uppdrag, programledare i mysputtriga P4, har han en förebild: den amerikanske komikern David Letterman.

– Han är briljant i tv-rutan. Otroligt avspänd. Tänk vad det måste vara pressande att göra fem program i veckan som han gör. Det är nya skämt varje gång och han drar dem felfritt. Han stakar sig aldrig!

Att lågmälde, kostymklädde Letterman skulle bli Magnus Ugglas idol, det hade nog ingen tippat, säg, 1977. Men Sveriges egen Mott The Hoople-rockare, som var emot det mesta och tackade nej till nästan alla framträdanden för att värna om sin image, har blivit en folkkär underhållare som sjunger på kronprinsessans bröllop. Han har nått en unik position i Nöjessverige: den arrangörerna ringer när de vill ha liv i luckan, fast lagom mycket.

Är han en frisk fläkt i ett stifft medieklimat eller nöjesetablissemangets egen låtsasrebell? En sak är säker. Magnus Uggla är eftertraktad.

Det märks inte minst när SvD ska träffa honom på Chinateatern. Tiden för intervjun ändras två gånger på mindre än ett dygn, och när han dyker upp är det ändå en kvart efter utsatt tid.

– Förlåt, jag är lite stressad, säger han och pratar jättesnabbt.

Den som har följt Ugglas blogg har dock kunnat skymta en annan Magnus än nöjesentreprenören – en Woody Allensk neurotiker som har svårt att sova, som lider av bacillskräck och hypokondri, som tvivlar på sig själv.

– Ja, jag har väldigt dåligt självförtroende, säger han.

Det är inte så du brukar framstå.

– Nej. Fast jag tänker att turen gynnar den som är förberedd. Har man dåligt självförtroende, då vill man inte släppa ifrån sig nånting. Jag skulle aldrig sätta mig att skriva kvällen innan och tänka ”det där slinker nog igenom”. Det tror jag är en fördel med att ha dåligt självförtroende. Man blir mer noggrann.

En annan sak som går emot den typiska bilden av dig är att du tar pianolektioner.

– Ja, jag går hos en rysk pianolärare och spelar klassiskt piano. Det är Prokofjev, Chopin och sådant. Inga avancerade grejer.

FAKTA: MAGNUS UGGLA

Ålder: 56 år.

Bor: Danderyd.

Familj: Fru och tre barn.

Aktuell: Ugglas revy har Stockholmspremiär ikväll på Chinateatern. Radioprogrammet Uggla i P4 sänds varje fredag under hösten kl 13.05.

Skivdebuterade: 1975 med Om Bobbo Viking. Genombrottet kom 1977 med tredje albumet Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.

Bland hitsinglarna: Jag mår illa, Kung för en dag, 4 sekunder, IQ, Ska vi gå hem till dig, Dansar aldrig nykter, Fula gubbar.

Som skådespelare: Har medverkat i bland annat Staffan Hildebrands film G – som i gemenskap och Tiggarens opera på Malmö musikteater.

Om varför han undviker att ta politisk ställning: – Jag växte upp under 70-talet, som var väldigt politiserat. Jag hatade det då och den känslan hänger nog fortfarande kvar.

FEM INSPIRATIONSKÄLLOR

Barockmusik

– Jag får mycket inspiration från klassisk musik. Ju längre man håller på med att skriva låtar, desto mer inser man att det inte funkar att bara sitta med en gitarr och två ackord. Man måste börja harmonisera, och det är de gamla mästarna bra på. Dem kan man lära mycket av.

Thailand

– Vart man än åker i världen så blir det alltid samma slutsats: ”Det här var väl bra, men det är inte som i Thailand.” Där finns allt man behöver på semestern. Jag älskar det.

Karl Gerhard

– För elegansen i texterna. De är fantastiska. På Karl Gerhards tid kunde man nödrimma precis hur som helst.

Fina viner

– Jag kan ingenting om vin och har väldigt svårt för vinexperter, men jag älskar att dricka det. Vilken sort? Rött. Rosé funkar bra på sommaren.

Stockholm

– Varför? Jag är född här. Äsch, jag har ingen motivering. Man var ju tvungen att säga fem grejer.

Hatsune Miku är deltagarkultur på riktigt

leave a comment »

Nu har mitt och Hannes Isakssons reportage från senaste numret av Novell publicerats på nätet. Det handlar om Hatsune Miku – röstsyntesmjukvaran som har blivit en av Japans populäraste popartister. Tanken med texten är att ge en inblick i den skruvade japanska popvärlden, men också att lyfta fram en ovanligt välutvecklad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju blivit ett modeord de senaste åren. Med Lawrence LessigsRemix” som bibel har många talat om att internet främjar samarbete, demokratiserar skapande och suddar ut gränserna mellan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teoretiskt resonemang än en verklighetsbeskrivning. De konkreta exemplen på den nya deltagarkulturen har varit ganska få och ofta stapplande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskådaren till konstnär om det enda bevis man kan påvisa är att folk sätter egna undertexter till en film om Hitler.

Just därför tycker jag att Hatsune Miku är så fascinerande. Det är alltså ett datorprogram, en röstsyntes som låter användaren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta program har det fötts ett community där tusentals fans interagerar.

En amatör spelar in en Hatsune Miku-låt och lägger upp den på nätet. Andra amatörer diskuterar låten och sprider den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musikvideo. Någon tecknar ett skivomslag. Någon skriver en novell utifrån låttexten. Alltihop sker utan skivbolags och programutvecklares inblandning.

Det hela blir extra intressant av att Hatsune Miku samtidigt genererar business. Företaget som äger rättigheterna till Hatsune Miku låter fansen använda namnet och rösten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, actionfigurer, dataspel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exempel jag har sett på hur teorierna om medskapande och remixkultur omvandlas till praktik. Dessutom presenterar det en modell för hur man kan göra affärer av deltagandet: ett bolag skapar ett verktyg som låter amatörer skapa. Amatörer producerar massor av innehåll med hjälp av verktyget. Delar av innehållet är bra och når en publik. Bolaget profiterar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjesindustrin måste motarbeta nätkulturen.

Written by Adam Svanell

september 6, 2010 at 10:31 f m