Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for oktober 2009

Vad är priset för gratis?

with one comment

Sent omsider har min recension av årets två gratisböcker publicerats i Kristianstadsbladet:

3367543296_1470ef5247

Foto: Andrew Magill

Chris Anderson ”Free. The future of a radical price” (Hyperion).

Per Strömbäck (red) ”Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” (Volante).

När jag nyligen blev ombedd att skriva en text om framtiden för musik och film hamrade jag ivrigt ner en utläggning om mikrobetalningar och begränsningarna hos Spotify. Först efteråt slog det mig att jag hade antagit att det skulle handla om finansiering. Att skriva om hur populärkulturen kommer att produceras hade inte ens fallit mig in.

Diskussioner som innefattar internet och kultur har blivit synonymt med diskussioner om pengar. Det är affärsmodeller, skadestånd, kopieringsskydd och uteblivna intäkter. De enorma möjligheter som nätet skapar i form av tillgänglighet och deltagande skyms fullständigt av rädslan att piratkopiering ska ruinera kulturen.

Bland optimisterna i debatten har amerikanen Chris Andersson fått ställningen av regelrätt guru. I boken ”The long tail” förutspådde han att ekonomins flytt till nätet skapar större utbud och mindre likriktning. Tesen var att digitaliseringen låter en försäljare ha ett oändligt ”lager”, vilket gör det mer lönsamt att erbjuda många titlar än ett fåtal breda. Bestsellern dödförklarades.

När Wired-redaktören följer upp succén med en ny bok, och en ny förmodat revolutionerande affärsmodell, är överraskningsmomentet minimalt. Principerna bakom ”Free” (inom kort på svenska under titeln ”Gratis”) presenterades redan förra våren i en artikel som Anderson sedan dess har rest världen runt och talat om. Med tanke på den hastighet med vilken teorier om webben utvecklas känns idéerna nästan gamla nu när boken ges ut.

Utgångspunkten för ”Free” är att priserna på bandbredd, lagringsutrymme och processorkraft sjunker i så snabb takt att de kan betraktas som ickekostnader. Detta, menar Anderson, kräver ett nytt tankesätt. Istället för den mänskliga instikten att vara sparsam och effektiv bör aktörer i en digital värld omfamna överflödet. För bildsajten Flickr betyder det att låta 95 procent av användarna nyttja en tjänst utan avgift, eftersom de återstående fem procenten betalar för en lyxversion. För Google innebär det att erbjuda gratisprodukter för alla tänkbara behov, så att användarna kan utsättas för riktad reklam.

Det är en maximerandets logik. Om man erbjuder saker gratis kan man utan större kostnader skapa en plattform som det i förlängningen går att tjäna pengar på. En stor publik blir viktigare än en smart intäktsmodell.

Chris Anderson har fått mycket kritik för sitt resonemang, som utan tvekan har luckor. När han blandar in icke-digitala verksamheter, till exempel Ryanair, känns argumentationen upplagd enligt smörgåsbordsprincip. Samtidigt slås jag av hans förhållandevis balanserade ton. De självsäkra påståendena finns där, men ställs mot reservationer och problembeskrivningar. Det är nog mer fruktbart att se ”Free” som en beskrivning av besläktade tendenser än som en allomfattande profetia för nätekonomin.

Icke desto mindre slår Anderson fast att allt som går att digitalisera kommer att bli gratis. För en musiker eller författare gäller det att omfamna den tanken och se spridningen av inspelningar och text som marknadsföring, väldigt effektiv sådan. Uppmärksamheten får utnyttjas för att sälja värden som inte kan digitaliseras, och som följaktligen blir än mer eftertraktade: föreläsningar, liveframträdanden, samlarobjekt.

En annan ny bok bär samma namn som Andersons, fast med ett reserverande frågetecken. Essäsamlingen ”Gratis?” från Volante vill enligt Per Strömbäcks förord komma bortom piratdebattens skyttegravskrig, för att ödmjukt ”nyansera och diskutera” framtidens finansiering av kultur.

Något Versaillesfördrag är det dock inte tal om. Merparten av skribenterna kan lätt sorteras in i någon av fållorna fildelande nätvisionär eller pirathatande upphovsrättsivrare, och de argumenterar därefter.

Som ofta med antologier är nivån ojämn. Jag hade gärna fått tillbaka den halvtimme jag lade på Jan Roséns snustorra genomgång av upphovsrättens juridik, samma sak med Linda Skugges vilt fäktande copytext för egna bolaget Vulkan.se. Och BWO-sångaren Martin Rolinskis essä, med siffror gripna ur luften och svammel om att ”få fart på svensk kultur igen”, är helt enkelt inte initierad.

Men här finns intressanta tankar. Daniel Johansson beskriver hur ny teknik gör nätets dataflöden lättare att integrera, och i förlängningen att tyda. Att det fria utbytet av filer skulle gå att stoppa är varken sannolikt eller önskvärt. Men kanske bygger kommande ersättningsmodeller inte på att stoppa fildelningen, utan på att kartlägga och integrera den i det legala systemet?

Andreas Ekström fruktar en framtid där publiken betalar vad den själv önskar för ett konstverk. Det vore ett mecenatsystem där upphovsmännen står ”med mössan i hand” och gör slätstruken, följsam skitkultur. Ett överdrivet skräckscenario kan tyckas, men beröringspunkter finns med Chris Andersons beskrivning av musikbranschens föregångsländer: I Brasilien når banden sin publik genom billiga kopierade skivor, och gör turnéer där de säljer allt från t-shirts till mat för att tjäna pengar. I Kina står piratkopiering för 95 procent av musikförsäljningen och artister får sina inkomster från sponsring, reklam eller företagsevents.

Denna oro för kommersialisering finns intressant nog även hos Isobel Hadley-Kamptz, vars ståndpunkt annars är rakt motsatt till Ekströms. Hadley-Kamptz försöker nedmontera myten om det enskilda geniet. Nöjesindustrins benhårda kamp för upphovsrätten kan enligt henne skapa en kultursyn ”där endast det som någon äger är något värt”.

Är det alltså så pessimistiskt man ska tolka höstens gratisböcker? Att vem som än vinner upphovsrättskriget är kommersiell skräpkonst att vänta?

Annonser

Spotify orsakar dreggel även i USA

leave a comment »

I svenska musikbranschdiskussioner har Spotify numera status som Räddaren i nöden, en Messias som åter ska sätta mat på artisters och skivbolags bord. Samtidigt hörs ofta invändningar som att Spotify bara är stort i Sverige och Storbritannien, eller att det finns andra, lika bra tjänster (typ Pandora, Rhapsody och Deezer).

Det är lätt att avfärda hyllningarna som en patriotisk hype.

Efter en dag på en musikkonferens i Hollywood måste jag dock spräcka den bilden. De medverkande på Digital Music Forum West tycktes alla få något heligt i blicken när Spotify kom på tal. Det svenska streamingundret, som tydligen precis delat ut testkonton till amerikanska journalister och branschinsiders, återkom i panelsamtal efter panelsamtal som exempel på hur unga ska lockas till lagliga alternativ.

Till slut kände någon i publiken ett behov av att nyansera hallelujakörerna och ställde frågan:

– Tror ni verkligen att vi sitter här och pratar om Spotify om tre år?

Eric Garland från analysföretaget BigChampagne tycktes nästan tårögd när han svarade.

– Visst, affärsmodellen är en fråga för sig, men någon form av Spotifymjukvara tror jag definitivt att vi använder. Som användarupplevelse är den helt fantastisk.

Om någon förresten undrar vad jag gör i Los Angeles så ska jag be att få återkomma med detaljer. Det har att göra med ett filmprojekt, som kan följas i något kryptisk form här.

Written by Adam Svanell

oktober 8, 2009 at 3:31 e m