Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for mars 2009

Hot Shots-inspirerat på DN.se

with one comment

dahlen1

Männen bakom Den Nakna Pistolen och Hot Shots*, Jim Abrahams och Pat Proft bland andra, arbetade ofta med bakgrundsdistraktioner. Konceptet för deras hysterikomedier var enkelt: att pressa in så många usla skämt som över huvud taget är möjligt under en och en halv timme (uppskattningsvis 800-900 stycken).

För att filmerna skulle ha något i närheten av en handling krävdes dock vissa dialogbaserade scener som vävde ihop ordvitsarna, sparkarna i skrevet och de parodierade filmklassikerna. Samtidigt ville de ju inte sinka ner sin skämt-per-minut-frekvens.

Lösningen blev att låta knasigheter försigå i bakgrunden. På så vis skrattade tittaren åt dessa, och lade knappt märke till skralheten i den plot som förklarades. Metoden kan bland annat ses tillämpad här.

Nu tycks DN.se ha tagit lärdom av Proft och Abrahams. Tidningarnas webbtevesatsningar brukar av förklarliga skäl kännas som torftiga amatörversioner av ”riktig” nyhetsteve.  Att göra professionella produktioner är dyrt och kräver erfarenhet. Vad DN.se har insett är att det är enklare att dra uppmärksamheten till annat.

I en teveföljetong med det anspråksfulla namnet Karriärskolan ger tidningen tips på hur man genom att blogga och skaffa ett alias kan bygga sitt varumärke och, i förlängningen, göra karriär. Grunt och förenklat på självhjälpsmanér kan tyckas. Men för att ingen ska tänka på att tycka detta låter DN tipsen presenteras av Nextopia-mannen Micael Dahlén.

Dahlén har nämligen ett tjänsterum som för tankarna till John Nash kontor i A Beautiful Mind. Att lyssna på vad han säger är omöjligt när man samtidigt ser de enorma högarna av papper och tidningar.

(* = Ja, de var män. Allihopa.)

Written by Adam Svanell

mars 28, 2009 at 4:52 e m

Maktkamp och chark i taffliga kulisser

leave a comment »

Det är dåligt med mitt bloggande just nu, såvida inte att klistra in artiklar publicerade på annan plats räknas (vilket det inte gör). I väntan på inspiration och tid för riktiga blogginlägg, följ min Twitter eller läs ännu en inklistrad artikel – om Varuhuset från dagens SvD:

Varuhuset var den första svenska tv-såpan. Miljontals tittare bänkade sig på helgerna för veckans dos av maktkamp, intriger och charkdisk. Nu släpps 80-talsserien på dvd.

– Va? Ska du skriva om Varuhuset?

Henry Bronett är mitt i regiarbetet med en föreställning på Värmlandsoperan och blir förbryllad när en journalist ringer för att prata om ett tjugo år gammalt tv-drama. Han har missat att Öhmans varuhus har öppnat igen – på dvd.

– Men det var ju trevligt! Eller rättare sagt så känner jag något slags skräckblandad förtjusning.

För Henry Bronett, idag landets mest kände cirkusprofil, innebar Varuhuset det stora genombrottet. Första avsnittet sändes i mars 1987. TV3 och TV4 hade ännu inte lanserats, så svenska tittare var vana vid folkbildningsidealet hos public service. Men bland snustorra samhällsproduktioner, östeuropeisk dockfilm och barnprogram om Afrika kom nu en svensk serie av amerikanskt snitt, komplett med dramatik, action, kärlek, sex och kyligt beräknande intrigmakare. Succén blev enorm.

Katja Sandberg, då Blomquist, spelade den struliga tonårstjejen Sara Forss. Hon var tretton år och blev plötsligt igenkänd överallt.

– Det var meningen att det skulle bli tolv avsnitt. Istället blev det 60. Jag gick ju i skolan och var inte alls beredd på att det skulle ha så stort genomslag. Bitvis blev det ganska jobbigt, säger hon.

Varuhuset, som skapades av Peter Emanuel Falck, utspelar sig i den fiktiva butiken Öhmans på Birger Jarlsgatan. Tittarna får följa såväl varuhuschefen Karin som Carlos på lagret och Richard i charkdisken. Bredvid serier som Dynastin eller Dallas framstår karaktärerna som riktigt verklighetstrogna.

I likhet med livet i de amerikanska förlagorna är dock vardagen på Öhmans minst sagt händelserik. I första avsnittet genomlider varuhuset ett rån, en personalfest, ett byte av butikschef, en kidnappning och en otrohetsaffär på parkeringsdäck – allt under samma dag.

Längre fram i serien hinner Katja Sandbergs rollfigur Sara snatta, röka hasch och förstöra kläder på damavdelningen.

– Jag minns att folk verkligen levde sig in i hennes problem. Och problem hade hon ju en del av, säger Katja Sandberg.

Hon har lämnat agerandet bakom sig och arbetar numera på Sturebadet i Stockholm. För andra, som Görel Crona och Sharon Dyall, blev Varuhuset inledningen på långa karriärer. Lena Endre blev upptäckt av självaste Ingmar Bergman när han såg henne i rollen som butiksbiträdet Ingrid Persson. Åtminstone är det vad myten säger.

Henry Bronett gjorde rollen som den charmige, men alltför snälle, Daniel Forsell på skivavdelningen. I en omröstning anordnad av Expressen valdes han till den mest älskade karaktären i svensk tv.

– Jag tror att människor tycker om rollfigurer som vågar vara sårbara. Daniel var en person som lät hjärtat styra det mesta, och jag vet att Peter Emanuel Falck lade ner mycket kärlek på honom, säger Henry Bronett.

Inspelningarna av Varuhuset beskriver han som en fantastisk tid, men har svårt att minnas detaljer.

– Jag hoppade ju av efter en säsong, eller kanske två. Avsnitten har jag inte sett sedan de sändes. När var det, på 70-talet?

Written by Adam Svanell

mars 24, 2009 at 5:34 e m

Närmare Gud

leave a comment »

Om Jonathan Johansson (artikeln publicerad i gårdagens SvD):

Han är årets mest upphaussade artistnykomling, men en ovanlig sådan. Jonathan Johansson gör återhållsam 80-talspop med texter om gudstro och apokalyps. Ikväll spelar han på Debaser Medis.

Efter genombrottet med singeln En hand i himlen har det skrivits mängder av artiklar om Jonathan Johansson. Alla beskriver de den 28-årige skåningen på ungefär samma vis: väldigt sympatisk och väldigt kristen.

– Jo, jag är ju sympatisk och kristen, skrattar han när vi ses på ett fik i Vasastan i Stockholm. Fast en del journalister har utmålat mig som något jag absolut inte känner igen. Visst, jag är en någorlunda väluppfostrad medelklasskille, men att jag beskrivs som helig? Nej tack.

Jonathan Johansson ser sig som en klassisk låtskrivare med gitarr, penna och papper som verktyg. Det som gör honom unik är låtarnas inramning. Med hjälp av 80-talsljudande digitalsynthar får hans musik en suggestiv ljudbild som minner om Ratata, Sade och Depeche Mode.

Det aktuella andra albumet har omfamnats av både kritiker och publik. Kanske är det inte heller konstigt att hans kristna tro får uppmärksamhet. Där standardpoplyriken behandlar olycklig kärlek och utanförskap sjunger Jonathan Johansson, med bakgrund i baptiströrelsen, om högre makter, tvivel och förtröstan i Gud.

– Det är coolt att människor tar till sig det, det var jag inte alls säker på. Tvärtom. Jag var beredd på att ta en del stryk. Många i det här landet är fega och blundar för frågor om andlighet, säger han.

Det vore dock fel att beskriva honom som den typiske frikyrkosonen, skickad från församlingshemmet till storstadens scener. Jonathan Johansson är lika mycket popkid som apostel. Hans låttexter vidrör Gud och högre väsen, men skildrar också sena krogbesök och frestelser i Stockholmsnatten.

Kvällens konsert på Debaser Medis innebär hemmaplan för Malmösonen. Han har bott i Stockholm sedan han var 19 och känner ”en djup hatkärlek” till staden.

– Innerstan är en ängslig ankdamm med ett evigt positionerande. Å andra sidan är det också en kreativ miljö att vistas i. Men jag märker att folk som tar sig härifrån får perspektiv och börjar tänka klarare. Det kan räcka med att flytta till förorten eller skaffa barn, något som gör att man inser att allting inte är neon och sprit.

Funderar du själv på att flytta?

– Jag har tänkt på det. Men jag är nog lite för feg.

Written by Adam Svanell

mars 21, 2009 at 12:32 e m

Den virtuella vänskapen har växit upp

leave a comment »

fejjan2

Om communities och vänskap på nätet (artikeln publicerad i dagens SvD):

Sociala nätverkssajter har gått från tonårsnöje till en arena även för vuxna. I en ny utställning på Kulturhuset undersöks virtuellt umgänge. Är det social träning som ersätter passivt tv-tittande eller ett substitut för möten öga mot öga?

”LOL”. ”^^”. ”WTF”. ”=/”. Meterhöga symboler pryder målningarna längs väggen på Lava, Kulturhusets mötesplats för ungdomar.

– Vet du vad det där betyder?

Kollegan Dan Hansson tittar misstroende på tecknen. Lika självklara som de är för en vanlig tonåring, lika obegripliga är de för en 54-årig tidningsfotograf.

Vi reder ut begreppen. ^^ och =/ är uttryckssymboler som visar att den som skriver är glad respektive missnöjd. WTF är en förkortning av What the fuck?, LOL av Laughing out loud. Teckenkombinationerna förstås av nätanvändare världen över.

Tjejen som har gjort målningarna vill inte att hennes riktiga namn ska stå i tidningen.

– Ni kan skriva mitt nätnamn istället, ”Phoenix”.

Som en del av Kulturhusets tema ”Vänskapens år” öppnar Lava på lördag utställningen Friend request, där unga konstnärer har inspirerats av virtuell vänskap. Förutom målningarna visas bland annat videokonst och fotokollage.

Just nu håller en annan av konstnärerna, Eva-Maria Lervik, på att ställa fram sitt verk – en klänning klädd helt i fotografier. Dessa är utskrifter av profilbilder, de bilder som användarna på communityn Facebook presenterar sig med.

– Jag tog bilder från alla mina Facebook-vänner, 300 stycken. Jag vill visa att det inte bara handlar om yta. Bakom varje bild finns en relation, ett djupare band mellan mig och en vän.

Sociala nätverkssajter befolkades länge bara av ungdomar. På sajter som Lunarstorm, Skunk och Helgon tog tonåringar tuffa eller skojfriska användarnamn, chattade och skrev dagbok.

De senaste åren har en ny generation sajter tagit över. Världens i dag största sociala nätverkssajt är Facebook, där det inte finns några alias, bara för- och efternamn. Användarna kan i sina profiler – deras ansikten utåt – fylla i civilstatus, arbetsplats och intressen. Via sajten lägger man upp fotografier, bjuder in till fest och håller koll på när ens vänner fyller år.

Det är en vuxnare community. Och den lockar vuxna.

Häromveckan rapporterade forskningsföretaget Nielsen Online att sociala nätverkstjänster nu generar mer webbtrafik än sajter för e-post. I rapporten konstaterades också att användandet ökar mest i åldersgruppen 35 till 49 år.

Fredrik Wass är journalist och föreläsare med inriktning på sociala medier. Han ser det som naturligt att även vuxna interagerar socialt på nätet:

– Det är nästan alltid så att ungdomar anammar ny teknik först. De som först anammade det sociala livet på internet är nu en bit över trettio. Dessutom växer internetanvändandet i pensionärsgrupperna. De som hänger minst på nätet är småbarnsföräldrar.

Hur påverkas då våra sociala relationer av att vi umgås alltmer via internet? Eva-Maria Lervik tycker att det är enklare att umgås på nätet.

– Det är lättare att både ge komplimanger och ta nya kontakter. Man vågar vara öppnare.

Enligt den brittiske antropologen Robin Dunbar klarar den mänskliga hjärnan inte av att upprätthålla stabila sociala relationer med mer än ett visst antal människor, uppskattningsvis 148. Siffran har kommit att kallas ”Dunbartalet”.

På Facebook har vissa användare hundratals vänner, eller till och med tusentals. Ändå tycks statistiken ge ett visst stöd åt Dunbars teori, eftersom den genomsnittlige användaren inte har mer än 120. Även de som har 500 vänner kommunicerar bara aktivt med mellan tio och sexton av dessa.

Fredrik Wass beskriver det som att man ”sänder sitt liv” till andra.

– Det handlar inte om att ha en dialog med alla sina vänner, utan om att vissa personer ger svar och kontakt, medan andra bara läser eller konsumerar informationen. En användare på mikrobloggtjänsten Twitter kan ha tusentals personer som följer vad han eller hon skriver, men har kanske inte en personlig relation med fler än femtio.

I grund och botten är nätvänskap bara en förlängning av ens övriga relationer, menar han, och talar om ”emotionell bandbredd”. Ett sms motsvarar den smalaste bandbredden och ett fysiskt möte den bredaste.

– Viss kommunikation passar bättre eller sämre i vissa kanaler, och det är inte automatiskt så att det fysiska mötet är det mest lämpade. Till exempel är det praktiskt att kunna skicka länkar, dokument, filer och bilder samtidigt som man pratar. Det går bara att göra online. Däremot är offlinevärlden förstås oslagbar när det gäller subtila signaler och känslostämningar.

Huruvida all denna kommunikation är av godo eller ondo råder det delade meningar om. Vissa, som medieforskaren Clay Shirky, beskriver tv som fördummande och ser sociala medier som ett sätt för unga att tränas socialt. Andra, som farmakologiprofessorn Susan Greenfield, menar att tiden vid datorn kan ge såväl hjärnskador som bristande empati.

Katarina Graffman, antropolog på bolaget Inculture, har studerat ungas medievanor. Hon är orolig för att de ägnar allt mindre tid åt möten öga mot öga.

– Det är kommunikationssamhällets paradox. Trots att vi är mer sociala än någonsin har det vanliga sättet att umgås minskat. Vi har färre relationer, ägnar oss mindre åt föreningsliv, sportar mindre och är mer ensamma. Vad innebär det för samhället i stort?

Användandet av sociala nätverkssajter lär dock inte minska. Istället tror Fredrik Wass att sajterna kommer att få fler funktioner, bland annat som kanal för nyheter. En annan tänkbar funktion är att gps:er i användarnas mobiltelefoner visar exakt var de befinner sig.

Men Eva-Maria Lervik vill inte låta någon se var hon är. Hon tycker att hon redan använder Facebook för mycket:

– Mitt skräckscenario är att folk aldrig kommunicerar två och två längre, utan alltid vänder sig till många samtidigt. Det eller att man slutar träffas helt och hållet.

Bildjournalistiken – i kris eller på frammarsch?

leave a comment »

ab_obamaland11_lr

Bild: Magnus Wennman. Om Årets Bild (artikeln publicerad i dagens SvD Min Helg):

En snubblande Sanna Kallur, en lynchning i Kenya. Tårar vid presidentval, en fabrik som stänger för gott. Utställningen Årets Bild är en fotojournalistisk exposé över det gångna året.

Den 4 november 2008. Barack Obama vinner en historisk seger i det amerikanska presidentvalet. Aftonbladets fotograf Magnus Wennman är på plats i Grant Park, Chicago, där en kvarts miljon människor har samlats för att följa valvakan.

I sekunden då Obama utnämns till segrare står han längst fram i publikhavet. Han ser en kvinna – Lavita Mitchell – som brister ut i gråt.

– Hon var så totalt uppslukad av känslorna. Hon struntade fullständigt i att jag stod en halvmeter bort och tog massor av bilder. Det var en fantastisk, magisk stämning, säger Magnus Wennman.

Fotografiet av Lavita Mitchell utsågs häromveckan till Årets bild. Från och med i dag visas det, tillsammans med vinnarna från tävlingens övriga tretton kategorier, hos Galleri Kontrast på Hornsgatan. Bilderna skildrar stora nyhetshändelser som finanskrisen och OS i Peking, men också vardagliga scener från ett djursjukhus och en hundutställning.

Årets bild har utsetts av Pressfotografernas klubb ända sedan 1942. Trots att priset fått två konkurrenter, Unfold Swedish Photography Award och PGB Photo Award, anmäldes i år fler fotografier än någonsin.

Vinnarbilderna visade ”att pressfotografins roll också är att vara journalist, att dokumentera de stora skeendena, inte bara att hantera estetiken och tekniken” skrev Paul Frigyes i tidningen Journalisten. Magnus Wennman hoppas att han har rätt.

– Det är mycket estetik inblandat i dagens pressfotografi. Men vi är journalister och det är berättandet som är absolut viktigast.

De senaste åren har många tidningsredaktioner skurit ner på antalet fotografer. Samtidigt som reportar eller läsare allt oftare håller i kameran har redigeringsmjukvara gjort det enkelt att manipulera bilder.

Detta har fått somliga att förutspå bildjournalistikens död. Men Galleri Kontrasts ordförande Rolf Adlercreutz tror snarare på motsatsen.

– Allmänheten har fått upp ögonen för att det är lätt att fuska med bilder, men det är ju lika lätt att fuska med text. Det viktiga är att se till att människor har förtroende för pressbilder och pressfotografer. Jag tror att de tidningar som satsar på bildjournalistik kommer att tjäna på det.

Broder Daniel-bok en besvikelse

with 5 comments

Bokrecension, publicerad i dag i Kristianstadsbladet:

Martin Norberg & Klas Ekman ”Broder Daniel: When we were winning” (Schibsted)

Sommaren 1996 gjorde ett osnutet Göteborgsband dagens bästa spelning på Tivolirock i Kristianstad. Det var bara eftermiddag, men sångaren i svart väst och slips dansade och ylade frenetiskt. En grupp svarthåriga flickor trängdes framme vid scenen. I övrigt var det ganska glest.

Tolv år senare gav Broder Daniel sin avskedskonsert på Way Out West. Ett enormt publikhav såg Henrik Berggren avsluta med en akustisk version av ”No time for us”. De skramliga indieslynglarna hade blivit så stora att Aftonbladet satte en paparazzibild från bandets efterfest på förstasidan.

Att Broder Daniel nu blir bok är knappast förvånande. Redan förra sommaren sammanfattades karriären i en rad artiklar och en dokumentärfilm är under produktion.

Upphovsmännen till ”Broder Daniel: When we were winning” borde ha extra goda förutsättningar att gestalta historien. Klas Ekman skrev 2001 den numera klassiska artikeln i Sonic där Broder Daniel berättade om tonårsminnen, droger och skandaler. Martin Norberg är mannen bakom bandets allra första pressfoto, där Henrik Berggren bar kostym och övriga medlemmar var nakna – en bild som bidrog till deras rykte som utflippade.

Med tanke på detta är boken en besvikelse. Bildmaterialet utgörs av konsert- och repfoton samt porträtt från tre studiofotograferingar. Några nya perspektiv eller inblickar i den Broder Danielska vardagen får man inte. Istället reproduceras mytbilden. Bandet röker, dricker, spelar rock och poserar antingen uppkäftigt eller med ett svåråtkomligt vemod – allt i svartvitt.

Det är snyggt och stämningsfullt, men det säger inte mycket.

Texten lyckas bättre med att visa vilka Broder Daniel är, även om den stilistiskt inte är så märkvärdig. Klas Ekman skriver på en typisk rockjournalistprosa där citat från bandmedlemmarna oftast står för berättandet. Mycket känns igen från Sonic-artikeln, och det är svårt att se boken som annat än en utökad version.

Ändå sträckläser jag den.

Berättelsen om Broder Daniel är ju en klassisk underdog-saga: unga outsiders som går på tvären mot allt och alla, blir sedda som freaks, men sakta övertygar allt fler och triumferar innan det hela slutar i tragedi. För den som är ett fan av gruppen bjuder boken på många minnesvärda anekdoter.

Sammantaget känns dock ”Broder Daniel: When we were winning” ganska tunn. Ekmans text tar bara ett par timmar att läsa och Norbergs fotografier är uppblandade med faksimiler och andras bilder. Varför har de inte höjt ribban ett par steg och gjort den definitiva biografin?

Kanske hoppas upphovsmännen, liksom jag, att sagan Broder Daniel trots allt inte är över.

Written by Adam Svanell

mars 10, 2009 at 1:35 e m

Vårkonst

leave a comment »

I går kom jag äntligen iväg till årets vårsalong på Liljevalchs, och blev mycket positivt överraskad. Det var en imponerande, varierad och oväntat kul utställning. Namn jag lägger på minnet: Jwan Yosef, Johan Bergmark, Karin Ahlin, Tord Larsson, Pia Johansson Goldmann, Tomas Olsson, Fanny Wickström och Johan Willner.

Försöker åtminstone.

Written by Adam Svanell

mars 9, 2009 at 5:26 e m