Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for juli 2009

Sex, droger & rock’n’roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

with 2 comments

pbj_press01

Stort reportage om turnéliv och Peter Bjorn and John för SvD (publicerat igår). Kolla in David Magnussons bilder här.

När skivförsäljningen rasar gör artisterna allt fler konserter. Men turnéer är ingen guldgruva och livet på vägarna mindre glamouröst än vad rockmyten ­säger. Jag och David Magnusson följde med bandet Peter Bjorn and John i en minibuss till Hultsfred.

Det börjar avvaktande. När klockan slår åtta på morgonen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smuttar på en take away-kaffe. Regnet droppar på den ljusblå kavajen. Han är den ende i bandet som har dykt upp på utsatt tid.

Med resväska på hjul och medhavda cockerspanieln Esther är Peter knappast arketypen för en rockartist på väg ut på turné. Bättre i fas med klichébilden är dagens chaufför, ljudteknikern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i hästsvans och ännu längre skägg kommer han lufsande med en cigg i mungipan. Han leder oss till minibussen där basisten Björn Yttling och trummisen John Eriksson snart trillar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motorvägen. Björn plockar fram ett bärbart tv-spel och mumlar på västerbottniska:

–Vet någon om det regnar i Hultsfred?

Ingen svarar.

–Hoppas det. Jag har mina gummistövlar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indiegrupp i mängden. Trion bildades 1999 och släppte två album med småskruvad gitarrpop, ”skivor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom singeln Young folks, som blev en osannolik superhit och tog Peter Bjorn and John från kommunala rockspelningar i Borås till stora scener världen över. Idag är de ett av landets flitigast uppträdande popband. Under våren har de turnerat i Europa och USA samt spelat på festivaler som Glastonbury och Coachella. Närmast väntar sex veckors turné som förband till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egentligen ganska otypisk. Förutom att bandet trängs i en minibuss istället för en rymlig ”nightliner”, kommer de tillbaka redan ikväll. Dessutom reser deras turnébesättning på egen hand från förra veckans konsert i Frankrike.

Med i bussen finns istället Peters flickvän, hennes bror, hunden Esther och en viss Calle Olsson. Den sistnämnde, medlem i norrländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i miniformat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skickade bara Calle Olsson som ensam med en synth framförde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en timmes spelning, så om vi struntar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minuter, säger Björn Yttling från bussens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tycker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halvminut. Det roliga är ju att det håller på aningen för länge.

Några timmar senare avverkar John och Peter intervju efter intervju i leran framför Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hittar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remixtävling på er hemsida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frågar jag John om det inte blir tröttsamt med alla intervjuer. Jo, ibland, svarar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla ställer samma frågor. Men nyligen gjorde jag en intervju med en italienare som lät som hämtad ur en Disneyfilm, sedan en med en spanjor som hade jättemörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde engelska och sedan en med en finne som pratade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan intervjuer vara riktigt roliga.

Skildringar av musikers liv på vägarna fokuserar oftast på dekadensens heliga treenighet – sex, droger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss uppmärksammade bok om Mötley Crüe, beskriver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på eftermiddagen i ett hotellrum, spy och kissa bredvid sängen, åka till spelstället, supa, ta kokain, uppträda, ta mer droger, supa, flyga till nästa stad, gå på strippklubb, supa, slå sönder hotellrummet, skjuta heroin, somna.

När Björn berättar om Peter Bjorn and Johns turnédagar låter det lugnare.

–Nightlinern brukar komma fram vid elva. Då äter man frukost och duschar. Sedan gör vi intervjuer i några timmar och soundcheckar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kommer det någon skivbolagsmänniska som vi måste träffa innan vi spelar. Sedan har man två timmar att göra vad man vill innan bussen åker vidare.

Jag påpekar beskrivningens brist på narkotika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mellan att göra intervjuer och knarka. Man hinner inte både och.

Det börjar närma sig konsertdags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stövlarna och kliver i ett par boots. Calle Olsson kommer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alkohol, säger Björn.

–Va?

Calle ser chockad ut.

–Den är i logen, en miljard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så småningom lyckas turnémanagern Chris – som liksom Thomas har hästsvans, skägg och svarta kläder – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dricker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kliver Calle upp och spelar ett monotont elektroniskt stycke. Publiken ser förvirrad ut. Vid sceningången står de tre bandmedlemmarna: Peter oroligt blickande in mot scenen, John ivrigt småstudsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indienördiga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskådarna börjar undra om de har blivit lurade, marscherar Peter Bjorn and John in. Trion överröstar Calle med ett stökigt virrvarr av distade gitarrer. Under senaste singeln It don’t move me får de sällskap på scenen av Marcus Bolgert – en 16-årig göteborgare som medverkar i låtens video. Iklädd färgglad träningsoverall gör han Michael Jackson-dans, juckar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hoppar Peter ner och sjunger refrängen vid publikhavet. Scenen är dock så hög att han inte kommer tillbaka upp. Assisterande turnémanagern Fluffy – också han med hästsvans, skägg och svarta kläder – springer fram och sliter upp sångaren.

Efter konserten är stämningen bakom scenen euforisk. Familjemedlemmar strömmar till och ger gratulationskramar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolthet. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musiker i The Spotlites, muttrar att trummorna inte hördes.

De senaste åren har antalet spelningar och festivaler ökat radikalt i Sverige. En indikator på hur kraftigt utbudet växer är att den ersättning som Stim får in från liveframträdanden närapå har fördubblats – från 28,6 miljoner till 52,3 miljoner på fem år.

Även den pågående konsertsommaren är något i rekordväg – den har kallats ”elefanternas sommar” på grund av alla besök från stjärnor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots lågkonjunkturen sätts nya publikrekord på festivaler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsätter årets festival- och konsertsommar mellan fyra och sex miljarder, enligt beräkningar av kulturekonomen Tobias Nielsén.

Det ligger nära till hands att koppla ihop konsertboomen med raset inom försäljning av cd-skivor. När lyssnarna laddar hem musiken gratis kan de istället lägga pengarna på konsertbesök. Samtidigt behöver artisterna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpekar Lars Nylin, chefredaktör för tidningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvivel om att det enorma utbudet till stor del beror på att konserter har blivit en viktigare intäktskälla för artister. Men det är inte lätt att sortera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre festivaler har givetvis i sig genererat ett större intresse för att turnera.

Det ökade konsertutbudet har kommit att bli ett slagträ i debatten om illegal fildelning. De pengar som en artist förlorar på minskad skivförsäljning kompenseras av större turnéintäkter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lönsamheten i att turnera överskattas.

–Mängder av artister ska dela på en kaka som visserligen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat generellt. Många hyfsat etablerade artister turnerar nog mest för att hålla ruljangsen i gång.

En liknande analys ger John Eriksson i bussen tillbaka från Hultsfred:

–U2 kanske blir rika på turnéer, men inte indieband som vi. Det är som vilken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjänar du inte så mycket, men däremot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frågar vilken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut bajamajor, hävdar John.

–Är det möjligt att få stanna och bada? avbryter Calle.

Stämningen i bussen är nu raka motsatsen till tystnaden i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra uppstår när en blå Jaguar med registreringsskylten ”Ranelid” kör upp framför bussen på en bensinmack. Peter spelar munspel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pratar om Solstollarna, någon om musikjournalisten ”Tage Strage” och någon om att sälja pellets istället för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När medlemmarna går in på en vägkrog för att köpa var sin pizza – förutom Calle som köper två – passar jag på att besöka toaletten. Tillbaka vid bordet finner jag mitt anteckningsblock dekorerat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnissar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frågor. Han tackar för sällskapet i bussen och säger, kanske lite ursäktande, att turnerande är ett väldigt konstigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med massor av intervjuer, radiospelningar och nya ansikten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lullar runt som ett stort barn.

Han bekräftar vad John sa kvällen innan. För Peter Bjorn and John fungerar turnéer främst som marknadsföring. De tjänar bättre på skivförsäljning samt, inte minst, på att deras musik används i filmer, tv-serier och reklam.

Jag frågar vad han tänker om framtiden. Skulle han vilja leva som turnerande artist resten av livet?

–Jaa, jag hade egentligen aldrig hoppats på det. Jag hade planer på att bli bibliotekarie, så när framgången kom blev det lite av en chock. Men nu börjar jag vänja mig och hoppas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sitter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobiltäckning. Om två timmar flyger han till nästa spelning, i Portugal.

Mycket att säga om emokulturen

with 4 comments

emoab1

I sommar vikarierar jag som nöjeskrönikör i SvD. Följande grubbleri publicerades i dag (och har redan resulterat i ett läsarmail med meningen ”ta reda på FAKTA innan du tar skriver på din fula dator om emo och tokio hotel!”):

Jag träffar dem på Glorieta de Insurgentes, Mexico Citys motsvarighet till Plattan. I randiga tröjor, svarta jeans och långa luggar hänger tonåringarna längs cementväggarna. De röker munbloss, tittar ner i marken och berättar motvilligt om hoten de möter. ”Mina föräldrar är jätteoroliga” säger en smal kille i Converseskor.

Våld mot emokids har blivit ett reellt problem i Mexiko. Allt började förra våren, då 800 personer attackerade unga emos i staden Queretaro. Våldsamma slagsmål följde, med skinnskallar på ena sidan och androgyna svartklädda kids på den andra.

Trots det bisarra i fenomenet har emovåldet knappt uppmärksammats i Sverige. Emo är decenniets största musikaliska subkultur, men nämns förhållandevis sällan på kultur- och nöjessidorna. Anledningen är gissningsvis att rockjournalister – jag själv inräknad – finner musiken outhärdlig.

Det är synd. Det finns nämligen mycket intressant att säga om emo.

Emokulturen är globaliserad på ett sätt som punken, synten eller discon aldrig var. Från Malaysia och Japan till Brasilien och Peru sitter hårspraysmissbrukande ynglingar och chattar om handledsskärsåren i senaste Tokio Hotel-videon. Och världen upprörs.

I Ryssland kom i fjol ett lagförslag om att förbjuda ”emoklädsel” i skolor och statliga byggnader. På Malta har lärare fått ut information om hur de känner igen självmordsbenägna emoanhängare. I England ledde ett 13-årigt My Chemical Romance-fans självmord till rubriker som ”Inget barn går säkert från den hotfulla emokulten”.

I svensk debatt anses det inte helt fräscht att skylla mänskliga tragedier på en musikstil. 80-talets debatt om satanistiska hårdrocksorgier har blivit en Youtubeklassiker. Vad motståndet mot emo visar är dock att den sortens retorik knappast är utrotad.

Här och var slår moralpaniken fortfarande till. Ibland får taniga kajalkids ta smällen.

+

Sorry Jens Lekman, men att du fick svininfluensan var i sin absurditet sommarens skojigaste nöjesnyhet.

Kaféet tillika kulturinstitutionen Café Edenborg går i graven. Slut på tonfiskmackor, udda fester och impulsköp av snusklitteratur.

Written by Adam Svanell

juli 13, 2009 at 11:08 f m

Charmig, neurotisk och gubbsjuk – för 41:a gången

leave a comment »

Om Woody Allens framgångsrecept (artikeln publicerad i SvD i fredags):

Jazz, neuroser och vänsterprassel. I bioaktuella Whatever works levererar Woody Allen än en gång sin patenterade formula. Men varför återanvänder han samma filmingredienser? Och varför tycker vi fortfarande om det?

Ett café på Manhattan. En vacker ung kvinna försöker förklara för sin kärlekspartner att hon har träffat en annan. Den skallige herren mitt emot henne, filmens hypokondriker till huvudperson, vägrar dock acceptera vad hon säger. När han till slut förstår att han har blivit dumpad kommenterar han cyniskt:

– Jag visste att det här skulle hända. Det är klart att någon så intellektuellt underlägsen som du inte klarar av att leva med ett geni som jag.

För en van Woody Allen-tittare känns scenen måhända bekant. Kan den vara hämtad från 1986 års Hannah och hennes systrar, där unga Lee känner sig instängd i äktenskapet med den åldrande målaren Frederick? Är det en sekvens från 1979 års Manhattan, där 42-årige manusförfattaren Isaac har ett skakigt förhållande med 17-åriga Tracy? Eller från 1992 års Fruar och äkta män, där engelskaprofessorn Gabe inleder en flört med en 30 år yngre elev?

Nej, paret på uteserveringen heter Boris och Melodie. Han är en misslyckad fysiker runt 60, hon en 21-åring som just rymt från hemmet i Mississippi. Tillsammans står de i centrum för Whatever works, Woody Allens nya film med svensk biopremiär i dag.

De som inte gillar Woody Allen hävdar gärna att han gör samma film om och om igen – ett trassligt otrohetsdrama till tonerna av jazzmusik på Manhattan. Stig Björkman, som intervjuade New York-regissören flera gånger i sin bok Woody om Allen, beskriver hellre hans filmer som en egen genre.

– Han varierar sina berättelser och gör olika utvikningar, men fortsätter ändå nysta på samma tråd. Med udda relationer, New York-stämning och intellektuella, neurotiska personer har han utvecklat ett slags eget filmrecept.

Astrid Söderbergh Widding, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet, anser dock att Allen är mer mångsidig än hans rykte gör gällande:

– Det finns faktiskt en väldig spännvidd i hans filmer, alltifrån lätt komedi över thriller till mörkare kammarspel. Han har också gjort många filmer som är pastischer på andra regissörer eller filmstilar. Interiors är tydligt påverkad av Bergman, och Shadows and Fog ser ut som en film från den tyska expressionismens dagar.

Ändå visar en titt på Allens digra cv att vissa ingredienser ständigt återkommer. Sedan slutet av 70-talet har han till och med använt samma typsnitt i förtexterna till merparten av sina filmer.

Vad är det då som får honom att återvända till samma teman, samma musik, samma typsnitt, samt att gång på gång anlita skådespelerskor som Mia Farrow, Dianne Wiest och Scarlett Johansson? En ledtråd kan finnas i hans kravlösa inställning till filmskapandet.

Woody Allen, som sedan 30 års ålder har snittat en långfilm om året, medger själv att han inte är någon perfektionist, utan främst gör filmer för att underhålla sig själv. I dokumentären A life in film säger han:

– Om vi har gjort en tagning som bara är hyfsad, men klockan är sex och jag ska vara på en New York Knicks-match vid sju, då nöjer jag mig alltid med tagningen och går på matchen. För mig är film ingen religion.

Det vore bekvämt att förklara Allens fixeringar med att han bara gör film av sitt eget liv. Han bor själv på Manhattan och spelar klarinett i ett jazzband. Hans kanske allra tydligaste signum – filmernas neurotiske, oftast judiske, grubblarkaraktär – tycks också påminna om regissörens egen personlighet.

Men Erik Helmerson, filmkritiker på TT Spektra, köper inte den förklaringen:

– Jag skulle vilja beskriva Woody Allen som filmens Tom Waits, en som är helt annorlunda i privatlivet. Han har inte tid att vara neurotisk. Han gör ju film jämt. När vi ser honom ligga på soffan hos terapeuten tror jag att han snarare går på Rusta och kollar efter trädgårdsmöbler.

En sak är det dock tydligt att Allens karaktärer har fått från honom själv: dragningen till avsevärt yngre kvinnor. Sedan tolv år tillbaka är regissören gift med sin exfrus adoptivdotter, den 35 år yngre Soon-Yi Previn, en relation som har kostat honom tonvis med dålig publicitet.

Att hans filmer så ofta beskrivs som gubbsjuka kan också hänga ihop med att tittarna vet vad som har hänt i hans liv, tror filmjournalisten Emma Gray Munthe. Trots det tycker hon att kritiken är befogad.

– När han är som bäst kan han driva med äldre män som dras till yngre kvinnor. När han är som sämst blir det bara plumpt och pinsamt, exempelvis i Match point där Scarlett Johansson står vid ett pingisbord och ska vara jättesexig. Det är en scen som bara fungerar om man är kåt på henne.

I nya Whatever works syns alla de typiska Allen-elementen. Förutom den äldre mannen med en knappt myndig fru finns här New York-miljöerna, huvudpersonen med dödsångest, referenserna till litteratur och filosofi, den vägledande berättarrösten, jazzen, de invecklade otrohetsaffärerna och männen på fiket som berättar skrönor. Varför godtar vi som åskådare dessa ingredienser en femtioelfte gång?

För att det är dem han behärskar bäst, säger Emma Gray Munthe.

– Det finns verkligen intellektuella i New York som beter sig precis så där neurotiskt och bara talar om sig själva. Woody Allen har ett öga för att skildra den typen av människor. När han är som bäst blir det både roligt och med ett visst mörker.

Whatever works är den produktive filmarens fyrtioförsta långfilm som regissör. I december fyller han 74 år. Men så länge han brås på sina föräldrar lär vi få se många fler filmer om neurotiker på Manhattan. Woody Allens pappa blev 100 år gammal, hans mamma 95.

FAKTA: FEM STÅENDE ALLEN-INGREDIENSER

Neurotikern

Woody Allens allra viktigaste varumärke. Redan som ståuppkomiker på 60-talet lanserade han bilden av sig själv som en osäker och sexfixerad grubblare. Sedan dess har liknande karaktärer – hypokondriska, neurotiska, fumliga, sarkastiska, ofta judiska, ofta författare – varit ett stående inslag i hans filmer, antingen i skepnad av honom själv eller tolkade av andra skådisar. I den bioaktuella Whatever works syns Larry David som en variant: den burduse misantropen Boris Yellnikoff.

Förtexterna

Typsnittet Windsor har blivit ett lättidentifierat kännetecken för Woody Allen-filmer, då det används i för- och eftertexterna till nästan alla hans rullar. Men det är mer än bara själva typsnittet som återkommer.
Texten är ständigt vit och bakgrunden alltid svart, skådespelarna presenteras i alfabetisk ordning och filmtiteln står aldrig med större bokstäver än övrig text. I slutet av förtexterna syns alltid den numera välbekanta strofen ”Written and Directed by Woody Allen”.

Jazzen

En viktig del i Allens universum är de evergreens som ackompanjerar historierna. Förutom vissa utflykter i klassisk musik handlar det om välkända jazznummer från 30- och 40-talet. Stig Björkman, som har träffat regissören många gånger, ger en enkel förklaring till det konsekventa musikvalet:

– Jag tror helt enkelt att det är den typ av låtar han gillar. Woody Allen är inte speciellt intresserad av musik gjord efter 1960.

Otroheten

Otrohetsaffärer är närmast ett obligatorium för Allen. Ofta är en bästa vän eller dess partner inblandad. En cynisk syn på kärlek? Snarare klassisk, menar filmkritikern Erik Helmerson:

– Att människan är svag, otrogen och kåt går tillbaka till 3 000 år av historieberättande. Allen är otroligt beläst på den klassiska tragedin.

New York

Allen återvänder i Whatever works till sin födelseplats. Att han så tydligt har kommit att förknippas med New York beror på att hans filmer inte bara brukar utspela sig där, utan dessutom romantiserar över staden. Tydligast blir det i 1979 års Manhattan som inleds med repliken: ”Kapitel ett. Han älskade New York”.

Written by Adam Svanell

juli 13, 2009 at 10:20 f m

Intimt om Broder Daniel

leave a comment »

Kort recension av filmen Broder Daniel Forever (publicerad i tidningen Cinema):

Broder Daniel Forever. Dokumentär. Land: Sverige 2009. Regi: Kristian Bengtsson, Fredrik Wenzel och Henrik Hellström. I rollerna: Henrik Berggren, Theodor Jensen, Lars Malmros.

Sedan Broder Daniel tog avsked i augusti förra året har bandets karriär sammanfattats i en radiodokumentär och en bok. Nu kommer filmen – en påfallande onostalgisk dokumentär.

Vi skonas från gamla tv-framträdanden, från inzoomade gamla fotografier, från intervjuer med folk som ”var med”. I stället utspelar sig Broder Daniel Forever helt och hållet under månaderna innan avskedskonserten i Göteborg.

För att skildra en så kaosartad grupp är filmen oväntat långsam och eftertänksam. Onödigt mycket tid ägnas åt utdragna sekvenser som liknar musikvideor utan tempo. Men scenerna där medlemmarna repar, spelar biljard och äter kräftor skapar i sin enkelhet en unik intimitet. Lyckligtvis läggs fokus aldrig på fyllor, piller och skandaler, utan på bandets vänskap och strävan bort från det Henrik Berggren kallar ”den outhärdliga måttfullheten”.

Artiklar om Broder Daniel innehåller nästan alltid en rad om gruppens fans – i regel beskrivna som svarthåriga tonåringar med stjärnor limmade i ansiktet. I Broder Daniel Forever fångar kameran dessa unga ansikten i publiken, zoomar in och dröjer sig kvar vid rödgråtna kinder.

Klichén blir till en drabbande bild, och filmen lyckas med något som ingen tidigare skildring av bandet har: att visa precis vad Broder Daniel har betytt för så många.

Written by Adam Svanell

juli 6, 2009 at 3:02 e m

Publicerat i Artiklar, Blogg

DIY på gamla dar

leave a comment »

Intervju med Moby (publicerad i tisdags i SvD):

Tio år har gått sedan succéskivan Play. Men på sitt nionde album gör Moby fortfarande precis samma samplingsbaserade ambientmusik. Jag ringde upp och pratade istället om hans syn på Barack Obama och rumpattacken mot Eminem.

Efter en halvtimmes samtal brister lågmälde Moby ut i ett okontrollerat fniss. Jag har just frågat vad han tycker om Sasha Baron Cohens stjärtkupp mot rapparen Eminem. Några dagar innan den här intervjun uppträdde den brittiske komikern på MTV Movie Awards i Los Angeles med ett av sina alias, den österrikiske modebögen Brüno, och landade under en ”flygtur” över publiken med skinkorna i ansiktet på en rasande Eminem.

Senare ska det visa sig att rapstjärnan var inbegripen i skämtet. Men det vet inte Moby, som en gång blev hotad med stryk av Eminem efter att ha kallat denne för homofob. Nu visar han öppet sin skadeglädje.

– Hihihi, att bli firad ner med arslet mitt i hans ansikte, det är ju så roligt!

Intervjun har redan hunnit handla om industriromantik, fildelning och avigsidorna med New York. Däremot inte om hans nya skiva. Men så är Moby – eller Richard Melville Hall som det står på hans kort hos yogainstruktören – mycket mer än bara musiker. Han arbetar för djurrättsorganisationen PETA, hjälpte John Kerry i dennes presidentkampanj, är vegan, driver en sajt med musik som independentfilmare kan använda gratis, debatterar mot kristna högerpolitiker och sitter i styrelsen för ett institut som forskar i musikterapi. Det är lätt att engagemangen, samt det faktum att han är en sympatisk prick, lyckas överskugga att Moby gör ganska ointressant musik.

I sina piggare stunder lutar sig nya albumet Wait for me på folktroniska eller postrockiga ben. Desto oftare upprepar skivan bara den ambientsås av syntmattor och bluessamplingar som på 90-talet gjorde Moby till en världsartist. Ändå beskriver han själv den som ett trendbrott.

– Jag ville göra något personligt och vackert, oavsett om det skulle sälja. Det blev en återgång till mina punkrötter. Jag spelade in skivan i mitt sovrum och ritade omslaget i köket.

Hade du blivit för kommersiell?

– Ibland, som på skivan Hotel, har jag nog tänkt för mycket på att jag vill att många gilla resultatet. Vändningen kom en kväll när jag satt på en gala med Ludacris till vänster och Christina Aguilera till höger. Plötsligen frågade jag mig vad sjutton jag gjorde där. De flesta skivor jag själv gillar är ju gjorda av små artister på små bolag.

På din genombrottslåt Go samplade du soundtracket från Twin Peaks, nu har David Lynch regisserat en musikvideo åt dig. Om jag var din pr-ansvarige skulle jag skriva att ”cirkeln är sluten”.

– Ja, det är en stor ära. David Lynch är en av mina stora hjältar. Jag älskar hans sätt att göra filmer som är experimentella och skruvade, men också underhållande.

Du kampanjade för John Kerry 2004. Vad tycker du om Obama?

– Han är otrolig. Jag har i princip tillbringat de senaste åtta åren med att resa runt och be om ursäkt å USA:s vägnar. Det känns skönt att inte behöva skämmas längre. Och hittills tycker jag att Obama gör ett fantastiskt jobb. Har du läst hans självbiografi?

Nej.

– Du måste läsa den! Mitt favoritavsnitt är när han har skinnjacka och hänger med marxister och feminister. Jag menar, man är van vid att presidenter är rika, vita gubbar. Nu har vi en cool, svart president som gillar Billie Holiday.

FAKTA: MOBY

Heter egentligen: Richard Melville Hall.

Född: 1965 i New York.

Aktuell: Med nya albumet Wait for me.

Slog igenom: 1991 med singeln Go. Världsstjärna blev han dock först 1999 då han släppte skivan Play som såldes i nio miljoner exemplar.

Written by Adam Svanell

juli 6, 2009 at 2:47 e m