Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Sex, droger & rock’n’roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

with 2 comments

pbj_press01

Stort reportage om turnéliv och Peter Bjorn and John för SvD (publicerat igår). Kolla in David Magnussons bilder här.

När skivförsäljningen rasar gör artisterna allt fler konserter. Men turnéer är ingen guldgruva och livet på vägarna mindre glamouröst än vad rockmyten ­säger. Jag och David Magnusson följde med bandet Peter Bjorn and John i en minibuss till Hultsfred.

Det börjar avvaktande. När klockan slår åtta på morgonen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smuttar på en take away-kaffe. Regnet droppar på den ljusblå kavajen. Han är den ende i bandet som har dykt upp på utsatt tid.

Med resväska på hjul och medhavda cockerspanieln Esther är Peter knappast arketypen för en rockartist på väg ut på turné. Bättre i fas med klichébilden är dagens chaufför, ljudteknikern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i hästsvans och ännu längre skägg kommer han lufsande med en cigg i mungipan. Han leder oss till minibussen där basisten Björn Yttling och trummisen John Eriksson snart trillar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motorvägen. Björn plockar fram ett bärbart tv-spel och mumlar på västerbottniska:

–Vet någon om det regnar i Hultsfred?

Ingen svarar.

–Hoppas det. Jag har mina gummistövlar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indiegrupp i mängden. Trion bildades 1999 och släppte två album med småskruvad gitarrpop, ”skivor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom singeln Young folks, som blev en osannolik superhit och tog Peter Bjorn and John från kommunala rockspelningar i Borås till stora scener världen över. Idag är de ett av landets flitigast uppträdande popband. Under våren har de turnerat i Europa och USA samt spelat på festivaler som Glastonbury och Coachella. Närmast väntar sex veckors turné som förband till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egentligen ganska otypisk. Förutom att bandet trängs i en minibuss istället för en rymlig ”nightliner”, kommer de tillbaka redan ikväll. Dessutom reser deras turnébesättning på egen hand från förra veckans konsert i Frankrike.

Med i bussen finns istället Peters flickvän, hennes bror, hunden Esther och en viss Calle Olsson. Den sistnämnde, medlem i norrländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i miniformat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skickade bara Calle Olsson som ensam med en synth framförde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en timmes spelning, så om vi struntar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minuter, säger Björn Yttling från bussens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tycker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halvminut. Det roliga är ju att det håller på aningen för länge.

Några timmar senare avverkar John och Peter intervju efter intervju i leran framför Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hittar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remixtävling på er hemsida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frågar jag John om det inte blir tröttsamt med alla intervjuer. Jo, ibland, svarar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla ställer samma frågor. Men nyligen gjorde jag en intervju med en italienare som lät som hämtad ur en Disneyfilm, sedan en med en spanjor som hade jättemörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde engelska och sedan en med en finne som pratade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan intervjuer vara riktigt roliga.

Skildringar av musikers liv på vägarna fokuserar oftast på dekadensens heliga treenighet – sex, droger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss uppmärksammade bok om Mötley Crüe, beskriver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på eftermiddagen i ett hotellrum, spy och kissa bredvid sängen, åka till spelstället, supa, ta kokain, uppträda, ta mer droger, supa, flyga till nästa stad, gå på strippklubb, supa, slå sönder hotellrummet, skjuta heroin, somna.

När Björn berättar om Peter Bjorn and Johns turnédagar låter det lugnare.

–Nightlinern brukar komma fram vid elva. Då äter man frukost och duschar. Sedan gör vi intervjuer i några timmar och soundcheckar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kommer det någon skivbolagsmänniska som vi måste träffa innan vi spelar. Sedan har man två timmar att göra vad man vill innan bussen åker vidare.

Jag påpekar beskrivningens brist på narkotika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mellan att göra intervjuer och knarka. Man hinner inte både och.

Det börjar närma sig konsertdags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stövlarna och kliver i ett par boots. Calle Olsson kommer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alkohol, säger Björn.

–Va?

Calle ser chockad ut.

–Den är i logen, en miljard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så småningom lyckas turnémanagern Chris – som liksom Thomas har hästsvans, skägg och svarta kläder – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dricker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kliver Calle upp och spelar ett monotont elektroniskt stycke. Publiken ser förvirrad ut. Vid sceningången står de tre bandmedlemmarna: Peter oroligt blickande in mot scenen, John ivrigt småstudsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indienördiga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskådarna börjar undra om de har blivit lurade, marscherar Peter Bjorn and John in. Trion överröstar Calle med ett stökigt virrvarr av distade gitarrer. Under senaste singeln It don’t move me får de sällskap på scenen av Marcus Bolgert – en 16-årig göteborgare som medverkar i låtens video. Iklädd färgglad träningsoverall gör han Michael Jackson-dans, juckar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hoppar Peter ner och sjunger refrängen vid publikhavet. Scenen är dock så hög att han inte kommer tillbaka upp. Assisterande turnémanagern Fluffy – också han med hästsvans, skägg och svarta kläder – springer fram och sliter upp sångaren.

Efter konserten är stämningen bakom scenen euforisk. Familjemedlemmar strömmar till och ger gratulationskramar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolthet. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musiker i The Spotlites, muttrar att trummorna inte hördes.

De senaste åren har antalet spelningar och festivaler ökat radikalt i Sverige. En indikator på hur kraftigt utbudet växer är att den ersättning som Stim får in från liveframträdanden närapå har fördubblats – från 28,6 miljoner till 52,3 miljoner på fem år.

Även den pågående konsertsommaren är något i rekordväg – den har kallats ”elefanternas sommar” på grund av alla besök från stjärnor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots lågkonjunkturen sätts nya publikrekord på festivaler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsätter årets festival- och konsertsommar mellan fyra och sex miljarder, enligt beräkningar av kulturekonomen Tobias Nielsén.

Det ligger nära till hands att koppla ihop konsertboomen med raset inom försäljning av cd-skivor. När lyssnarna laddar hem musiken gratis kan de istället lägga pengarna på konsertbesök. Samtidigt behöver artisterna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpekar Lars Nylin, chefredaktör för tidningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvivel om att det enorma utbudet till stor del beror på att konserter har blivit en viktigare intäktskälla för artister. Men det är inte lätt att sortera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre festivaler har givetvis i sig genererat ett större intresse för att turnera.

Det ökade konsertutbudet har kommit att bli ett slagträ i debatten om illegal fildelning. De pengar som en artist förlorar på minskad skivförsäljning kompenseras av större turnéintäkter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lönsamheten i att turnera överskattas.

–Mängder av artister ska dela på en kaka som visserligen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat generellt. Många hyfsat etablerade artister turnerar nog mest för att hålla ruljangsen i gång.

En liknande analys ger John Eriksson i bussen tillbaka från Hultsfred:

–U2 kanske blir rika på turnéer, men inte indieband som vi. Det är som vilken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjänar du inte så mycket, men däremot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frågar vilken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut bajamajor, hävdar John.

–Är det möjligt att få stanna och bada? avbryter Calle.

Stämningen i bussen är nu raka motsatsen till tystnaden i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra uppstår när en blå Jaguar med registreringsskylten ”Ranelid” kör upp framför bussen på en bensinmack. Peter spelar munspel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pratar om Solstollarna, någon om musikjournalisten ”Tage Strage” och någon om att sälja pellets istället för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När medlemmarna går in på en vägkrog för att köpa var sin pizza – förutom Calle som köper två – passar jag på att besöka toaletten. Tillbaka vid bordet finner jag mitt anteckningsblock dekorerat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnissar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frågor. Han tackar för sällskapet i bussen och säger, kanske lite ursäktande, att turnerande är ett väldigt konstigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med massor av intervjuer, radiospelningar och nya ansikten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lullar runt som ett stort barn.

Han bekräftar vad John sa kvällen innan. För Peter Bjorn and John fungerar turnéer främst som marknadsföring. De tjänar bättre på skivförsäljning samt, inte minst, på att deras musik används i filmer, tv-serier och reklam.

Jag frågar vad han tänker om framtiden. Skulle han vilja leva som turnerande artist resten av livet?

–Jaa, jag hade egentligen aldrig hoppats på det. Jag hade planer på att bli bibliotekarie, så när framgången kom blev det lite av en chock. Men nu börjar jag vänja mig och hoppas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sitter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobiltäckning. Om två timmar flyger han till nästa spelning, i Portugal.

Annonser

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag har precis recenserat Tommy Lee´s soloalbum, Nikki Sixx´s band Sixx: A.M. och ska snart ge mig på just Mötley Crüe´s senaste alster!

    Metalnallen

    juli 25, 2009 at 12:24 e m

  2. Detta band lyckades med det KENT alltid försökt med. Att nå utanför Sveriges gränser!

    David

    januari 5, 2010 at 1:45 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: