Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for december 2008

Hơn là món mì Giáng sinh ham!

leave a comment »

Nu åker jag till Vietnam, är tillbaka i Sverige den 6 januari. Gissningsvis blir det ganska lite – kanske inget – bloggande de kommande veckorna. Däremot kommer jag att ha några artiklar inne i SvD: en om Merge Records, en om Kristina Lugn-pjäsen Nu mår jag mycket bättre och en om kulturåret 2009. Läs dem gärna.

Written by Adam Svanell

december 21, 2008 at 12:25 f m

Publicerat i Blogg

Tagged with , ,

Hbt-karisma? (forts)

leave a comment »

Hur kunde jag glömma? När jag skrev mitt inlägg om usla presstexter missade jag av någon anledning att ta med ett riktigt guldkorn: Live Nations faktafelsspäckade mästerverk ”Far och Son live!”.

Textförfattaren går ut hårt genom att i hela pressmeddelandet kalla bandmedlemmen Simon Gärdenfors för Simon Gärdefors. Han/hon fortsätter med att använda gåtfulla formuleringar som att ”Maskinens två singlar har dominerat internet”. Sedan kommer påståendet att Simons program i ZTV – The Simon Gärdenfors skräpkultur-show – hette ”Simon presenterar”.

Jag såg programmet och minns det som en hyllning till fulkulturyttringar som collegefilm, skämtartiklar, serietidningar och godisförpackningar. Uppenbarligen fanns där en samhällskritik som jag var för naiv för att uppfatta. Live Nation slår nämligen fast att programmet handlade om ”den menlösa yta som vårt samhälle producerar”.

Written by Adam Svanell

december 19, 2008 at 3:09 e m

Publicerat i Blogg

Tagged with , , ,

Sverigevänner

leave a comment »

magicnumbers_web

Intervju med The Magic Numbers i dagens SvD:

Svenskarna älskar The Magic Numbers och The Magic Numbers älskar Sverige. När den brittiska popkvartetten gör två exklusiva julspelningar blir det på Strand i Hornstull. Nu funderar sångaren Romeo Stodart på att flytta hit.

Ansträngda andetag. Någon hörs fumla med luren, och harklar sig.

– Uuuh, hello?

Klockan visar lunch och i London har telefonens signal väckt Romeo Stodart. Natten innan var The Magic Numbers uppe sent och spelade in en låt till sitt tredje album. Sömnigheten försvinner dock direkt när Romeo börjar berätta om inspelningen.

– Jag har aldrig haft så roligt som under arbetet med den här skivan! Förr skrev jag en låt och så spelade vi den ganska rakt upp och ner. Nu jobbar vi verkligen med låtarna och frågar oss hela tiden hur vi kan göra dem ännu bättre.

Bandets två tidigare fullängdare präglades av durgitarrer, stämsång och direkta melodier. Denna gång tar de hjälp av producenten Valgeir Sigurðsson, som tidigare har jobbat med avigare och mer elektroniska akter som Björk, CocoRosie och Múm. Resultatet beskriver Romeo Stodart som ”psykedelisk soul”. The Magic Numbers planerar dessutom att släppa ytterligare en skiva nästa år – ett minialbum inspirerat av country- och folkmusik.

Men den här helgen tar de paus från inspelningarna. I kväll och imorgon kväll uppträder den håriga kvartetten på Hornstull Strand (gamla Street). Romeo Stodart utlovar nytt material och troligen en eller annan jullåt.

– Vi har inte gjort så många konserter i år, så det här blir speciellt för oss också. Jag hoppas att det blir ett riktigt firande med julstämning åt alla. Jag kan knappt bärga mig.

Att julkonserterna hamnade i Stockholm är ingen slump. Redan innan The Magic Numbers hade skivkontrakt, sommaren 2004, blev de bokade till Riche – deras första konsert utanför Storbritannien.

– Vi spelade helt akustiskt, vilket vi hade gjort många gånger tidigare i London. Men här var publiken tyst och lyssnade verkligen. Vi tänkte bara ”wow, det här är coolt”, säger Romeo.

Sedan dess har den skotsk-amerikansk-trindidadsk-engelska gruppen blivit utpräglade Sverigevänner. The Magic Numbers-konserter är snart en lika omisskännligt svensk tradition som sill och nubbe eller tv-sändningar av innebandy-vm. Romeo Stodart:

– Jag älskar att spela i Sverige. Jag älskar människorna, och musiken. Det är faktiskt mycket möjligt att jag flyttar dit. Snöar det hos er nu?

Written by Adam Svanell

december 19, 2008 at 10:14 f m

Publicerat i Artiklar, Blogg

Tagged with ,

Hbt-karisma?

with 6 comments

När en skiva lanseras eller en konsert sätts upp spelar arrangörens pressutskick en nyckelroll. Pressmeddelanden ska få tidningar att skriva, få igång snacket och i praktiken lägga grunden för marknadsföringen. Med det i åtanke är det märkligt hur dåligt skrivna de ofta är.

I somras var jag nära att skriva en hel SvD-krönika om den ohyggligt skitnödiga presstexten för Division Of Laura Lees senaste skiva. Jag lät bli eftersom det kändes lite internt, och uppriktigt sagt snudd på taskigt.

Nyss nåddes jag dock av nyheten att Antony and the Johnsons gör en konsert i Stockholm, detta genom ett pressmeddelande som gjorde att jag bara måste ta upp tråden igen. Arrangören Luger lyckas nämligen lansera ett helt nytt ord (frontsångare) samt slå fast att en utstrålning kan ha en sexuell läggning – allt i en och samma mening:

Antony and the Johnsons har sedan debuten år 2000 spelat i Sverige en handfull gånger, frontsångaren Antony Hegarty har tjusat svenskarna med sin androgyna röst och transexuella utstrålning.

Written by Adam Svanell

december 17, 2008 at 2:51 e m

”Tjock! Du är tjock!”

with 3 comments

Han har sitt eget sätt att författa, Carl Johan De Geer. Jag har precis tagit mig igenom Jakten mot nollpunkten, hans självbiografi (eller ”roman om mig själv” som han kallar den). Boken innehåller inte en enda avstavning. Detta har inte åstadkommits genom att avståndet mellan bokstäverna ökats i ett redigeringsprogram, utan genom att författaren omformulerat tills han uppnått jämna rader. Det estetiska före det språkliga. Så skriver en konstnär.

Boken hoppar mellan barndom och nutid, högt och lågt, skojigt och sorgligt, förnuftigt och tokigt. Framförallt är den väldigt underhållande. Jag har närmast konstant suttit och smålett under läsningen, och på slutet skrattade jag så mycket åt ett parti att jag känner mig tvungen att citera:

Livet består av miljarder ögonblick och under de flesta av dessa inträffar inte något egendomligt sammanträffande. Statistiskt är det därför rimligt att något konstigt inträffar då och då. Som att man tänker ringa upp någon man inte har pratat med på 50 år, närmar sig telefonen – och just då ringer den personen. Ibland finns det till exempel en förklaring. Som att personen sett mig på tv. Samtalet kan låta såhär:

”Carl Johan! Jag såg dig på tv. Vad tjock du har blivit. Du tackade mig aldrig för att jag gjorde en bokhylla åt dig i slöjden. Grönbetsad furu.”

Rösten tillhör en före detta klasskamrat från folkskolan i Kviinge. Börje är en nu pensionerad järnvägsarbetare vars vuxna barn emigrerat till Nya Zeeland. Han är berusad och bitter.

”Börje! Vad roligt”, säger jag artigt. Börje hör inte på, hans tankar svävar redan bort över oceanerna, han somnar under några sekunder, kommer sedan igen med förnyad kraft: ”Tjock! Du är tjock! Rrrrrrr snark.”

Jag hade just påbörjat en tidskriftsartikel om den svenska landsbygdens strukturförändringar på 1940-talet och hade samma dag kommit att tänka på Börje, artikeln skulle heta ”Börje, vart tog du vägen?”. Nu fick jag svaret. Artikeln blev inte skriven, jag hade föredragit att inte prata med Börje, jag vill föra min resonemang utan research.

Förresten, när jag såg Carl Johan De Geer prata på Söderbokhandeln för någon månad sedan medgav han att bokens titel inte har något alls med innehållet att göra, vilket han förvånades över att ingen recensent invänt emot. Jakten mot nollpunkten är egentligen en referens till samma film som Primal ScreamsVanishing point”. Man kan fråga sig varför denna halvrisiga 70-talsaction har fått ge namn till både en läsvärd bok och en av 90-talets bästa skivor.

Written by Adam Svanell

december 16, 2008 at 12:09 f m

Stora drömmar

leave a comment »

cirk_mb_0829_inside_out_medium1

Om Cirkus Cirkörs nya föreställning (i dagens SvD Min Helg):

Efter ett decennium som Cirkus Cirkörs direktör började Tilde Björfors tappa lusten. Men under resor över världen återuppväcktes cirkusförälskelsen. Hennes nya föreställning är en hyllning till trapetser, lindans och paljetter.

Ett skelett vilar på golvet i Cirkus Cirkörs träningsslokaler i Alby. En bit bort klättrar akrobaten Irena Purschke omkring på det tre meter breda hjärta som spelar en framträdande roll i föreställningen Inside Out. Längs väggarna står röda draperier, champagneflaskor och piltavlor.

Det är slutrepetitioner inför premiären på Dansens hus. Inside Out har redan spelats i Lund, men jämfört med uppsättningar av dans och teater är cirkusföreställningar ständigt i förvandling. Innehållet förändras i mötet med publiken, och skador kan göra att akrobatern måste bytas ut från en kväll till en annan.

– För mig är det här är en livsviktig föreställning, säger direktör och regissör Tilde Björfors.

1995 startade hon Sveriges första nycirkusgrupp. Cirkör växte till en cirkusindustri med utbildningar på gymnasie- och högskolenivå och föreställningar som turnerar världen över. Men efter alla projekt, experiment med modern dans och samarbeten med teatrar började hon tvivla.

– Vi hade provat så många olika vägar att jag nästan hade glömt vad Cirkör var. Jag ifrågasatte allting. Varför ägnar jag mitt liv åt folk som stoppar gafflar i näsan? På vilket sätt förändrar det världen?

Vändningen kom när hon reste runt bland cirkusgrupper i andra länder. Under en lindansföreställning med franska Les Colporteurs började hon gråta. Hon insåg, som hon själv säger, att hon ”har ett cirkushjärta”.

I Inside Out låter hon publiken följa ett gammaldags cirkussällskap med alla dess udda figurer. Mitt bland dessa hamnar Tom och Saga, två nutida stadsbor som är i dålig kontakt med sitt känsloliv. Föreställningen är Tilde Björfors kärleksförklaring till cirkusen – och till risktagandet.

– Det som fascinerar mig med cirkusartister är deras drivkraft att våga lite mer. Jag vill visa det positiva i att släppa kontrollen. Föreställningen handlar om de stora risker som akrobater tar, men också om inre risker. Att våga älska kan vara precis lika läskigt.

Är cirkusartister bättre på att ta även den sortens risker?

– Nej. Däremot kan man lära sig mycket genom att titta på hur akrobater hanterar sin träning. Jag brukar fråga om de inte är rädda. Då svarar de ”superrädd, men inte rädd för att vara rädd”.

Written by Adam Svanell

december 12, 2008 at 5:37 e m

Life is so brief and time is a thief

with one comment

dsc08387_1

Foto: Johannes Helje

Igår höll vi Novellprisgala på Teater Scenario. Stämningen var god, tidningarna gick åt och Jonathan Johansson gjorde en utmärkt spelning. Strax innan stängning kunde hela Novellredaktionen ses dansa till Young turks med Rod Stewart. En typisk trevlig kväll med andra ord.

Här skriver jag vem som vann priset.

Written by Adam Svanell

december 10, 2008 at 2:25 e m