Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for augusti 2009

Sverige i ett nytt ljus

with one comment

I gårdagens SvD skrev jag nedanstående artikel om glödlampans historia, inför det stundande förbudet.

Eftersom det var en kulturtext fördjupade jag mig inte nämnvärt i klimataspekterna av utfasningen. Det kan dock vara värt att notera att en av Sveriges främsta experter på belysning, KTH-professorn Jan Ejhed, riktar stark kritik mot beskrivningen av lågenergilampor som miljövänliga. Även PLDA, den internationella organisationen för ljusdesigner, slår fast att lågenergilampor inte är i närheten så energisnåla som belysningsbranschen påstår.

BangSvenskarnas kärlekshistoria med glödlampan är över. Lagom till 130-årsjubileet förbjuds uppfinningen som demokratiserade samhället och lät människan erövra natten. Men hur påverkas folksjälen när glödljusets naturliga värme ersätts av lysrörssken?

Hur många stockholmare behövs för att byta ut en glödlampa? Elva. En som håller i lampan och tio som snurrar på stegen.

Att skruva i en glödlampa är en vardagsuppgift så makalöst enkel att den har gett upphov till ett vitsformat om människors dumhet. Men frågan framstår inte alls simpel om man betraktar den bildligt. Att byta ut glödlampan, ersätta den med något nytt, har tvärtom varit en närmast omöjlig uppgift.

– Glödlampan har varit normalbelysningen i svenska hem i hundra år. Från det fattiga Sverige, via folkhemmet till globalisering och klimatkris, har den fortsatt lysa. Det är ganska märkligt, som om en stenkakespelare eller bil från den tiden skulle finnas kvar, säger Jan Garnert, docent i etnologi och specialiserad på belysningshistoria.

Nu tycks dock den anrika ljuskällans tid vara förbi. EU-kommissionen har antagit en förordning som förbjuder import och tillverkning av glödlampor. Vid månadsskiftet på tisdag avskaffas i ett första steg samtliga matta lampor samt klara lampor på 100 watt. Om tre år ska glödlamporna ha försvunnit helt från hyllorna.

Lampans ineffektivitet blev dödsstöten. Mellan 90 och 95 procent av den tillförda energin avges som värme, inte ljus. Genom att fasa ut glödlamporna hoppas EU-kommissionen därför kunna minska koldioxidutsläppen i Europa med 32 miljoner ton per år.

Peter Bennich är projektledare för belysning på Energimyndigheten. Han tycker att glödlampebelysning är ett enormt slöseri med energi.

– Människor undrar ofta vad de kan göra för klimatet. Jo, precis det här, att byta ut sina glödlampor. Belysningen är det i våra hushåll som drar mest el, och genom den här omställningen kan vi lätt spara bort åtminstone hälften.

Ändå är motståndarna till utfasningen många. På bloggar och i tidningsartiklar ifrågasätts den beräknade energibesparingen, lågenergilampor beskrivs som miljöfarliga och frågan väcks hur vi kommer att må när vi ser världen i ett annat sken.

Svenskarna har nämligen ett alldeles speciellt förhållande till den päronformade glödlampan.

En glaslampa med glödtråd introducerades för första gången på den svenska marknaden vid en mässa i Örebro 1882. Konstruktionen hade patenterats tre år tidigare av Thomas Alva Edison. Att beskriva Edison som glödlampans uppfinnare är dock inte helt korrekt.

Idén om en ljuskälla byggd på glödande tråd föddes redan 1802, då britten Humphry Davy fick en platinaremsa att lysa när han ledde elektrisk ström igenom den. Under det kommande seklet experimenterade upp- finnare världen över med olika konstruktioner och glödtrådar i diverse material. Historikerna Robert Friedel och Paul Israel har kartlagt hela 22 personer som tog fram egna glödlampsvarianter före Edison.

Det den produktive amerikanen och hans medarbetare tillförde var att använda en glödtråd av bambu och sätta på en skruvsockel i metall. Därmed skapade de inte den första glödlampan, däremot den första som var kommersiellt gångbar.

Men det skulle dröja mer än trettio år innan glödlampor satt i varje svenskt tak. Elektricitet var ännu dyrt. Runt 1890 fick en vanlig industriarbetare lägga ner tre timmars arbete för att ha råd med en endaste kilowattimme.

På 1910-talet lanserades volframlampan med lägre energiförbrukning, lägre pris och högre livslängd än tidigare glödlampor. När Första världskriget kom blev fotogen en bristvara. Den som hade fotogenbelysning måste antingen skaffa elektricitet eller återgå till öppen eld som ljuskälla. Glödlampan fick sitt stora genombrott, och tillgången på ljus slutade vara en klassfråga.

– Samtidigt med den demokratiska revolution som gav kvinnlig rösträtt fick vi ljus som var demokratiskt fördelat. Tidigare hade bara överklassen haft möjligheten att kunna välja sin dygnsrytm. Nu fanns det för första gången i historien en ljuskälla som lyste upp hela rum, och ljuset fanns i överflöd, säger Jan Garnert.

Författare som Ivar Lo Johansson och Albert Viksten har vittnat om att glödljuset betraktades närmast som ett mirakel. De var uppväxta med att varje vinterkväll samlas, hela familjen, kring en brasa eller aftonlampa. Plötsligt fanns inte bara en nyvunnen möjlighet till avskildhet, utan också till att trotsa människans natur och skingra det tidigare ointagliga mörkret.

Glödlampan banade samtidigt väg för stadslivet. Gatorna lystes upp, rumsuppfattningen vidgades och staden blev tillgänglig på ett helt nytt sätt. Många unga lockades av stadsbelysningen som lovade en bokstavligen ljus framtid.

I reklamen framställdes elljuset som en omvälvande kraft, något som skulle förändra världen i grunden. Tyska elbolaget AEG tog till logotyp en barbystad gudinna som höjer en glödlampa likt Frihetsgudinnans fackla. Glödlampan blev en symbol för välfärd, framtidstro och upplysning.

Även inom konsterna gjorde elektrifieringen och glödljuset avtryck. Mot 1800-talets slut växte science fiction-litteraturen fram med namn som HG Wells, Jules Verne och Edward Bellamy. Deras böcker kretsade kring den nya tekniken och en tänkbar framtid utifrån vad tekniken möjliggjorde.

Inom måleriet kan man se skillnader mellan verk gjorda av konstnärer födda före och efter elljusets intåg, menar Jan Garnert:

– Titta på Harriet Backer, Carl Larsson eller Elias Martin. De har en väldigt rik gråskala och otroliga ljusnyanser. De använder mycket fler skiktningar när de skildrar ljus än vad det senare 1900-talets konstnärer intresserar sig för, eller kanske ens ser. Om du tar någon som Ola Billgren, en konstnär som har växt upp i en elektrisk tid, så hanterar han ljus-miljöer på ett mer sorglöst och fritt sätt.

Efter glödlampans intåg i de svenska hemmen har andra, mer energisnåla ljuskällor lanserats. Medan lysrör och lågenergilampor numera dominerar stora delar av världens belysning har dock skandinaverna hållit fast vid glödlampan. Som kontorsbelysning har vi vant oss vid lysrör, men i hemmen lyser alltjämt en uråldrig glödljuskonstruktion. Allra populärast är den matta glödlampan.

Förkärleken för det varma glödlampsskenet sammankopplas ofta med vårt kalla klimat. Det säger Jan Ejhed som är arkitekt, professor och ansvarig för ljuslaboratoriet på Kungliga tekniska högskolan:

– På vår ljusutbildning har vi studenter från 25 olika nationer, och det märks att man har olika förhållningssätt till ljus och ljusfärg. Man kan se att vi använder varmare ljus här i norr, medan man i ett varmare klimat föredrar kallare ljus som man tycker ger svalka. Samtidigt är bilden mer komplex än så. Till exempel är tendensen i Sverige att vi går mer mot det neutralt vita ljuset och bort från det gultonade som har varit förhärskande.

Eftersom mer än varannan ljuskälla i svenskarnas hem är en glödlampa blir dess försvinnande en extra stor omställning här. Jan Ejhed kallar utfasningen för ett okunnigt misstag. Han menar att glödlampsljus har unika kvalitéer som människor behöver.

– Lysrör ger ett diffust ljus, ungefär som det som kommer från himmelssfären. Glödlampan ger däremot ett riktat ljus som kan jämföras med direkt solljus. Vi har ett ständigt behov av båda ljuskaraktärerna. Därför är det väldigt olyckligt att man förbjuder den ena, säger han.

Att glödlampans sken beskrivs som varmt och lysrörsljus som kallt är egentligen en förenkling. Ljusfärgen i ett lysrör eller en låg- energilampa styrs av sammansättningen på pulvret i röret, och kan alltså blandas så att även det ger väldigt varma ljusfärger. Att glödlampan ändå upplevs som ”varmare” handlar nog om att den ger ett naturligt ljus med komplett färgspektrum. Likt ett glödgat järn får glödtråden olika nyanser beroende på temperatur. Ett lysrör däremot, lyser alltid med samma fluorescerande sken.

Den som föredrar glödljus kan fortfarande köpa så kallade halogenglödlampor. De är dock betydligt dyrare än vanliga glödlampor, och kommer bara att säljas med klara glas-kupor. Svenskarnas favoritljus – det matta, milda glödlampsskenet – hör snart till det förgångna.

Men Peter Bennich på Energimyndigheten tycker att talet om glödlampans unika ljus är onyanserat.

– Man kan inte se diskussionen så isolerat. När man betraktar ljuset sitter det oftast i en armatur, så det gäller att välja rätt kombination av ljus och armatur. Dessutom finns det tillverkare som har satt lampor i vanliga armaturer och låtit folk gissa vilken sort det är. När det lyser som starkast är det väldigt svårt att se skillnad på en glödlampa och en bra lågenergilampa, säger han.

Glödlampans tid var räknad redan före EU-kommissionens beslut. Belysningens framtid stavas LED, det tycks alla kännare vara överens om. Lysdioder är energisnåla, har lång livslängd, avger knappt någon värme och kan återge i princip vilket ljus som helst.

Men LED-tekniken är inte färdigutvecklad, och medan vi väntar måste svenska glödlampsälskare vänja sig vid lågenergilampor, halogenlampor och lysrör. Frågan är vad det har för inverkan på oss.

– Det är ingen tvekan om att ljuset påverkar människor biologiskt, visuellt och psykologiskt. Naturligt ljus med alla våglängdsområden, exempelvis dagsljus eller glödljus, är allra bäst för oss. Men det är ungefär som komprimerad musik, mp3-filer. Även om man har tagit bort 50 procent av det egent-liga ljudet så kan man fortfarande få bra musikupplevelser. Det är inte så att vi faller ner och dör om vi inte får fullspektrumljus, men i vissa sammanhang kan det få effekter, säger Jan Ejhed.

Hur Sverige kommer att klara sig utan sin eviga ljusbringare, folkhemssymbolen glödlampan, det är en öppen fråga. Utfasningen har däremot gett svaret på en gammal undran: Hur många politiker behövs för att byta ut en glödlampa?

27 stycken. De sitter i Bryssel.

Annonser

Porträtt av Rosengård i Fokus

leave a comment »

I veckans nummer av Fokus, höstens första, har jag skrivit en lång text om Malmöförorten Rosengård. Dessvärre finns det medföljande fotoreportaget av Joseph Rodriguez inte på nätet, så jag rekommenderar starkt inköp av pappersversionen.

fokusrosengard

Mångkulturell smältdegel som svartmålats i media eller våldspräglad stadsdel på bristnings­gränsen? Den amerikanske fotografen Joseph Rodriguez är känd för sina skildringar av gängvåld i Los Angeles. Nu vänder han kameran mot Rosengård.

»Välkommen to ghettot.« När Joseph Rodriguez såg klottret på en husvägg i Malmö kände han sig nästan provocerad.

– Jag ska ta med er till New York eller Los Angeles, så får ni se ett riktigt ghetto. Så tänkte jag först. Men på sätt och vis är Rosengård faktiskt ett ghetto, även om det är fint där och man ser folk som är ute och går med hunden. Det är ett mentalt ghetto, a ghetto of the mind.

Den amerikanske dokumentärfotografen har i sitt senaste projekt porträtterat Malmöområdet Rosengård, under det mest turbulenta halvåret i områdets historia.

Mitt i den svenska julstressen ledde vräkningen av en islamisk förening från en källarlokal i kvarteret Herrgården till kravaller, eldsvådor och stenkastning. Trots att polisen vittnade om att bråkmakarna inte främst var Rosengårdsungdomar, utan huliganer och autonoma aktivister, blev händelserna medialt en fråga om misslyckad integration.

En månad senare presenterade Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos sin rapport »Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö«. De beskrev ett Rosengård där radikaliseringen bland muslimer ökar kraftigt, islamister agerar åsiktspoliser, unga flickor gifts bort mot sin vilja och kvinnor som aldrig burit slöja blir tvingade till det. Rapporten kritiserades dock av såväl Säpochefen Anders Danielsson som av andra forskare.

Under våren fortsatte oroligheterna, och bränderna, i Herrgården. Ofta var varken polis eller räddningstjänst beredda att ingripa. Situationen förbättrades knappast av den video som dök upp i rättegången efter decemberkravallerna, där polismän kallade ungdomarna för »apajävel« och »blattajävlar«.

Samtidigt blev Rosengård föremål för utländsk uppmärksamhet. Den kristna tv-kanalen CBN sände ett långt nyhetsinslag där sverigedemokrater intervjuades och reportern slog fast att »om några decennier kommer Malmö att ha förvandlats till en stad med muslimsk majoritet«. I tidskriften Weekly Standard publicerades en artikel med rubriken »Welcome to Ramallmö«. Även Siv Jensen, ledare för norska Fremskrittspartiet, varnade för att låta minoriteter få för mycket inflytande i samhället. Då blir det som i Malmö »där sharialagarna fullständigt har tagit över«.

Mitt i denna polarisering lever unga Malmöbor som försöker hitta sin plats i vuxenvärlden och i det svenska samhället. Det är om dem Joseph Rodriguez vill berätta.

– Jag är djupt troende muslim. Min uppfostran var sträng, men jag fick mycket frihet så länge jag betedde mig ordentligt.

Ibrahim »Ibbe« Smatti lutar sig tillbaka i soffan och tar ett belåtet bloss på sin joint. Han är en Malmöfödd 21-åring med algeriska föräldrar och en av huvudpersonerna i Joseph Rodriguez fotoreportage. För tillfället bor han tillsammans med sin mamma i Nydala strax sydväst om Rosengård, eller i »området« som han själv säger.

– Vi kallar alla områdena tillsammans för området, säger han.

Vilka områden?

– Hela Rosengård och Fosie.

Ibrahim Smattis liv kretsar kring dans. Han började med breakdance redan som sexåring, deltar i tävlingar och har dansat i en reklamfilm för Sony Ericsson. Men hans stora dröm är att bli skådespelare och lika känd som Brad Pitt.

Självsäkert berättar han om allt från hur många av hans kompisar som sitter inne till vilka kända rappare han har träffat. När han börjar tala om polisen blir rösten starkare och leendet växer.

– Många av de som kastar sten har blivit trakasserade av polisen och vill ge igen. Vakter och poliser kränker oss hela tiden. Om du kommer från Rosengård är du inte välkommen någonstans.

Vad tycker du i så fall om att leva i Sverige?

Ibrahim blir plötsligt allvarlig.

– Jag tycker jättemycket om Sverige. Det är det bästa land man kan tänka sig. Men det är svårt när så många invandrare från länder med mycket problem kommer till Sverige, som är ett så civiliserat land utan stora problem. Det blir kulturkrockar till höger och vänster.

Att Rosengård ofta beskrivs som ett problemområde beror främst på faktorer som hög arbetslöshet, hög andel bidragstagare, hög kriminalitet och lågt presterande skolelever. Men faktum är att på flera av dessa områden förbättrades situationen under 2000-talet. Exempelvis sjönk antalet anmälda brott, medan andelen förvärvsarbetande steg från 31 till 39 procent.

Efter kravallerna i julas har dock kriminaliteten återigen vuxit i området. Lågkonjunkturen skapar fler arbetslösa, och bland Rosengårdsskolans avgångselever var det i år rekordfå – tre av tio – som nådde gymnasiebehörighet.

Lars Birgersson är rektor på Rosengårdsskolan. Han kan inte svara på varför så få elever nådde målen just i år, men betonar att det finns orsaker.

– Det handlar inte om att våra elever är dummare än andra. Vi har elever som lämnar nian och inte har gått mer än två år i skolan under hela sitt liv. Det är inte så att vi på skolan slår oss till ro, men vi är samtidigt inte förvånade över resultaten, säger han.

Enligt Lars Birgersson handlar problemet framför allt om begränsade språkkunskaper, samt att många elever kommer direkt från krig och traumatiska upplevelser. Dessutom upplever han en hopplöshet bland ungdomarna.

– Många av eleverna har föräldrar som inte är ute på arbetsmarknaden, och de undrar »hur ska det gå för oss?«. Vårt viktigaste uppdrag är att försöka övervinna den känslan.

Det märks att Lars Birgersson är trött på frågor om sociala problem på skolan.

– Jag har arbetat som rektor i fyra olika kommuner och för mig är det här en helt vanlig skola. Det enda som skiljer är att eleverna inte har samma förutsättningar att uppfylla målen.

Hur ser du på beskrivningen från Försvarshögskolans rapport, att en muslimsk radikalisering hotar Rosengård?

– Jag kan inte uppfatta att den bilden stämmer. Vissa faktabitar i rapporten, som trångboddheten och den höga arbetslösheten, är ganska korrekta. Men de slutsatser man har dragit är absolut ingenting som jag har märkt av.

En liknande frustration märks hos Marie Hendra som är verksamhetschef för Rosengårds förebyggande- och fritidsverksamhet. Hon tycker inte att mediebilden av området stämmer med verkligheten.

– Visst finns det problem här, men jag känner inte alls igen de proportioner man beskriver. Rosengård har blivit ett negativt varumärke. Och trots att människorna byts ut successivt så hänger den stämpeln kvar.

När Rosengård planerades i slutet av 50-talet var det med en vision om att bygga framtidens samhälle. Många Malmöbor bodde under skrala förhållanden, och liksom andra storskaliga förortsområden från samma tid var Rosengård tänkt att höja invånarnas boendestandard.

Med start 1962 uppfördes området på grönområdena öster om Möllevången. De moderna lägenheterna fylldes snabbt av landsbygdsbor och låginkomsttagare från innerstaden. De inflyttade var en homogen grupp, nästan uteslutande etniska svenskar.

Det dröjde dock inte länge innan områdets status började sjunka. Avskildheten och den anonyma arkitekturen gav Rosengård ett rykte som otryggt problemområde för fattiga. Redan 1972, samma år som bygget färdigställdes, beskrev forskarna Carin Flemström och Alf Ronnby området som så ogästvänligt att inte ens fågelsången nådde fram.

Man talade ännu inte om segregation, men redan innan Rosengård blev ett invandrarområde hade dess invånare hamnat i ett utanförskap. Och detta utanförskap skulle bara bli större.

De som hade råd började flytta ut och ersattes i många fall av nyanlända invandrare, ett mönster som syns än i dag. Rosengård har en omflyttningsfrekvens på tolv procent om året. Med andra ord byts halva befolkningen ut vart fjärde år, och det är framför allt människor med jobb som flyttar.

Värst drabbat av denna utveckling är Herrgården, området där stenkastningen ägde rum i december. Där är 96 procent av de boende av utländsk härkomst. Bara tre av tjugo har jobb. Polisen uppskattar att mellan 7 000 och 8 000 personer bor i kvarteren som byggdes för att hysa 2 700 invånare.

Etnologen Per-Markku Ristilammi har beskrivit Rosengård som ett stigmatiserat område. Den negativa stämpeln påverkar invånarnas självbild och identitet, menar Ristilammi. Skräckbilden av Rosengård blir en självuppfyllande profetia. »A ghetto of the mind«, som Joseph Rodriguez säger.

Han är orolig att Rosengård på sikt ska få kriminella gäng i stil med de amerikanska.

– Familjerna är trångbodda, så unga killar förpassas till gatorna. De har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen. På så sätt har Rosengård det perfekta klimatet för att värva gängmedlemmar.

Han ser också en risk i att många ungdomar anammar hiphopattribut som ursprungligen härstammar från gangsterkulturen.

– Många av de här ungdomarna är själva mörkhyade, många har haft vänner som har dött i krig. Därför identifierar de sig med en sorts hiphopsyn på vad som är coolt. Mångas stora idol är Tupac, den ultimata gangstern.

Femton år tillbaka var gängkriminalitet ett ickefenomen i Sverige. Sedan dess har mängder av grupperingar vuxit fram, med mc-gängen som de mest framträdande. Efter bombattentatet mot åklagaren Barbro Jönsson i november 2007 beslutade polisen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åklagarväsendet om en mobilisering mot den organiserade brottsligheten. Ändå har gängen bara blivit fler.

Ett symtom på utvecklingen är att antalet anmälda utpressningsbrott i landet har trefaldigats sedan 1999. Mc-gängen har börjat ersättas av andra grupperingar, många bildade innanför murarna på landets fängelser.

Under våren gick polisen ut med varningar om att två kriminella gäng har etablerat sig i Malmö. Det ena kallar sig Lions Family, det andra är en lokalavdelning av Köpenhamnsligan Black Cobra. Båda grupperna sägs rekrytera medlemmar i framförallt Rosengård. Unga som lockas att gå med får utföra sysslor som att förvara stöldgods, göra inbrott eller frakta droger och vapen.

Trots detta vill Michael Storm, tillförordnad närpolischef i östra Malmö, tona ner betydelsen av gängen.

– Ungdomsbrottslighet har länge varit ett problem i Rosengård, fast i form av löst sammansatta konstellationer. Skillnaden sedan årsskiftet är att de nu har tydliga attribut och gängnamn. Nackdelen är att det blir lättare att gå med i en kriminell organisation när den kan identifieras som ett gäng, säger han.

Som ett verktyg mot rekryteringen av gängmedlemmar används »Barn i fara-blanketter«. Om en ung person ses tala med yrkeskriminella, eller påträffas nattetid på olämpliga platser, informerar polisen socialtjänsten, som i sin tur tar kontakt med föräldrarna.

Trots ett stort sparbeting har Malmös politiker nyligen beviljat 9,2 miljoner till olika insatser i Herrgården. Pengarna som kallas »Rosengårdsmiljonerna« ska bland annat bekosta två socionomtjänster på Rosengårdsskolan, tre socialsekreterartjänster och öppnandet av två mötesplatser, det vill säga ett slags fritidsgårdar för äldre ungdomar.

Dessutom ska lokalen där decemberkravallerna inleddes åter tas i bruk. Källaren blir en mötesplats för vuxna, dit de ska kunna gå för att få information från och kontakt med myndigheter.

Marie Hendra på förebyggande- och fritidsverksamheten är tacksam för bidraget till verksamheten, men poängterar att summan i sammanhanget ändå är ganska låg.

– Det handlar om nio miljoner fördelat på två år, alltså inte ens en tusendel av Malmös totala budget. Men självklart är det jättebra. Nu kan vi erbjuda de lite äldre någonstans att vara och samtidigt hjälpa dem att söka jobb. Det är ju det alla ungdomar efterfrågar. Varje dag kommer det in fem-sex unga här och vill ha hjälp att skaffa ett jobb.

I början av maj inledde polisen en specialinsats i Herrgården, där nu uniformerad polis finns på plats dygnet runt. Syftet är att dels förhindra brottslighet, dels signalera till de boende att man är där för deras skull. Enligt Michael Storm kan lösningen bli långvarig.

– Vi kommer att fortsätta i en eller annan form året ut. Dessutom har Herrgården redan valts ut som ett fokusområde för Skånepolisen under 2010, vilket borgar för en fortsatt satsning, säger han.

Och insatsen har redan minskat våldsamheterna. Polisen vågar numera patrullera mellan husen, och bara enstaka gånger sätts containrar i brand. Det får betraktas som ett lugn i framtidssamhället som blev ett lågstatusområde.

Krönika om fanfilmer + bonusmaterial

with one comment

Semesterrapport: I måndags hade jag följande krönika om fanfilmer inne i SvD. Nu lär jag av filmbranschen och levererar den här med extramaterial – ett antal relaterade Youtubeklipp. Jag vill särskilt rekommendera Joe Nussbaums Star Wars-romcom George Lucas in love.

Regissören Michel Gondry myntade häromåret ett nytt ord. I filmen Be kind rewind försökte Mos Def och Jack Black rädda en videobutik där alla band hade avmagnetiserats genom att sweda filmerna, spela in egna versioner av dem.

”Sweding” var ett påhittat begrepp. Men amatörinspelade remakes finns faktiskt på riktigt. I verkligheten kallas konceptet fanfilm och har enligt en ny bok existerat ända sedan 20- talet.

Homemade Hollywood av journalisten Clive Young redogör för fanfilmens klassiker. Det är Spindelmannen som kastar sig i ett rep från ett sexvåningshus, allt för att hans hobbyfilm ska bli trovärdig. Det är tonåringarna som jobbar i sju år med sin Jakten på den försvunna skatten, så att Indiana Jones är tolv år i en scen och sjutton i nästa. Det är leksaker som agerar ubåtar i Moonraker, strykjärn som föreställer rymdskepp i Star wars.

Länge kunde dessa amatörfilmare bara visa sina verk på science fiction-konvent. Men när nätet nu löser upp gränsen mellan kulturkonsument och aktör har fanfilm gått från nördobskyritet till en genre med underkategorier: remakes, parodier, filmer med ny story men kända karaktärer, korsningar av filmkoncept som The odd star wars couple samt latmansversionen – klassiska scener dubbade med nytt ljud.

Till skillnad från i Gondrys film, där kunderna älskar heminspelningarna, blir riktiga fanproduktioner tyvärr sällan mer än charmiga. Vissa är tvärtom rent plågsamma att genomlida. Verkligheten överträffar däremot feel good-komedin på ett annat plan.

I Be kind rewind hotas filmamatörerna av 63 000 års fängelse, varpå onda advokater mosar deras vhs-band med en ångvält. Clive Youngs bok slutar lyckligare. Bolag som Lucasfilm, DC Comics och Paramount har börjat inse att fanfilm är gratis reklam och låter entusiasterna hållas, så länge de inte tjänar pengar på filmerna.

I en tid då nöjesindustrin tycks lägga all energi på fildelarjakt är det uppmuntrande läsning.

FANFILM I URVAL

Hardware Wars, 1977:

Raiders Of The Lost Ark – The Adaptation, 1989:

Spiderman – The Green Goblin’s Last Stand, 1992:

Troops, 1997:

The Odd Star Wars Couple, 1997:

George Lucas In Love, 1999:

Pink Five, 2002:

Batman – Dead End, 2003:

Star Trek – New Voyages, 2004:

Written by Adam Svanell

augusti 2, 2009 at 11:58 f m