Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for juni 2009

Maskinskräck

with 2 comments

angvalt

Om hur maskiner framställs på film (artikeln publicerad i fredags i SvD):

I bioaktuella Transformers – De besegrades hämnd hotas mänskligheten av bilar, grävmaskiner och cement-blandare. Igen. Filmhistorien har ständigt beskrivit maskiner som skräckinjagande. Men vad är det som är läskigt?

Luke Skywalker ska precis resa för att rädda universum då han får veta att den fiende han måste besegra, den tungt flämtande Darth Vader, även är hans pappa. Chockad säger den unge rymdhjälten att han inte kan döda sin egen far. Men Obi Wan Kenobi svarar:

”Han är mer maskin än människa numera – förvriden och ondskefull.”

Citatet från rymdsagan Jedins återkomst visar på ett övertydligt sätt vilken roll tekniska apparater ofta har fått spela på film. Fler exempel finns i den aktuella biorepertoaren. I Transformers – de besegrades hämnd försöker utomjordingar utplåna jorden i skepnaden av vanliga motorfordon. I Terminator – Salvation har en robotarmé tagit kål på större delen av mänskligheten redan när filmen börjar.

Människans kamp mot maskinen är ett uråldrigt filmtema. Ändå kan man fråga sig varför. Medan andra skräckframkallare som dödliga virus och aggressiva rovdjur bygger på faktiska hot mot människor är maskiner skapade och styrda av oss för vår egen nyttas skull. Förutom en och annan kraschad hårddisk eller trasig växellåda tycks de inte heller göra mycket motstånd.

Arne Öhman är professor i psykologi på Karolinska institutet. Han menar att det finns en grundläggande mekanism som gör att vi kan uppfatta maskiner som skrämmande.

– Vi är ihopkopplade i hjärnan så att vi ska titta efter avsikter och intentioner hos medmänniskor. Maskiner kan nästan se ut som människor och definitivt verka ha avsikter, men går inte att läsa på samma sätt. En traktor kan till exempel bete sig och göra saker. Dess handlingar förblir dock obegripliga, och det som är obegripligt är också skrämmande, säger han.

Hur hotet från maskinerna beskrivs på film har skiftat mellan olika tider, från traktorer som jagar människor till datorer som startar kärnvapenkrig. SvD:s filmkritiker Hynek Pallas beskriver Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927 som ”urfilm” i sammanhanget:

– Dels framställs där den moderna, maskinlika industristaden som ett hot. Dels byggs det en robot som sedan löper amok. Filmen fångar rädslan för de ideologier som skulle komma att krossa Europa under de kommande decennierna, men också baksidan av den moderniteten.

Hynek Pallas menar att skildringar av teknik som hotfull ofta kan kopplas ihop med viktiga historiska skeenden. Efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki blev exempelvis mutationer på grund av läckande kärnkraftverk ett vanligt tema.

– Från 80-talet och framåt kunde man även se en allt större datorskräck där man var rädd för att datorerna skulle ta över. Det utvecklade sig sedan allt mer mot artificiella intelligenser, robotar som tar över av sig själva.

Kioskvältarna inom nischen är två filmserier – bröderna Wachowskis Matrix och James Camerons Terminator. Men den som mer än någon annan har gjort området onda maskiner till sitt är författaren Stephen King.

King ligger bakom de litterära förlagorna till både The Mangler, filmen om en mangel som äter upp människor, och Christine, om en svartsjuk bil som jagar och dödar. När han i mitten på 80-talet blev erbjuden att själv göra regidebut valde han att filmatisera en annan av sina berättelser. Resultatet Maximum overdrive blev en kalkon där all tänkbar teknik, från läskautomater till hårtorkar, vänder sig mot mänskligheten.

Men kanske börjar nu den anrika skräcken för maskiner bli otidsenlig. På sistone har de sedvanliga illasinnade filmrobotarna fått konkurrens.

– Det vanligaste de senaste åren har varit filmer med både onda och goda maskiner. Det som förenar maskinerna på den goda sidan är att de ofta har mänskliga drag, säger Hynek Pallas.

I de aktuella Terminator- och Transformersfilmerna kämpar människor och goda maskiner sida vid sida mot andra, fientliga maskiner. I fjolårets Pixarsuccé Wall-E spelade en charmerande robot huvudrollen medan människorna mest framstod som bortskämda.

Hur förklarar man då denna nya, positiva bild av maskiner? Rebecka Molin, doktorand i teknovetenskapliga studier på Blekinge tekniska högskola, tror att den hänger ihop med hur beroende vi har blivit av våra apparater.

– Man kan inte bortse från att tekniken har en väldigt stor inverkan på vår vardag. Det är så mycket i vår samtid som är organiserat kring teknik och teknikhantering, från att vi använder Facebook till att vi går till banken på nätet. Kanske börjar vi inse att vi inte skulle klara oss utan den, säger hon.

Kan det rentav vara så att gränsen mellan människa och maskin är på väg att suddas ut? En scen i Transformers – de besegrades hämnd visar hur en robot läser av en människas hjärna likt vilken hårddisk som helst. Vi talar allt oftare om oss själva i termer lånade från datavärlden. I takt med att vi konstruerar allt mer människoliknande robotar gör gentekniken och läkekonstens framsteg att våra egna organ kan bytas ut och att dåliga anlag kan väljas bort.

Hollywoods regissörer tycks åtminstone ha börjat inse det Kjell Höglund sjöng redan 1986: Maskinerna är våra vänner.

Onda maskiner från fem decennier:

2001 – ett rymdäventyr (1968)

Arthur C. Clarke och Stanley Kubricks vackra science fiction-drama kretsar kring en expedition till Jupiter, där människan har funnit spår av intelligent liv. Den hyperavancerade datorn HAL 9000 ska föra expeditionen säkert fram. Men med en honungslen stämma lurar den istället besättningsmännen i döden. Banbrytande inom nischen ”smarta datorer som blir medvetna om sin egen existens”.

Demon seed (1977)

Ett av sci fi-historiens mer makabra filmupplägg är nog Dean Koontz-filmatiseringen Demon seed, där en kvinna våldtas av en robot och sedan föder dennes barn. Filmen handlar om en forskare inom artificiell intelligens, vars skapelse rymmer och tar kontroll över hans helt datorstyrda hus. Innan roboten avslöjas hinner han befrukta forskarens fru, som mycket riktigt föder en metallisk liten bebis.

Maximum Overdrive (1986)

Stephen Kings första – och enda – film som regissör är en riktig buskisskräckis. En komet som passerar jorden ger alla tekniska mojänger ett medvetande samt ett sug efter att döda. Till tonerna av AC/DC och med Emilio Estevez i huvudrollen följer man en grupp sydstatsamerikaners kamp mot lastbilar, motorsågar, hårtorkar, arkadspel, elektriska knivar, gräsklippare, läskautomater och bärbara kassettbandspelare.

Matrix (1999)

När Andy och Larry Wachowski kom med sin läderrocksaction Matrix lyckades de med två till synes omöjliga saker. Dels förnyade de filmkonceptet elaka maskiner genom att påstå att dessa inte kommer att ta över världen, utan att de redan har gjort det. Dels gav de en av världens minst hyllade skådisar – den ständigt bortkomne Keanu Reeves – en tillfällig släng av trovärdighet. Frågan är vilken bedrift som var störst.

Transformers – de besegrades hämnd (2009)

I uppföljaren till succéfilmen från 2007 fläskar regissör Michael Bay på med mer av allting. Längre speltid, mer action, fler världsdelar att sprida ut robotkriget i, fler explosioner, fler omotiverat lättklädda tjejer, fler sidospår i historien och fler sorters fordon som förvandlas till mördare. ”Robotarna är elakare och snyggare och bär spår av både Wall-E och Aliens” skrev SvD:s Hynek Pallas och delade ut en femma.

Annonser

Countrystriden nu på nätet

leave a comment »

Har gått in i sommartempot nu. Det blir en hel del halvdagar och tafatta försök att arbeta ute i solen.

Jag tänkte mest påpeka att min Rednexartikel från senaste Novell (”ett fullständigt lysande reportage” enligt Resumé, egoboost!) sedan någon vecka tillbaka finns att läsa på nätet. Bråket mellan sångerskan Annika Ljungberg och bandets grundare Ranis Edenberg har sedan numret kom ut plockats upp här och var: TT, Nerikes Allehanda, Nyheter24, Musikindustrin. Kanske finns det anledning att återvända till den historien så småningom…

För övrigt har jag även med texter med i kommande nummer av filmtidningen Cinema och arkitekturtidskriften Rum. Just so you know.

Written by Adam Svanell

juni 24, 2009 at 4:26 e m

Publicerat i Blogg

Tagged with , ,

Stockholm, Stockholm, Stockholm

with 2 comments

Sedan jag flyttade till Stockholm för två år sedan händer det regelbundet att jag får försvara huvudstaden inför bekanta som bor på annan ort (oftast en som börjar på G och slutar med öttlaborg). Nej, säger jag vänligt, alla stockholmare är inte överlägsna och ytliga. Nej, det är inte omöjligt att lära känna nya människor. Jo, man kan känna sig hemma här.

På en punkt måste jag dessvärre ge 08-hatarna rätt, och det är när det gäller Stockholmsbornas kunskap om resten av landet. Inte alla, men många jag träffar i Stockholm tycks helt ointresserade av det som sker utanför den kungliga huvudstaden. Vissa verkar knappt kunna peka ut Malmö eller Uppsala på en karta. Och attityden märks extra tydligt när man studerar medierna.

Förra onsdagen skulle jag recensera The Bear Quartet på Strand. Inför konserten kunde man i Stockholmstidningar läsa att ”det var läääänge sedan de stod på en svensk scen ihop” och att de ”inte har spelat i Sverige på åratal”. Därför blev jag förvånad när en snabb googling visade att gruppen hade uppträtt i Luleå så sent som i december. Har det inte hänt i Stockholm så har det inte hänt alls?

Morgonen efter spelningen slog jag upp DN På Stan, där det krulliga poplöftet Erik Hassle intervjuades:

När uppträdde du för en stor publik första gången då?

– Min mamma var min lärare i mellanstadiet …

Hur funkar det?

– Alltså, det bodde 600 pers i Katrineholm och av dem var kanske 100 skolelever. Min mamma var lärarinna, det fanns inte så många alternativ.

Okej, nu ska jag vara tydlig. Katrineholm – beläget mindre än femton mil från DN-skrapan – är en egen kommun, Sveriges 75:e största. Katrineholm har drygt 32 000 invånare.

Varken reporter, redaktör eller redigerare reagerar här på uppgiften att det bor 600 personer i Katrineholm, ett påstående som uppenbart är antingen ett skämt eller ett missförstånd. Tänk om Katrineholms-kuriren på motsvarande sätt skulle räkna fel på huvudstadens befolkning med 98 procent: ”Det bor 15 000 pers i Stockholm och av dem är kanske 2 500 skolelever”.

Sånt här får mig att tänka på när jag besökte Malmö tillsammans med några Stockholmsboende, mediearbetande vänner. Redan första kvällen hann två av dem göra den freudianska felsägningen att Malmö är ”väldigt olikt Sverige”. Senare erkände en i sällskapet att han vid tandborstningen kom på sig själv med att tänka ”kan man dricka kranvattnet här?”. I rest my case.

Written by Adam Svanell

juni 17, 2009 at 4:26 e m

Vill vi ha dem, igen?

with one comment

Lååång artikel om bandåterföreningar i dagens SvD:

Popnostalgi har blivit en miljardindustri. Att band som Europe, Blur och Roxette återförenas är numera mer regel än undantag. Christer Sandelin och Tommy Ekman, aktuella som Style, har gjort comeback minst fem gånger.

I knallröda jeans, ljusblå jacka och lila t-shirt dansar Christer Sandelin, 47, vid mikrofonstativet. Bredvid honom lägger den svartklädde Tommy Ekman, 48, en 80-talsdoftande syntmatta. Såpbubblor seglar över tv-studions scen när de forna tonårsidolerna sjunger sin nyskrivna singel:

Vill ha dig hos mig, om igen
I mörkret hos mig, om igen

För 28 år sedan toppade Freestyle singellistan med högstadiedängan Vill ha dig. När låtskrivarna nu återvänder är det inte bara titeln – Vill ha dig, igen – som klingar bekant. Även texten är delvis lånad från 1981 års hitlåt.

– Det var vår låtskrivarpartner Lina Eriksson som kom med idén att återanvända texten. Vi hade nog aldrig vågat göra det själva, berättar Christer Sandelin.

Duon Ekman och Sandelin är sannolikt landets flitigast återförenade konstellation. Redan 1986 gjorde de comeback med gruppen Style och melodifestivalhiten Dover Calais. Tolv år senare återuppväckte de Freestyle med en upphottad version av låten Fantasi.

De deltog på nytt i Melodifestivalen 2003 som Style. Något år senare kom en skiva under namnet Sandelin & Ekman. Nu kallar de sig återigen Style, trots att ursprungsbandets tredje medlem Gigi Hamilton inte finns med.

– Våra tidigare återföreningar har funkat helt okej, men den här gången känns det verkligen rätt, säger Christer Sandelin.

Det fanns en tid då band spelade tillsammans under några intensiva år, splittrades och gick vidare. Den eran är definitivt förbi.

Återföreningen har utvecklats till ett obligatoriskt inslag i karriären, såväl för råkommersiella hitprojekt som skeva indieorkestrar. Konstellationer där medlemmarna nyss inte stod ut med att vistas i samma stadsdel turnerar tillsammans. Band som inte har legat på listorna sedan 60-talet lever i nya formationer.

I år har vi sett återkomster från Creed, Faith No More, Roxette, The Specials, No Doubt, Blur, Jane’s Addiction, Blink 182, Strindbergs, Massive Attack, Cliff Richard & The Shadows, Limp Bizkit, Bob Hund, En Vogue och Madness, för att nämna några. Sveriges största festival är Sweden Rock Festival – ett arrangemang helt baserat på reinkarnerade gamla hårdrocksakter.

– Jag tillhör en generation där det normala är att inte ha sett ett band i originaltappning. Det har blivit norm att det är återförenade varianter man går och tittar på, säger SvD:s rockrecensent Linnéa Olsson.

På Sweden Rock delade hon ut lägsta betyg till Black Sabbath-avknoppningen Heaven and Hell. Att Europe samtidigt fick en sexa bör ses som ett undantag. Trots att återförenade band ofta drar storpublik tycks de alltid få bottenbetyg av recensenter.

– När ett rockband är i 50-årsåldern så blir det oftast ganska pajigt. Då måste man som kritiker se att man har ett jobb att sköta, även om man är ett fan. Man frågar sig varför de tvunget skulle väcka liv i liket, säger Linnéa Olsson.

Just den oron kände punkbandet Mögel när de nyligen återuppstod för en konsert på Stockholmskrogen Judy’s.

– Flera av oss har inte spelat musik på 30 år. När man är 17 år upplevs det som charmigt att inte kunna spela, men kanske inte när man är 50, säger trummisen Marie Wrengler.

Frågan är vad som skiljer en prisad återförening från en utskälld. Tommy Ekman i Style anser att en avgörande faktor är anledningen till att bandet återförenas.

– Jag tycker att man ofta kan se det redan på skivomslaget, om det fortfarande finns en lyskraft hos artisterna eller om allt bara känns krystat, säger han.

Generellt gäller att ju mer lik originaluppsättningen en grupp är, desto bättre mottas den. Skräckexemplet är The Animals, som har turnerat i en rad varianter: Trummisen John Steel som Animals and Friends, gitarristen Hilton Valentine som Animals II och sångaren Eric Burdon som The New Animals.

Det tycks lättare att komma undan med hedern i behåll från en enstaka konsert än från en världsturné med tillhörande skivsläpp. Perssons Pack är ett av få band vars comebackalbum har mötts av en unison hyllningskör. Sångaren och låtskrivaren Per Persson tror att framgången delvis beror på gruppens nytillskott – 28-årige Love Antell:

– I bussen till den första återföreningsspelningen satt vår dragspelare Magnus Lindh, som är född under Andra världskriget, och diskuterade syndikalism med Love, som är född efter att punken dog. Det blir ett speciellt temperament i det generationsmötet.

Risken att en återförening blir utbuad är hur som helst överhängande. Vad är det då som får alla dessa herrar – det är nästan bara herrar – att åter hänga på sig gitarrerna och kraxa fram sina gamla allsångshits?

– Man ska inte underskatta businessen i det hela. Det finns en ny publik som aldrig har sett de här banden, en ung generation som är beredd att lägga pengar på konsertbiljetter, säger Linnéa Olsson.

Per Perssons förklaring är av mer personlig art:

– Jag tror att det handlar om drömmar. Allt var så bra när man var 21 år och nykär. Nu är man 53 och nyskild, livet är pest och man längtar tillbaka.

ÅTERFÖRENINGAR…

… utan frontfigurerna:

Beach Boys. Den 3 juli spelar Beach Boys i Piteå. Kommer Brian Wilson? Nej. Carl Wilson? Nej. Dennis Wilson? Nej. Deras kusin, doldisen Mike Love? Ja.

• Misfits. Misfits utan Glenn Danzig kan tyckas som Anita utan Televinken. Ändå håller basisten Jerry Only liv i den gamla horrorpunkgruppen, som nyss spelade i Stockholm.

• The Wailers. Bob Marley, Bunny Wailer och Pete Tosh utgjorde bandet The Wailers. Gruppen turnerar fortfarande, men utan en enda av grundarna.

• The Temptations. Totalt 22 medlemmar har passerat revy i denna klassiska soulkvintett. Kvar sedan starten 1960 finns bara bakgrundssångaren Otis Williams.

• Smokie. Basisten Terry Uttley är ende originalmedlemmen. Men bandet som bodde granne med Alice fortsätter att turnera och sätta medelålders kvinnohjärtan i brand.

… med äran i behåll:

• Madness. Nya The liberty of Norton Folgate är skakollektivets första album med eget material på tio år. SvD:s Andres Lokko gav skivan en femma.

• Popsicle. 1999 splittrades de osannolika fixstjärnorna från 90-talets svenska indiescen. Sex år senare kom det riktiga avskedet: en bejublad konsert på Cirkus.

• Pugh 69. Efter nära 40 år sammanstrålade Pugh Rogefeldt med sitt gamla kompband. Mot alla odds blev resultatet Vinn hjärta vinn en riktigt bra skiva.

… som var en dålig idé:

• The Beatles. 1995 kom världshistoriens största popgrupp tillbaka. Dessvärre var de nya låtarna, ihoppusslade från John Lennons demoinspelningar, så trista att brittisk radio inte ens ville spela dem.

• Limp Bizkit. Rap metal kan vara den värsta genre som funnits. Limp Bizkit kan vara det värsta bandet inom genren. Nu är de tillbaka. Hurra?

• Musical Youth. Att återförena en barngrupp är som att sälja ekfatslagrade Hubba Bubba. Men 20 år efter genombrottet gjorde denna dagisversion av Inner Circle comeback 2004.

… för pengarna:

• Kiss. Har öppet erkänt att man återförenas för att tjäna pengar. Medlemmarna säger sig ogilla varandra och känna sig gamla, men sminkar genast upp sig om priset är rätt.

• Sex Pistols. 1976 ville de göra uppror mot allt, alla och lite till.
Idag har det legendariska punkbandet blivit en brittisk motsvarighet till svenske pseudorebellen Magnus Uggla.

• Happy Mondays. När skattmasen jagade Happy Mondays-sångaren Shaun Ryder blev en återförening lösningen. Resultatet: slarviga fyllespelningar och en Thin Lizzy-cover som singel.

… vi aldrig lär få se:

• The Smiths. Sångaren Morrissey har sagt: ”Jag skulle hellre äta mina testiklar än återförenas, och det säger en del när det kommer från en vegetarian.”

• Abba. Nyligen visade en brittisk enkät att Abba var det band som flest musiklyssnare ville se återförenat. Den svenska kvartetten säger konsekvent nej.

• Ebba Grön. 1998 erbjöds Ebba Grön 18 miljoner för tre återföreningskonserter. ”Det skulle bli pinsamt” svarade Thåström och avböjde.

• The Supremes. 2000 annonserades en stor återföreningsturné med originaluppsättningen. När Mary Wilson and Cindy Birdsong fick reda på Diana Ross skyhöga gage hoppade de av. Två andra sångerskor ersatte, men turnén blev en flopp som snabbt avbröts.

Sveriges minst publikfriande rockband

with one comment

bq2_mindre

I veckan gjorde jag ett inhopp som recensent (och fotograf!) för Norrbottens-Kuriren, när tidningens egen Matti Alkberg spelade i Stockholm. Så här blev det:

The Bear Quartet. Onsdag 10/6 2009. Hornstull Strand, Stockholm.

Halva Stockholms popmaffia trängs i ett cementgarage på Södermalm. Tidningarna har skrikit om ”The Bear Quartets första Sverigespelning på flera år”. Att gruppen stod på scen i Luleå för ett halvår sedan har ingen brytt sig om att ta reda på.

Bandmedlemmarna själva tycks märkbart skärpta och ivriga. Calle Olsson, först in på scenen, orkar inte ens vänta på att dj:n ska sänka volymen, utan trycker igång den första samplingen ovanpå bakgrundsmusiken.

Uppträdandet är det enda inbokade i Sverige i år, deras 20-årsjubileum. Dessutom är det första gången en publik får höra materialet från kommande skivan 89. Spelningen består uteslutande av nya låtar.

Efter avig indiepop, postrocksflörtar och noisig electronica har The Bear Quartet landat i något som enklast beskrivs som progressiv rock. Matti Alkberg har kallat soundet för ”postfuturistiskt” och ”lyxigt”. Den enda jag vet som uttrycker sig liknande om sin musik är Axl Rose i Guns n’ Roses, och när kvällens konsert är som sämst kan man faktiskt se beröringspunkter med det effektindränkta harvet på Chinese Democracy.

Desto oftare funkar det betydligt bättre. The Bear Quartet tuffar igenom det nya materialet som en taktfast maskin. Matti Alkberg tar i från tårna, Jejo Perkovic hamrar intensivt på pukorna och en sittande Peter Nuottaniemi pumpar stadigt fram basgångar. Stundtals låter det som ett skruvat Fireside, stundtals postpunkigt svängigt, stundtals krautigt pulserande.

Att de ibland virrar bort sig i brötiga rifforgier, och att Jari Haapalainens gitarrspel då och då låter farligt mycket 80-talsmetal, sådant får man ta när det gäller björnkvartetten. Det är knappast en hög lägstanivå som har gjort dem betydelsefulla, utan kreativa infall, integritet och en tjurskallig ovilja att göra det förväntade.

När applåderna fortsätter efter extranumret, The Gun Clubs Walking with the beast, tycks Sveriges minst publikfriande rockband ha mjuknat. Under jubel kommer de tillbaka och tar upp instrumenten. Sedan spelar de en cover på världens kortaste låt – den en sekund långa You suffer med Napalm Death.

Avslutningen understryker det vi alla redan vet. Man ska aldrig tro att man vet var man har The Bear Quartet.

Written by Adam Svanell

juni 12, 2009 at 9:27 f m

Så stoppades rånet

leave a comment »

Om ett aktuellt rånförsök och polisens arbetsmetoder (artikeln publicerad i veckans nummer av Fokus):

Polisen utmålade det stoppade rånförsöket i Umeå som en succé, men var det verkligen det?

Fåglarna kvittrade när Umeåbon Marie Blomé klev ut i sin trädgård. Det var en stilla söndagsmorgon. Kvällen innan hade stadsfesten Kulturnatta gått av stapeln och hela stan tycktes sova ruset av sig.

Då kom smällen. En djupt dån mullrade över villaområdet. Marie Blomé hoppade till. Mindre än en minut senare hördes det smattrande ljudet av automatvapen.

– Jag tänkte att de kanske sköt salut på Gammliavallen, men jag hörde ingen publik eller speakerröst. Kunde det vara hemvärnet som övade? Nej, det brukar mest knastra lite. Jag hade aldrig hört ett ljud som ens liknade det här.

Om Marie Blomé hade befunnit sig en kilometer nordvästerut, vid värdetransportföretaget Loomis lokaler, så hade hon sett en kraftig explosion. Hon hade sett rånare och två stadsjeepar som hastigt svängde runt hörnet. Hon hade sett maskerade poliser. Hon hade sett en öppen eldstrid.

När hon en timme senare läste om händelsen på nätet, då var rånarna gripna sedan länge. En polishund var död. En 33-årig man hade träffats elva gånger under skottlossningen. Kulorna hade nått både en närliggande villa och en bil med civila passagerare.

Hur hade allt detta kunnat hända?

De senaste åren har svensk polis satsat stort på att kartlägga och komma åt gängkriminalitet. Ett av målen har varit att tvätta bort Sveriges stämpel som Nordens rånland nummer ett. Under första halvan av 2000-talet begicks fler värdetransportrån i Sverige än i Finland, Norge och Danmark tillsammans. Sedan dess har polisen, Arbetsmiljöverket och Transportförbundet samverkat för att skapa nya rutiner: videofilmning av transporter, väskor som färgar sedlarna om de öppnas, mindre summor per transport, förstärkt bevakning samt ålderskrav på förarna.

I en stor kartläggning identifierade Rikskriminalen 600 personer som möjliga gärningsmän vid rån mot värdetransporter. Bland dessa fanns två män i 40-årsåldern som tillsammans hade erfarenhet från minst nio uppmärksammade rån. Dessa veteraner, vi kan kalla dem Håkan Larsson och Joakim Bergqvist, skulle senare beskrivas som »Sveriges rånarelit« av nationella insatsstyrkans chef.

Håkan Larsson, född 1962, hade dömts till åtta års fängelse efter att 1994 ha deltagit i ett trippelbankrån i Älvdalen. Under rånet riktade han ett automatvapen mot en kassörskas huvud. Samma år fick Joakim Bergqvist, född 1966, tio års fängelse för en rånserie mot banker i Småland, Västra Götaland och Gästrikland. Vid ett av dessa rån sköt han med en AK4 mot en privatperson.

Några dagar innan skottlossningen vid Loomis reste tolv poliser från nationella insatsstyrkan upp till Umeå. Genom underrättelseverksamhet hade man fått veta att ett rån skulle ske, och att två av de inblandade var Håkan Larsson och Joakim Bergqvist. Man visste att dessa våldsamma, grovt kriminella män skulle utföra ett nytt rån. Man visste att målet var Loomis värdepapperscentral. Det enda man inte visste var när.

Klockan 09.29 söndagen den 24 maj hördes explosionen över Umeå. Vad som hände minuterna därefter är polisen förtegen om. Klart är att fyra personer, bland dem Larsson och Bergqvist, detonerade en bomb vid Loomis personalentré. Minuten därpå fick SOS Alarm in ett larm om att en minibuss brann på polishusets garageuppfart. Tolv minuter senare kom nästa samtal. En motorcykel stod i lågor utanför en gymnasieskola. Två andra män tros ha tänt fyr på bussen, flytt på motorcykeln och sedan satt eld även på den.

Mönstret liknar flera andra rån de senaste åren. Polisen antar att eldsvådorna dels var en avledningsmanöver, dels skulle hindra personalen från att komma ut. Den här gången gick det dock inte som rånarna hade planerat. Loomis dörr stod pall för explosionen, och istället dök polisen blixtsnabbt upp. Ett flertal polismän hade befunnit sig i Hagaskolan på andra sidan E4:an. Skolan höll på att renoveras och när poliserna hoppade ur bilarna bar de snickarbyxor, svarta huvor och reflexvästar.

Kraftig skottlossning utbröt. När natio­nella insatsstyrkans hund Kita rusade mot rånarna sköt de mot henne med automatvapen. Hon träffades och dog. Rånarna försökte fly i en röd stadsjeep, men poliserna lyckades stoppa dem. En av rånarna, en 33-åring, träffades av elva kulor och skadades allvarligt. Två timmar efter explosionen fanns tre rånare i häktet och en på Norrlands universitetssjukhus.

Dagarna efter rånförsöket hördes berömmande ord om polisen. »En strålande insats« och »grymt jobbat« kommenterade läsare på Västerbottens-kurirens sajt. I kvällspressen beskrevs polishunden Kita som en hjälte. Men minst lika många röster var kritiska. Trots att polisen kände till att rånet skulle ske hade personalen på Loomis inte blivit informerad. Det visade sig dessutom att kulor från skottlossningen hade träffat både en villa och en bil som passerade på E4:an. Föraren var övertygad om att det var poliserna som hade skjutit mot honom, inte rånarna.

– Polisen skryter om att det var en taktiskt väl genomförd insats. Det är skandal, sa han till Västerbottens-kuriren.

På onsdagen inkom en anonym anmälan till justitieombudsmannen, JO. Under signaturen »En luttrad kommissarie som inte vill se cowboyinsatser som ger ökad våldsutveckling« anklagade anmälaren polisen för att ha väntat med att slå till mot rånarna, trots att man visste vad som skulle ske. Normalt sett godtar JO inte anonyma anmälningar. Ändå valde chefsjustitieombudsman Mats Melin att utreda saken.

– Innehållet i en anonym anmälan kan fortfarande leda till att jag tittar på en fråga. Det vi vill granska i det här fallet är påståendena om att polisen hade kunnat ingripa tidigare. Frågan är om de hade kun­nat undvika att utsätta människor för fara, säger han.

Frågeställningen anknyter till en aktuell debatt inom rättsväsendet: vilka metoder får polisen ta till i kampen mot grov brottslighet? Under våren avslöjade DN i en artikelserie att Stockholmspolisen flera gånger har låtit bli att ingripa mot personer som förbereder grova brott. I ett fall ledde detta till att den efterspanade kom undan, hamnade i en biljakt och var nära att orsaka flera människors död. Polisens avsikt var att vänta med ett gripande för att få starkare bevisning eller kunna döma ut strängare straff. Metoden kallas »interimistisk passivitet«.

En av dem som har kritiserat användandet av interimistisk passivitet är advokaten Stefan Rosell. Han upplever att den sortens arbetsmetoder blir allt vanligare:

– Polisen ska ägna sig åt att förebygga brott, inte sitta på åskådarläktaren. Att avvakta med ett gripande innebär att man utsätter allmänheten för fara och riskerar att fler personer blir indragna, säger han.

Just nu pågår den av regeringen tillsatta Polismetodutredningen. Syftet är att klargöra i vilken utsträckning polisen ska slippa rapportera brott, få provocera fram brott och begå brott för att avslöja annan kriminalitet. Mats Melin kopplar utredningen till den tilltagande organiserade brottsligheten.

– För att bekämpa de här grupperna anser sig polisen behöva verktyg som tidigare inte har varit helt vanliga, säger han.

Och kanske är det inte konstigt om polisen känner sig desperat. Satsningarna mot värdetransportrån började visserligen lyckosamt, antalet sjönk både 2006 och 2007. Men förra året vände ut­vecklingen. Totalt rånades 58 värdetrans­porter, en 40-procentig ökning och den högsta siffran på fem år. Samtidigt nådde antalet bankrån en rekordnivå: 155 stycken, att jämföra med 63 stycken året dessförinnan.

Enligt Rikskriminalens rånsamordnare Björn Ek beror ökningen på att få stora kupper har ersatts av fler mindre lönsamma brott.

– De spektakulära, välplanerade värderånen i Stockholmsområdet ger ingen bra utdelning längre. Nu måste man måste begå fler brott för att komma över samma summor. Merparten av bankrånen görs av ensamma impulsrånare. I fallen med värdetransporter handlar det mest om trottoarrån, där man rycker en väska från en transportör.

Rånligorna, som förr nästan bara arbetade runt Stockholm, tycks även ha börjat röra på sig. Kriminella från huvudstadsområdet har på sistone kunnat kopplas till rån i både grannländerna och på mindre svenska orter.

Lugnet har åter lagt sig över Umeå. Håkan Larsson och Joakim Bergqvist sitter än en gång häktade, denna gång för försök till grovt rån. Den skottskadade 33-åringens tillstånd beskrivs i skrivande stund som allvarligt, men stabilt. De två männen som tände eld på bussen och motorcykeln har inte kunnat gripats. Från polisens sida vill man fortfarande inte avslöja varför man väntade med att ingripa. Kommenderingschef Micael Lindahl hänvisar till den pågående utredningen, men försäkrar att det fanns en god anledning.

– Vi gjorde som vi gjorde för att det var vårt enda alternativ, eller åtminstone vårt bästa. Jag skulle aldrig föreslå att man väntade om det inte fanns ett specifikt skäl. Det vore fullständigt oansvarigt.

Written by Adam Svanell

juni 11, 2009 at 11:04 f m

Nouvelle Vague får finbesök

leave a comment »

Intervju med Nouvelle Vague (artikeln publicerad i dagens SvD):

När Nouvelle Vague ville förnya sitt coverkoncept bjöd bandet in gäster. Men inte vilka som helst. På nya skivan NV3 hörs Martin Gore från Depeche Mode och Ian McCulloch från Echo & The Bunnymen sjunga countrytolkningar av sina egna låtar.

Någon som minns Mike Flowers Pops easy listening-version av Oasis ”Wonderwall”? Señor Coconuts latinocover på ”Autobahn” med Kraftwerk? Kanske till och med tyske Max Raabes symfoniorkestrerade slakt av Queens ”We will rock you”?

Fransmännen Marc Collin och Olivier Libaux var knappast först med idén att göra genreöverskridande tolkningar av kanoniserad vit popmusik. Till skillnad från ovan nämnda uppstickare blev dock deras bossaversion av Joy Divisions ”Love will tear us apart” ingen one hit wonder. Fem år efter genombrottet har gruppen Nouvelle Vague behållit sin publik och släpper i dagarna sitt tredje album med covers.

Själva vill de båda herrarna inte veta av jämförelser med spexiga konceptband. Istället beskriver de Nouvelle Vague som ett helt unikt projekt.

– Våra första låtar var roliga på ett lite kitschigt sätt, det är sant. Men efter det har vi utvecklat vårt eget, omisskänliga sound. Vi tar låtar från den fantastiska new wave-eran och gör något nytt av dem. Jag kan inte komma på något annat band i musikhistorien som på ett lika ambitiöst sätt har spelat in covers från en specifik tidsperiod, säger Marc Collin.

Kitsch eller inte, upplägget för Nouvelle Vague är av typen som skulle ge en skivsamlarnörd nattliga pollutioner. Duon plockar västerländska favoritlåtar ur sin skivsamling. Dessa körs genom ett filter av mer exotiska genrer och kryddas med sång från inlånade – och av en händelse alltid snygga – vokalissor.

Tidigare har resultaten andats bossanova, reggae och easy listening, men på tredjealbumet ”NV3” drar de även åt country och bluegrass. En sak förblir dock oförändrad. Låtmaterialet hämtas från bandledarnas uppväxtår, sent 70- och tidigt 80-tal.

– Det var en otrolig period. Punken hade nyss brutit alla regler, samtidigt som det fanns ny teknik och nya instrument att experimentera med, säger Marc Collin.

Olivier Libaux fortsätter:

– Viktiga skivbolag som Creation och Factory startades, massor av fantastiska skivor gavs ut och hela grunden för independentmusiken lades under de åren.

På Nouvelle Vagues nya skiva skruvas bandkonceptet ytterligare ett varv. Som duettpartners till sina sångerskor har Collin och Libaux bjudit in upphovsmännen till de låtar som tolkas. Följaktligen gästas albumet av bland andra Ian McCulloch från Echo & The Bunnymen, Terry Hall från The Specials och Martin Gore från Depeche Mode.

Olivier Libaux börjar fnissa när han berättar:

– Det är ganska sjukt egentligen, att en stor artist som skrev en låt för 25 år sedan sjunger in den med ett helt nytt arrangemang gjort av några fransmän.

FAKTA: NOUVELLE VAGUE

Består av Marc Collin och Olivier Libaux samt en skiftande uppsättning sångerskor.

Bandnamnet är vitsigt i dubbel bemärkelse. Översatt till engelska betyder det new wave, den genre som gruppen i regel tolkar låtar från. På portugisiska blir namnet bossanova, den genre som de ursprungligen omvandlade låtarna till.

Nya albumet NV3 innehåller bland annat Depeche Modes ”Master and servant”, Violent Femmes ”Blister in the sun”, Sex Pistols ”God save the queen” och Talking Heads ”Road to nowhere”. Skivan släpps den 15 juni.