Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Archive for september 2009

Roligt och gripande i Strageland

leave a comment »

Stragebild2Kanske var det tur att Fredrik Strage ställde in sin medverkan i det panelsamtal jag idag ledde på Bokmässan. Annars hade jag behövt stå och känna mig generad över denna hyllning till bokrecension, publicerad i gårdagens Kristianstadsbladet:

Fredrik Strage ”Strage Text” (Alfa beta)

I kommentaren till den självbiografiska novellen ”Nörd” berättar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva ”nördkapitlet” i en antologi om skolan. När han började bläddra i sina dagböcker kom dock allt tillbaka: minnena av ensamhet, hånfulla sjätteklassare, fester dit bara de häftiga blev bjudna och rollspelskvällar i familjens gillestuga.

Kapitlet om författarens mellan- och högstadieår är ett av få avsnitt i artikelsamlingen ”Strage Text” som inte kretsar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av journalisten och kritikern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han värvades till redaktionen för musiktidningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trupperna blev under sina sju år så inflytelserikt att svensk musikpress fortfarande inte har hämtat sig. När jag och några vänner häromåret startade tidningen Novell var det i viss mån en motreaktion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otroligt bra tidskrift: högljudd, kunnig, passionerad och ständigt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objektivitet blev regel i svensk popjournalistik. Research och sammanhang avfärdades av en ny generation pennfäktare, som djupdök i blödiga utläggningar om hur musiken förändrat deras liv.

Själv skrev jag för ett nätfanzine som hade den återkommande rubriken ”Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skribenter presterade flera sådana texter i veckan, och jag minns att jag imponerades. De var bevisligen mer lidelsefulla lyssnare än jag.

Pops uppgörelse med den objektiva rockjournalistiken skapade ett monster. Trots det är det just kärleken till ämnet, detta närmast osunda intresse för popkultur, som imponerar när man läser Strages samlade verk.

Där mer nervöst lagda popkritiker hänfaller åt positionering och slentrianhyllar dubstep, 2-step, darkstep eller vad årets upphaussande genre råkar heta, tycks han aldrig drivas av annat än den egna passionen. Båda fötterna står stadigt i Strageland – det parallella universum där bodymusik, skräckfilm och gangsterrap aldrig förlorar sin dragkraft.

”Strage Text” genomsyras av denna position som fan, nyfiken lyssnare och musiknörd. Ett gripande porträtt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antropologiska nedslag i Fulkultur-Sverige och en kartläggning av Darins fanlitteratur. I vissa avsnitt ryms den bästa musikjournalistik vi har i Sverige.

I slutändan är det dock varken en artistintervju eller konsertrecension som dröjer sig kvar i minnet, utan novellen om hans egen rollspelande uppväxt. Den träffsäkra och tragikomiska novellen ”Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöjesjournalistik. I skildringen av sina försök att skolka framstår han rentav som en svensk David Sedaris.

Written by Adam Svanell

september 27, 2009 at 5:34 e m

En dödsbesatt berättare

leave a comment »

Jag har tidigare gjort mig lustig över likriktning i SvD och DN:s rapportering. Nu är det jag som faller på eget grepp.

Förra veckan träffade jag Steve Sem-Sandberg för SvD:s räkning (artikel nedan) och inledde texten med att beskriva ett foto som författaren visade mig. Samma dag som artikeln publicerades recenserade Per Svensson boken i DN, och inledde med att beskriva exakt samma fotografi.

steve2

Foto: Pieter ten Hoopen

För fyra år sedan blev Steve Sem-Sandberg allvarligt sjuk och trodde att hans liv var över. Upplevelsen har svärtat av sig på nya romanen De fattiga i Lódź – en ”dödsbesatt” skildring av livet i ett av nazisternas getton under Andra världskriget.

Det grovkorniga fotot visar en öppen bil omringad av soldater. Mitt bland uniformerna står en åldring med rufsigt vitt hår och en stor gul stjärna på bröstet. Underdånigt bugar han sig mot mannen i framsätet, SS-chefen Heinrich Himmler.

– En maktmänniska ut i fingerspetsarna, säger Steve Sem-Sandberg och pekar på datorskärmen.

Han syftar inte på Himmler, politikern som administrerade morden på miljoner människor, utan på gamlingen i brun rock. Mordechai Chaim Rumkowski var ”judeäldste”, av nazisterna utsedd judisk ledare, i den polska staden Lódź. Hans roll i deporteringarna till koncentrationslägren är kontroversiell och omtvistad. Nu står han i centrum för kollektivromanen De fattiga i Lódź.

Steve Sem-Sandbergs berättelser har på något plan alltid kretsat kring människors instängdhet, i omständigheter, relationer eller roller. I hans nya bok tar dock instängdheten en rent bokstavlig skepnad. Karaktärerna i De fattiga i Lódź lever omgärdade av bevakade murar, inspärrade i stadens underdimensionerade judiska getto.

– Jag vet inte varför jag fascineras av den tematiken, men det återkommer gång på gång. Det var också det som fick mig att vilja skriva boken, att försöka återskapa den klaustrofobiska känslan av att under så många år leva instängd och inte kunna komma ut, säger han.

Boken är hans mest omfattande skrivprojekt någonsin. Den tog fem år att färdigställa, fem prövande år. Länge brottades han med oron att han, som saknade egna erfarenheter och kopplingar till Förintelsen, inte skulle kunna ge en sann bild av det han ville beskriva. Sedan kom sjukdomen. Ett par år in i arbetet slutade hans njurar att fungera och han tvingades sjukskriva sig. Han trodde att han skulle dö.

– Jag tror att det var då jag fattade att boken var viktig. Jag bestämde att bara jag blev frisk igen så skulle jag sluta vela och skriva klart boken. Kanske är det också därför boken har den här dödsbesattheten. Det var en fråga om liv och död på mer än ett sätt.

Dödsbesatthet ja. De fattiga i Lódź är en roman där det brutala våldet beskrivs sakligt och precist, där karaktär efter karaktär dödas, där varje hoppets ljusglimt så småningom kvävs i kompakt mörker. Som läsare börjar man fråga sig om inte en endaste tråd i historien kan få sluta i annat än lidande. Steve Sem-Sandberg menar att han ville ge en ärlig återgivning, i motsats till ”producentklippta slut”.

– Ofta är det meningen att man ska identifiera sig med den enda som överlevde. Kanonerna har tystnat och man ser honom vandra i solnedgången. Det är en direkt förljugen bild. När det handlar om en plats utan utgångar, då tycker inte jag att man som författare ska konstruera falska utgångar. Ljuspunkterna i min roman finns istället i relationerna mellan människor. Så gott som alla som levde här dog, men de som dog har också levt, och det är deras liv jag vill skildra.

Som Förintelseberättelse utmärker sig De fattiga i Lódź genom att förtrycket av judar inte främst symboliseras av nazisterna, utan av en av de egna, en jude. Chaim Rumkowski, den vithårige mannen på fotografiet, blev föremål för såväl dyrkan som hat och fruktan från gettoinvånarna. Utåt sett var han deras enväldige ledare. I praktiken endast en marionettdocka åt tyskarna.

Rumkowski framstår i Steve Sem-Sandbergs skildring som direkt vidrig – en pennalist som bestraffar och plågar sina underordnade, hjälper till att deportera sitt folk till Auschwitz, lydigt krälar för naziststyret och förgriper sig på sin egen adoptivson. Men författaren själv ser det inte som ett porträtt av ren ondska, utan av makt.

– En människa som bara kan maktens språk, hur yttrar sig hans kärlek till ett barn? Frågan som jag ställde mig, och fortfarande gör, är hur någon är funtad som tar så många människors liv i sin hand. Det kändes viktigt att inte förse honom med några empatiska handtag, inte försöka hjälpa läsaren att hitta försonande drag.

Trots den bild porträttet i boken ger, påpekar Steve Sem-Sandberg att judeledaren länge höll många i gettot vid liv. Rumkowski hade en egenartad vision: gettot som arbetarstad. Genom att jobba hårt i sina fabriker skulle judarna bli oumbärliga för tyskarna, menade Rumkowski.

Och strategin fungerade, nästan. I juni 1944, då gettot i Warszawa hade krossats helt, bodde och arbetade fortfarande över 68000 judar i Lódź. I efterordet till De fattiga i Lódź frågar sig Steve Sem-Sandberg vad som hade hänt om kriget skulle ha slutat redan då. Kanske hade Chaim Rumkowski inte gått till historien som en feg nazistkollaboratör, utan som en hjälte, en befriare.

Written by Adam Svanell

september 15, 2009 at 10:52 f m