Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘SvD

Älskade och hatade Comic Sans

with one comment

Jag har länge drömt om att få skriva något om typsnittet Comic Sans. Tack vare Magnus Gylje, den föredömlige redaktören för SvD:s helgbilaga K, fick jag i fredags möjlighet att ägna hela fyra sidor åt detta något smala ämne.

I dag upptäckte jag för övrigt att en dokumentärfilm om Comic Sans är på gång. Och varför inte? Det funkade ju med Helvetica.

Spexiga Comic Sans är typografivärldens fula ankunge. SvD berättar hur bokstäverna från en tecknad hunds pratbubblor av misstag blev ett av världens mest använda typsnitt.

Dan Gilbert, huvudägare till basketklubben Cleveland Cavaliers, är ingen måttfull man. När lagets stjärna LeBron James i augusti värvades av konkurrerande Miami Heat, blev Dan Gilbert så rasande att han skickade ut ett öppet brev. I en melodramatisk ton lovade han att Cavaliers skulle vinna en NBA-titel, kallade LeBron James för en feg svikare och svamlade något om att inte komma till himmelen. Brevet fick nätet att explodera av kommentarer.

Diskussionerna handlade dock inte främst om innehållet, utan om formen på bokstäverna. Dan Gilbert hade nämligen valt att skriva sitt utbrott i typsnittet Comic Sans.

På Twitter tyckte signaturen CLGesq att ”tragedin i LeBrons beslut överskuggas av tragedin i Dan Gilberts val av typsnitt”, medan jsmooth995 menade att ”någon som skriver officiella uttalanden i Comic Sans borde inte få driva ett NBA-lag”. Andra twittrare kallade Dan Gilbert för idiot och spekulerade i om han hade skrivit brevet på sin mammas dator. Till slut blev hånandet så omfattande att Comic Sans hamnade på listan över ”trending topics”, de tio ämnen som diskuteras mest på Twitter.

Hur kan ett typsnitt väcka så starka känslor?

Du har garanterat sett typsnittet Comic Sans, oavsett om du känner till namnet eller inte. Tänk lappen i tvättstugan om att du inte får tvätta mattor i maskinerna, klassföreståndarens stencil om höstens friluftsdag eller reklamutskicket från någon postorderfirma som vill inbilla dig att de har skrivit brevet för hand.

Sedan 1995, då typsnittet utvecklades av Microsofts typograf Vincent Connare, har Comic Sans blivit det självklara valet för amatörformgivare som vill signalera glädje och lekfullhet. Ärligt talat ser det rätt löjligt ut. Comic Sans ska efterlikna handskrift, men är för styltigt. Bokstäverna påminner om texten i en serietidning, fast barnsligare. Ändå är det utan tvekan ett av världens populäraste typsnitt.

– Bland formgivare och typografer är Comic Sans väldigt hatat, säger Arina Stoenescu, ämnesansvarig för medieteknik på Södertörns högskola och ordförande i Stockholms Typografiska Gille.

Gissningsvis visste du inte att det finns en svensk sammanslutning för typografi. Stockholms Typografiska Gille syns sällan i offentligheten, men har i över 70 år arbetat för att främja typografisk kvalitet. Idag består föreningen av ett 200-tal entusiaster som brinner för konsten att grafiskt utforma texter.

Trots att vi stöter på typografi hundratals gånger dagligen – i tidningar och böcker, på datorskärmar och vägskyltar – är det ett hantverk som påverkar oss utan att vi tänker på det.

– Formgivning av bokstäver fungerar ungefär som kläddesign. Olika kläder signalerar olika saker i olika sammanhang. På samma sätt blir typografin en kostym åt det budskap den ska presentera. Det har att göra med utseende och trovärdighet, säger Arina Stoenescu.

Typografins ideal är tydlighet. Bokstävernas utformning bör inte bara vara vacker, utan också hjälpa läsaren att förstå. Typografi anses välgjord om man inte lägger märke till den. Det är ingen slump att neutrala Helvetica sannolikt är tidernas mest använda typsnitt.

Om Helvetica kan beskrivas som typografifamiljens stolthet – den präktige äldste sonen med toppbetyg – då är Comic Sans det oborstade svarta fåret.

Förbjud Comic Sans! På sajten Ban Comic Sans säljs allt från nyckelringar till muggar och t-shirtar med samma budskap. Det officiella målet sägs vara att utplåna typsnittet från planetens yta. Besökarna uppmanas att ”resa sig i uppror mot denna ondskefulla typografiska okunnighet”.

Bakom sajten står Holly och David Combs, båda grafiska formgivare från Indianapolis. För dem är antipatin mot Comic Sans mer än en gemensam hobby. Det var den som gjorde dem till ett par.

– Vi var ute på dejt och jag beklagade mig över att min chef tvingade mig att använda Comic Sans. Då föreslog David att man borde förbjuda det, och i den stunden visste jag att jag ville gifta mig med honom. När vi sedan startade sajten var det mest som ett skämt. Men världen gav ett tydligt svar: ”vi hatar också Comic Sans”, säger Holly Combs.

Ja, paret är knappast ensamma om sin avsky. På nätet hittar jag affischer där Comic Sans efterlyses för brottet dålig design, en tecknad serie där upphovsmannen Vincent Connare blir misshandlad av arga belackare och ett tilläggsprogram till webbläsaren som ersätter all Comic Sans-text med Helvetica.

Varifrån kommer allt detta hat? Comic Sans är knappast snyggt. Det är definitivt inte stilrent, och det förmedlar ett slags klämkäckhet. Men det finns andra fula typsnitt. Varför är just Comic Sans så bespottat?

– Comic Sans följer varken regler för skön handskrift eller för vanlig typografi, det är en hybrid som mer liknar ett barns handstil. Och precis som konst kan typografi väcka känslor när den går över vissa gränser, säger Arina Stoenescu.

Holly Combs menar att det stora felet är att det felanvänds:

– Comic Sans missbrukas något ohyggligt. En gång fick jag en begravningsinbjudan där min döde väns namn var skrivet i Comic Sans. Sådant är bara tanklöst, säger hon.

På Ban Comic Sans finns bildbevis på mängder av udda användningar av typsnittet: vägskyltar, en spansk vinetikett, förtexterna i en amerikansk tv-serie, plaketten på en portugisisk staty, en varningsskylt vid en byggarbetsplats, gravstenar, ett brev från engelsk polis riktat till offer för våldtäkter och sexuella övergrepp, en ambulans, ett konstgalleri, ett överklagande till en domstol i Texas. Ändå var bokstäverna från början bara tänkta att nyttjas av en hund.

– Jag blir nog påmind om Comic Sans ungefär var 60:e sekund av mitt liv, säger Vincent Connare.

Han verkar inte odelat förtjust, mannen som har vant sig vid att bli presenterad som ”Mr Comic Sans”.

Historien om typsnittet börjar med en sorgligt bortglömd pc-mjukvara. 1994 startade Microsoft en konsumentavdelning, som en del av en ambition att locka nya kundgrupper till operativsystemet Windows 95. Avdelningens storsatsning blev Microsoft Bob – ett program tänkt att förenkla användarupplevelsen för barn och datornybörjare. Istället för Windows vanliga fönsterstruktur var Bob uppbyggt som ett hus där varje rum innehöll olika ikoner, och där en tecknad hund som hette Rover hjälpte användaren att hitta.

Vincent Connare såg en demo av programmet och hajade till över att texten i Rovers pratbubblor var skriven i typsnittet Times New Roman. En hund kan inte prata i Times New Roman, tänkte han. På sitt kontor hade han två seriealbum, Watchmen och The Dark Knight Returns. Inspirerad av seriernas handskrivna text skissade han fram ett alfabet som han tyckte passade bättre till teckningarna.

Microsoft Bob blev en dunderflopp. Så småningom skulle programmet till och med hamna på tidskriften Times lista över de 50 sämsta uppfinningarna någonsin. Men Comic Sans gick ett annat öde till mötes.

Vincent Connare hade aldrig tänkt på sin skapelse som ett regelrätt typsnitt. Av en slump blev det dock upplockat som ett av standardtypsnitten i Windows 95. Bredvid traditionella, lite stiffa, alternativ som Arial, Times och Courier tycktes Comic Sans roligare och mer avslappnat. Det stod ut i mängden.

Sedan hemdatorns intåg har typsnitt gått från ett professionellt verktyg till något som varenda människa använder. Utvecklingen har ökat allmänhetens kunskap om typografi, men samtidigt skapat en inflation av tafflig amatörformgivning.

Det är trots allt ett traditionstyngt hantverk. Formen på de bokstäver du just nu läser är slående lika text som trycktes i Venedig på 1400-talet. I svensk typografis standardverk, Typografisk handbok, skriver författaren Christer Hellmark: ”Det finns i själva verket få konstarter där utrymmet för personliga åsikter, formexperiment och utövarens självförverkligande är mindre än inom typografin.”

Datorn placerade denna konstart i händerna på folket, och folket gillade Comic Sans.

– Comic Sans har inte gjort mig rik. Det är Microsoft som äger det, och jag skulle gissa att Ban Comic Sans tjänar mer på sina klistermärken än jag har gjort, säger Vincent Connare.

Han börjar bli trött på att prata om ett typsnitt som han snodde ihop på några dagar för 16 år sedan. Men samtidigt som han hellre skulle vara känd för sina senare, mer genomarbetade typsnitt, ångrar han inte att han skapade Comic Sans:

– De som motarbetar det verkar inte förstå att vanlig boktypografi inte passar på till exempel en brödlimpa. Det är klart att jag är stolt över att ha skapat något som åtminstone halva jordens befolkning tycker om.

Kampanjen Ban Comic Sans är inne på sitt elfte år. Medan supportrar världen över fäster klistermärken på alla Comic Sans-skyltar de ser, ger paret Combs föreläsningar för att öka kunskapen om typografi. Ändå tror Holly Combs inte att hennes hattypsnitt går att stoppa:

– Comic Sans smet in i typografivärlden genom ett misstag av Microsoft. Det gör mig upprörd, men jag tror att Comic Sans är ett problem som vi kommer behöva stå ut med under resten av våra liv. Människor kommer inte att sluta använda det. De flesta bryr sig helt enkelt inte om typsnitt

FAKTA: COMIC SANS

Urspungligen hette typsnittet Comic Book, men döptes om eftersom skaparen Vincent Connare inte tyckte att namnet lät som ett typsnitt. Ordet sans är kort för ”sans serif” och syftar på att typsnittet saknar så kallade seriffer, de klackar eller fötter som bokstäver ibland har. Namnet är egentligen missvisande, eftersom både I och J faktiskt har seriffer i Comic Sans.

Comic Sans har länge tillhört standardtypsnitten i Microsoftprodukter som Word och Internet Explorer. I juli i år släppte Microsoft en uppdaterad version av typsnittet, Comic Sans 2010, där originalbokstäverna har kompletterats med fetade samt kursiva varianter.

FYRA COMIC SANS-EXEMPEL I STOCKHOLM

”Det kändes lite annorlunda”

Intill Södra station ligger Lugn & go, en mottagning för bland annat massage, zonterapi och kostrådgivning. När verksamheten startade för fem år sedan bad ägaren Maria Öhlén en vän som är illustratör om hjälp med att ta fram en logotyp. Bland de framtagna förslagen fastnade hon för det där texten var i Comic Sans.

– Jag har alltid tyckt om det typsnittet själv. Det är lite roligt, säger hon.

Varför tyckte du att det passade i er logotyp?

– Det kändes lite annorlunda. Namnet ska ju ge en känsla av lugn, så jag tyckte att det passade med ett typsnitt som gav lite liv åt loggan.

”Det var lättläst”

En ren slump. Så förklarar delägare Sinan Erdal att Verona pizzeria på Ringvägen använder Comic Sans i sin skylt.

– Det har hängt med sedan vi öppnade. Jag valde det för att det var lättläst men lite annorlunda.

Vad tyckte du att det signalerade?

– Jag tänkte inte i de banorna. Jag tyckte bara att det var snyggt.

”Jag tycker om texten”

Sushibaren Ginza på Malmskillnadsgatan har valt Comic Sans som typsnitt i texten på skyltfönstret. Ägaren Ichiro Tsuboi har själv gjort designen.

– Jag tycker om texten. Den är lätt att läsa.

Händer det att kunderna kommenterar typsnittet?

– Nej, det är aldrig någon som säger något om det.

”Vänta, jag måste gå ut och titta

Utanför Midsommarkransens spel & tobak pryds markiserna av Comic Sans. Men butiksinnehavare Ove Lindström vet inte varför det blev så.

– Det var hyresvärden som beställde markisen. Jag hade ingenting med det att göra, säger han.

Gillar du typsnittet?

– Vänta, jag måste gå ut och titta. Jo, det är väl okej. Det känns neutralt.

Uppfann min klasskamrat machinima?

with 4 comments

För några veckor sedan skrev jag ett reportage om machinima i SvD. För den som inte känner till fenomenet så består det av filmer producerade med hjälp av virtuella världar, eller förenklat; animerade filmer som ”ageras” live i ett dataspel istället för att tecknas ruta för ruta. De gångna 14-15 åren har machinima gått från att vara ett supersmalt hackerfenomen till att bli en riktig genre med hängivna fans och ambitiösa långfilmsprojekt.

Något som inte fick plats, eller snarare inte passade in, i SvD-artikeln var min egen relation till den här sortens filmskapande med dataspel. Jag har nämligen börjat misstänka att jag bevittnade hela genrens födelse.

När jag gick på högstadiet fick min klass en gång skoluppgiften att spela in egna filmer. Medan de flesta sprang ut med videokameror och gjorde egna komedier eller polisäventyr (eller som jag och fyra vänner: en så här i efterhand ganska rasistisk propagandafilm mot rasism) valde min klasskamrat Daniel Block att göra en film helt ensam.

Filmen, som jag vill minnas hette Ris i Östersund, gjorde han med hjälp av sin Amiga. Genom att koppla ihop datorn med familjens video klippte Daniel ihop snygga demos från sina favoritspel med taffliga dialogsekvenser gjorda i något slags primitivt animationsprogram. Resultatet var, hmm, ganska obegripligt, och jag minns att eftertexterna upptog lika lång tid som hela resten av filmen.

Jag blev superinspirerad.

Redan några dagar senare gjorde jag min första egna dataspelsfilm, om en liten stad som attackerades av en ond krigare. Jag spelade upp scener i SNES– och Atari-spel som Outrun, Street Fighter II, Another world och Paperboy. För att skapa något slags logik och handling skrev jag textrutor i ett ritprogram och klippte in dessa mellan spelsekvenserna, alltså enligt ungefär samma princip som i en stumfilm.

Senare minns jag att jag och min bror gjorde ännu en film, där Super Probotector och något Star Wars-spel sammanfogades till en saga om två robotar som räddar världen.

Det intressanta är att jag tror det här skedde när jag gick i sjunde klass, det vill säga läsåret 1995-1996. Filmen Diary of a camper, som officiellt räknas som världens första machinima, släpptes i oktober 1996.

Om man ställer upp på att Ris i Öresund kan räknas som en machinima, då föddes inte machinima-vågen bland Quake-entusiaster i USA. Den föddes i klass 7A 7B på Nya Rönnowskolan i Åhus.

Written by Adam Svanell

augusti 6, 2010 at 3:53 e m

Smutskastning från Wikimedia Sverige

with 14 comments

I dag kom jag smått yr i huvudet tillbaka från semestern och ser att SvD har publicerat mitt reportage om Wikipedia. Texten är ett ganska skämtsamt gonzo-experiment för att belysa hur redigeringen av Wikipedia fungerar i praktiken. Läs den gärna.

Jag upptäcker också att Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige, som jag intervjuar i texten, har skrivit ett blogginlägg där han beskyller mig för att medvetet ha tagit in felaktigheter i artikeln. Normalt sett brukar jag inte bemöta påhopp, men eftersom Guldbrandssons anklagelser har fått uppmärksamhet i övriga bloggvärlden känner jag mig tvungen att svara.

Det Lennart Guldbrandsson påstår är nämligen lögn.

Vad som är sant är att han bad att få läsa min artikel innan publicering, vilket jag gick med på eftersom det alltid är bra att låta en utomstående kontrolläsa en text. Guldbrandsson svarade sedan med ett mejl där han föreslog en mängd ändringar. I sitt blogginlägg kallar han dess ändringar för ”rättningar” och påstår att jag struntat i att föra in dem i texten.

I själva verket gjorde jag en mängd ändringar efter Guldbrandssons mejl – saker som faktiskt var fel, felstavade eller kunde uttryckas på ett tydligare sätt. Vad jag däremot inte gjorde var att följa samtliga Guldbrandssons egna förslag på hur min text skulle formuleras. Exempelvis tyckte han att jag efter konstaterandet att Wikipedia har infört många regler skulle skriva ”men reglerna är nödvändiga” och att jag i stycket om Larry Sanger skulle påpeka att Sanger ändå ”fortfarande gillar Wikipedia”. Han föreslog till och med ett eget slut, där han själv skulle få sista ordet i texten:

Men Guldbrandsson framhåller att om man använder sedvanlig källkritik, så är Wikipedia en utmärkt ingång till ett ämne – såsom alla uppslagsverk är.

Detta är alltså de ”faktafel” som Lennart Guldbrandsson påstår sig ha påpekat för mig, men som jag ska ha struntat i. Jag tycker inte att det är Wikimedia Sveriges roll att skriva Svenska Dagbladets artiklar, och det är tråkigt att Guldbrandsson tar till smutskastning för att han är missnöjd med hur Wikipedia bevakas.

Apropå faktafel förresten: Lennart Guldbrandsson klämmer in ett ganska rejält sådant redan i rubriken till sitt blogginlägg. SvD är inte ”Sveriges tredje största tidning” (däremot femte störst bland dagstidningarna sett till upplaga).

Bonusläsning: den vilda debatten om huruvida min Wikipedia-sida bör raderas eller ej.

Written by Adam Svanell

augusti 2, 2010 at 9:51 f m

Nästa stora Pirate Bay-avslöjande

leave a comment »

En vän som vill vara anonym skickar en briljant uppföljning på mitt scoop om Peter Sundes gästspel på Aftonbladet Kultur: Tydligen är Sunde inte den ende i The Pirate Bay som har infiltrerat mediehuset Schibsted. Som bilden nedan bevisar ligger Gottfrid Svartholm Warg bakom nya SvD.se!

anakata

Written by Adam Svanell

april 1, 2009 at 3:40 e m

Bloggar och etablissemang

with one comment

Om Liza Marklund och bloggarna (artikeln publicerad i SvD igår):

Återigen har bloggosfären tvingat upp en debatt på agendan. Men den här gången rör det varken fildelning, webb­trafik eller datalagring. Bloggstormen mot Liza Marklund tycks snarast bero på medieförakt.

När Språkrådet häromveckan presenterade fjolårets nya svenska ord fanns ”bloggbävning” självklart med. FRA-lagen och Ipred-direktivet ledde till en ny sorts opinionsbildning på gräsrotsnivå. Ämnen som hade varit lågt prioriterade i nyhetsflödet hamnade högst upp på agendan när medierna upptäckte att bloggvärlden kokade.

Och tre veckor in i 2009 är vi redan mitt i nästa bävning. Tidningsskriverierna om Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda började redan under hösten, men i märkligt futtig omfattning med tanke på bokens scoop: att Liza Marklunds storsäljare Gömda inte är en fullt lika sann historia som författarinnan har påstått.

I bloggosfären och på forumet Familjeliv.se var inläggen däremot tusentals. Till sist vaknade också riksmedierna, och i veckan fylldes varannan svensk spaltmeter av förebråelser mot Liza Marklund. På debattsajten Newsmill förklarade bloggaren Ramona Fransson att hon och de andra som har uppmärksammat boken ”vann mot gammelmedias redaktörer”. Liza Marklunds pr-man Niclas Lövkvist varnade för att redaktionerna låter en ”digital lynchmobb” styra nyhetsflödet.

Att sanningshalten i en bok skulle bli nästa bloggsnackis var knappast väntat. Medan FRA- och Ipred-debatterna kretsade kring elektronisk kommunikation och personlig integritet på nätet – frågor direkt sammankopplade med bloggande – saknar Gömdabråket helt sådana inslag.

Enligt Sofia Mirjamsdotter på mediebloggen Same same but different finns det i själva verket bara en beröringspunkt mellan ämnena FRA, Ipred och Gömda: att traditionella medier inte har prioriterat dem.

– I fallet Liza Marklund har vi en journalist som har gjort något, men medierna är tysta om det. Folk märker det och blir irriterade. Idag är medieföraktet i Sverige lika stort som politikerföraktet. Därför är det viktigt att medierna tar till sig och granskar det som diskuteras i bloggosfären, säger hon.

I en krönika skrev Liza Marklunds Expressenkollega Cecilia Hagen att debatten grundas i avundsjuka: ”Att detta uppmärksammas så till den milda grad, beror i mångt och mycket på Liza personligen. På att hon är den hon är. Lång och blond och vacker och framgångsrik och oavbrutet bästsäljande och förmögen som få och street smart och makalöst kaxig. Och det provocerar.”

Men Liza Marklund är även en person med makt, både i egenskap av opinionsbildare och förlagsägare. Hon debatterar aktivt mot fildelning – bloggosfärens hjärtefråga – och är en profil inom gammelmedia – bloggosfärens favorithatobjekt. Dispyten med Monica Antonsson, okänd veckotidningsjournalist på ett litet förlag, är en riktig David och Goliat-historia.

Pontus Schultz, chefredaktör på Veckans affärer, ser följaktligen bloggstormen som del i en antietablissemangstendens.

– Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.

Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:

– Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

Written by Adam Svanell

januari 19, 2009 at 9:47 f m

Dramatikerkonspirationen

with 2 comments

Likheter i olika tidningars rapportering är ett enkelt mål att ge sig på, jag vet. Visst har jag själv suttit på morgonmöten och läst DN-artiklar förbryllande lika de jag själv har författat i samma dags SvD.

Med detta sagt: Att parallell-läsa Stockholms morgontidningar kan vara ganska lustigt.

I dag har SvD och DN varsin stor intervju med Marie-Louise Ekman. Båda texterna illustreras med fotografier av Ekman i dennes arbetsrum, och i båda bilderna spelar ljuskronan i taket en framträdande roll. DN:s artikel har rubriken ”Dramaten blir hennes konstverk”, SvD:s ”Dramaten ska bli min nästa pjäs”. Båda texterna är alltså vinklade på att Ekman liknar sin nya arbetsplats vid ett konstverk.

Mest anmärkningsvärt är dock att artiklarna inleds på ett förvillande likt sätt.

DN:

Det är nog bara den imposanta dörrskylten ”TEATERCHEFEN” som är sig lik. Det generösa rummet bakom den vita trädörren har genomgått en total make-over under den senaste tiden: från inrökt herrum i dova färger till något väldigt ljust och helvitt som mest ser ut som ja, en konstnärsateljé.

Konstnären heter Marie-Louise Ekman och har varit tre dagar på sitt nya jobb som chef för Kungliga Dramatiska teatern. Kvar från förr finns sammetsstolarna, som håller på att kläs om i trivselrosa, ett enormt sammanträdesbord och en fantastisk gyllene takkrona i en del av rummet. I övrigt är det tomt som en ny målarduk eller ett oskrivet blad.

SvD:

Chefsrummet på Dramaten med utsikt över Nybroplan är kritvitt. På golvet ligger en vit dansmatta av samma sort som användes i Mats Ek rosade uppsättning på Kungliga Operan av Orphée – ett av deras många samarbeten under årens lopp.

–Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum så ska det synas att det nu ska handla om nuet och framtiden, förklarar Marie-Louise Ekman och jämför med sin konstnärsateljé. /…/ De tomma väggarna framhäver både den glänsande jugendarmaturen och stolarna, som håller på att kläs om från grönt till illande rosa.

Är förklaringen att Marie-Louise Ekman har uttryckt sig exakt likadant i båda intervjuerna och att skribenterna har lånat hennes formuleringar? Att många journalister skriver enligt en fantasilös standardmall? Eller kanske att båda artiklarna är spökskrivna av den dramatikerkonspiration som i själva verket styr världen?

Kom gärna med egna teorier. Helst i stil med den sistnämnda ovan.

Written by Adam Svanell

januari 13, 2009 at 2:21 e m

Publicerat i Blogg

Tagged with , , ,

Pengabrorsan

leave a comment »

Hoppas det framgick att Svenskan-bashingen nedan var skriven med kärlek.

Jag har faktiskt själv en artikel publicerad i dagens SvD. Det är en intervju med Anders Wendin om hans scenskräck och hur han undviker att konserterna blir slentrian. Läsning är obligatoriskt.

Written by Adam Svanell

november 7, 2008 at 5:44 e m

Publicerat i Artiklar, Blogg

Tagged with , ,