Musikbranschens öde och piraternas triumf

Recension av nya fildelningsböcker (publicerad idag i Kristianstadsbladet):

Tony Ernst ”6 miljoner sätt att jaga en älg på. En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall” (Reverb)

Anders Rydell & Sam Sundberg ”Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood” (Ordfront)

Att skriva böcker om aktuella frågor är inte oproblematiskt. Detta blir tydligt när Ordfront och Reverb, två veckor innan rättegången mot The Pirate Bay, ger ut varsin bok om fildelning. Redan innan böckerna finns ute har detaljer blivit inaktuella.

Författarna berättar om sajten Mygazines utan att nämna att den stängdes ner under hösten. De skriver om skivbranschorganet RIAA och dess strategi att stämma tusentals privatpersoner för fildelning, en metod som organisationen i julas meddelade att man lägger ner.

Med detta sagt är det välkommet att någon tar ett större grepp på nedladdning, immaterialrätt och upphovsrätt på nätet. För även om det skrivs spaltmeter efter spaltmeter handlar det mesta om standardargumentationen gratis eller stöld. Det är en debatt så polariserad att den sällan, om någonsin, tar sig förbi pajkastningsstadiet.

Tony Ernst, en gång grundare av hiphoptidskriften Gidappa!, författardebuterar med ”6 miljoner sätt att jaga en älg på”, en titel som inte blir mindre förvirrande ens när man har läst hela boken. Undertexten – ”En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall” – säger desto mer.

I krönikeliknande ton tar han sig an frågan huruvida musikbranschen, eller snarare skivbranschen, går sin död tillmötes. Genom intervjuer, citat och anekdoter resonerar han om varför branschen har hamnat i kris och om den kan överleva. Det är roligt och intressant, om än inte speciellt stringent.

Författaren själv försöker hålla sig neutral. Han medger att han laddar hem musik från The Pirate Bay, men att det ger honom ångest. I slutändan får jag känslan av att boken handlar lika mycket om Tony Ernsts brottande med fildelningsproblematiken som om musikbranschens dito.

Insprängda mellan huvudkapitlen är 21 mejlintervjuer som verkar vara helt oredigerade. Det blir tröttsamt. Argument återkommer gång på gång och även menlösa svar har tagits med. Ändå är det dessa texter som ger mig störst behållning av boken.

I intervjuerna med Anders Mildner, David Djuphammar, Annika Norlin och Christoffer Silverberg finns många intressanta tankar. Det är också skönt att läsa meningsmotståndare som Andreas Ekström och Rasmus Fleischer, vilka känns mer nyanserade här än i den vanliga debatten. Däremot kan man undra på vilket sätt Anna Hellsten (”Napster, hette det så?”) eller Horace Engdahl (”Hjärnan är inte riktigt färdig förrän man är trettio”) förtjänar sitt utrymme i boken.

Ett vanligt påstående är att skivbolagen har sig själva att skylla för den minskade cd-försäljningen. Detta kan framstå som en tom floskel, något som pirater slänger ur sig utan att precisera vad de menar.

Men om Tony Ernsts intervjupersoner har något gemensamt är det just att de alla skyller på skivbolagen. Till och med skivhandlarna och de som själva har jobbat på ett bolag tycks se det mer som skivbranschens fel än fildelningens.

Och om ”6 miljoner sätt att jaga en älg på” slår fast att skivbolagen har begått misstag, då beskriver Anders Rydell och Sam Sundbergs ”Piraterna” hur det gick till. Boken ger en gedigen redogörelse för upphovsrätten och nöjesindustriernas historia.

Jag läser om Mp3.com, som redan på 90-talet sålde digital musik lagligt, men vägrades ett samarbete med de stora skivbolagen. Sajten glömdes bort och illegala alternativ tog över. Jag läser om 70-talet då kampanjen ”Home taping is killing music” lanserades, trots att studier visade att de som kopierade på kassett köpte mer skivor än andra.

Jag läser om bolaget Mediadefender, som drar in stora summor från skivbranschen för att sabotera fildelning. Jag läser om DRM-skydd som gör att låtar bara kan spelas med viss programvara. Jag läser om brottsprovokation, om stämningar mot barn.

Fram träder till slut bilden av en bransch som avfärdar varje tekniskt framsteg och gång på gång gör potentiella bundsförvanter till fiender.

I första hand är dock ”Piraterna” historien om den svenska piratvärlden – Piratbyrån, Piratpartiet och The Pirate Bay. Med utgångspunkt i 90-talets IT-satsningar och ”bredband åt alla” beskriver författarna hur Sverige blev fokuspunkt för den internationella fildelningsrörelsen.

Genren är berättande reportage, och boken tycks skriven med new journalism som förebild. Frågan är dock om ens Tom Wolfe eller Gay Talese skulle ha vågat skriva om data-nördar, digitalisering och upphovsrätt. Som grund för en dramatisk historia är det knappast sprängstoff.

Men Rydell och Sundberg lyckas göra förvånansvärt spännande läsning av problematiken. ”Piraterna” är en fängslande och informativ skildring av en av vår tids stora debattfrågor, och av Sveriges centrala roll i densamma. Som introduktion till ämnesområdet är den utmärkt.

Boken bör däremot inte ses som en definitiv kartläggning av fildelningsfrågan. Som titeln antyder är detta piraternas historia, och deras tankar får följaktligen mer utrymme än motståndarsidans.

Rydell och Sundbergs bok har för övrigt redan läckt ut på The Pirate Bay. Det om något borde väl vara ett gott betyg?

– – –

Andra som skriver om böckerna:

Andreas Ekström drar helt andra slutsatser om ”Piraterna”, men har samma slutkläm som jag, i Sydsvenskan. På piratsidan gillar både Rasmus Fleischer och Oscar Swartz boken. Rasmus skriver även mycket positivt om ”6 miljoner sätt att jaga en älg på”. Likaså gör Kvällspostens Bengt Eriksson. Fascinerande att två böcker i en så infekterad fråga hyllas från ”båda sidor”.