Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘Novell

Färgfabriken, bokrecension och sopor

leave a comment »

Filmprojektet Press Pause Play, som jag har varit så upptagen med det senaste året, har till sist passerat mållinjen. Filmen är i princip färdigklippt och mitt arbete med den (så gott som) över. Om allt går som vi hoppas får den premiär på någon av vårens filmfestivaler.

Detta betyder att jag plötsligt har haft tid att göra en massa andra jobb.

Förutom dagens två artiklar, om kulturpolitik i Fokus och om Magnus Uggla i SvD, kommer jag inom några dagar att ha en bokrecension inne i Expressen Kultur. Nästa vecka släpps också nya numret av den utmärkta tidningen Farm, där jag har skrivit ett reportage om sopor och sophantering. ”Problemet som vi låtsas ha löst” kallar jag det i texten, som jag själv tycker är en av de intressantare jag har skrivit i år.

Ikväll pratar jag för övrigt på Färgfabrikens samtalskväll Cocktail. Jag kommer att berätta om Novell och Press Pause Play, visa en snutt ur den senare och läsa högt ur mitt Rednex-reportage. Funderar även på att inleda med en vits.

Annonser

Written by Adam Svanell

september 17, 2010 at 1:31 e m

Hatsune Miku är deltagarkultur på riktigt

leave a comment »

Nu har mitt och Hannes Isakssons reportage från senaste numret av Novell publicerats på nätet. Det handlar om Hatsune Miku – röstsyntesmjukvaran som har blivit en av Japans populäraste popartister. Tanken med texten är att ge en inblick i den skruvade japanska popvärlden, men också att lyfta fram en ovanligt välutvecklad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju blivit ett modeord de senaste åren. Med Lawrence LessigsRemix” som bibel har många talat om att internet främjar samarbete, demokratiserar skapande och suddar ut gränserna mellan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teoretiskt resonemang än en verklighetsbeskrivning. De konkreta exemplen på den nya deltagarkulturen har varit ganska få och ofta stapplande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskådaren till konstnär om det enda bevis man kan påvisa är att folk sätter egna undertexter till en film om Hitler.

Just därför tycker jag att Hatsune Miku är så fascinerande. Det är alltså ett datorprogram, en röstsyntes som låter användaren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta program har det fötts ett community där tusentals fans interagerar.

En amatör spelar in en Hatsune Miku-låt och lägger upp den på nätet. Andra amatörer diskuterar låten och sprider den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musikvideo. Någon tecknar ett skivomslag. Någon skriver en novell utifrån låttexten. Alltihop sker utan skivbolags och programutvecklares inblandning.

Det hela blir extra intressant av att Hatsune Miku samtidigt genererar business. Företaget som äger rättigheterna till Hatsune Miku låter fansen använda namnet och rösten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, actionfigurer, dataspel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exempel jag har sett på hur teorierna om medskapande och remixkultur omvandlas till praktik. Dessutom presenterar det en modell för hur man kan göra affärer av deltagandet: ett bolag skapar ett verktyg som låter amatörer skapa. Amatörer producerar massor av innehåll med hjälp av verktyget. Delar av innehållet är bra och når en publik. Bolaget profiterar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjesindustrin måste motarbeta nätkulturen.

Written by Adam Svanell

september 6, 2010 at 10:31 f m

Bilder av världen om tio år

leave a comment »

Ni som följer (nåväl, känner till) den här bloggen undrar kanske varför den så sällan uppdateras med nya texter. De av er som jag springer på frågar då och då vad jag egentligen håller på med nu för tiden.

Det är väl dags för en brief.

Under våren har jag, om än lågintensivt, fortsatt mitt vanliga frilansskrivande. I sommar kommer jag att ha tre större reportage inne i Svenska Dagbladets helgkulturdel K. Förra veckan släpptes nya numret av Novell, där jag förutom mitt vanliga redaktörsarbete har skrivit en artikel om den japanska virtuella popstjärnan Hatsune Miku. Knäpp läsning, jag lovar. (Det är dessutom vårt bästa nummer av tidningen någonsin!)

Men mer än något annat har min tid på sistone ägnats åt olika projekt för produktionsbolaget House of Radon. Dels handlar det om dokumentärfilmen Press Pause Play, där jag har en roll som ungefär kan sammanfattas med intervjuare/inslagsproducent/assisterande regissör. (Mer detaljerad förklaring här.) Dels har jag varit en av två intervjuare i det Ericsson-finansierade projektet 2020 – Shaping ideas.

2020 – Shaping ideas består av totalt 20 kortfilmer där framstående forskare, politiker, företagsledare och författare ger sin bild av hur världen kommer att se ut om tio år. Fokus ligger främst på hur teknik och konnektivitet påverkar samhällsutvecklingen. Filmerna presenteras, drygt en i veckan, på en specialgjord sajt.

Här är några av mina favoriter från projektet, som tyvärr lider av en minst sagt bristande könsbalans:

Download, adjust, print!

Adrian Bowyer om The Red Rap Machine – 3D-printern som kan kopiera sig själv:

The father of the Internet

Vint Cerf om att ha skapat internet och nu ta det till nästa nivå:

Golden age or another crisis?

Carlota Perez om lågkonjunkturen och den gyllene era som den kan leda till:

A new era of advertising

Jeffrey Cole om webbannonser som framtidens finansieringsmodell:

On our way to a stable world

Hans Rosling om missuppfattningen att det bara finns två sorters länder – rika och fattiga:

From pyramids to bird’s nests

Charles Leadbeater om Linux, Wikipedia och en ny sorts organisationer:

Allt du vill veta om 00-talet, och möjligen lite till

leave a comment »

Just nu är det mycket 00-tal. Igår gästade jag programmet Morgonen i Radio Kristianstad för att försöka summera de senaste tio åren. Att de bjöd in mig beror på att jag just nu är inblandad i en rad projekt som alla går ut på att sammanfatta årtiondet.

Det första, som har pågått längst, är Novells mastodontbloggsatsning Nollnolltalet.se. Det började i våras som en lös idé av min redaktionskompis David Hylander – att lista 00-talets bästa låtar i en opretentiös blogg – men har växt till ett monster (ett snällt monster). Konceptet: 100 låtar framröstade av 100 personer, presenterade under 100 dagar, komplett med krönikeliknande texter om varje låt. Själv har jag hunnit skriva två texter, om Beyoncés ”Halo” och Markus Krunegårds ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”.

Nedräkningen påbörjades i september och kulminerar på nyårsafton. Då har Novell hyrt Södra Bar i Stockholm för en spektakulär nyårsfest. Förutom att presentera vinnaren – 00-talets allra bästa låt – så blir det skumpa, dans och uppträdanden från en rad hemliga artister som tolkar sina favoritlåtar från decenniet. Köp biljett här.

Nästa projekt är i bokform. Noll Noll – decenniet som förändrade världen heter en antologi med Anders Rydell och Tobias Nielsén som redaktörer. Boken, som ges ut av Volante och ska finnas till försäljning redan innan jul, är ett försök att sammanfatta de gångna tio årens viktigaste händelser och trender. Förutom jag själv medverkar Anders Mildner, Annina Rabe, Salka Hallström Bornold, Martin Gelin, Andreas Ekström, Kristin Lundell, Klas Ekman, Jesper Högström, Caroline Hainer, Kjell Häglund, Karin Eriksson, Ann-Helen Meyer von Bremen, Emanuel Sidea och Björn af Kleen.

Mitt kapitel har fått rubriken Flykten från verkligheten. Genom att bunta ihop bland annat fantasylitteratur, superhjältefilm och onlinerollspel under etiketten ”nördstämplad eskapism” resonerar jag kring varför så stor del av 00-talets populärkultur har utspelat sig i fjärran sagovärldar. Längs vägen tar jag upp FC Z-Tore, Obamas intresse för Star Trek, Junot Diaz, konvergenskultur, behovet av hjältar i turbulenta tider, Dungeons and Dragons, våldtäkter i Second Life och musikstilen wizard rock.

För mer info, kolla in bokens sajt. Där kommer det för övrigt att dyka upp en intervju med mig om mitt kapitel.

Slutligen har jag dessutom varit med och röstat fram 00-talets filmer. På Nollnollfilm.se, vars grundare erkänner att de halvt snott idén från Nollnolltalet.se, listas årtiondets bästa filmer. Nedräkningen är redan i full gång. Så småningom kommer även min personliga topp 20 att publiceras, tror jag åtminstone. (Om inte så slänger jag upp den här.)

Uppdatering: Nu ligger min filmlista uppe.

Written by Adam Svanell

december 10, 2009 at 3:49 e m

Obegränsade comebackmöjligheter

leave a comment »

Idén till min Rednex-artikel i vårnumret av Novell föddes när jag läste en notis om bandmedlemmarnas konflikter – att två olika uppsättningar av gruppen turnerade samtidigt, och att både utgav sig för att vara Rednex. Något så absurt måste undersökas närmare, tänkte jag.

Så här i efterhand har jag dock insett att situationen kanske inte var helt unik. Jag hört påstås att både Boney M och The Animals har turnerat i flera parallella konstellationer. Och nyss snubblade jag in på 2 Unlimiteds hemsida (av anledningar som jag inte kan gå in på just nu). Där hittade jag, under fliken ”news”, följande välstavade rubriker:

7 oktober: New single, new album : a come back !?

10 oktober: Too Unlimited ? : another come back !?

Den holländska belgiska eurocombon gick ju till comebackhistorien redan med 1998 års ”återförening”. Då släppte 2 Unlimited en ny skiva efter något års vila. Det märkliga var att ingen av de två gamla medlemmarna var med, utan hade bytts ut mot nya, helt okända sångerskor.

Nu gör alltså båda dessa grupper comeback – samtidigt. I januari släpper originalduon Ray och Anita sin första singel tillsammans på tretton år. Bara tre dagar efter att den nyheten kom avslöjades att 1998 års ersättare Romy och Marion också har en comebacksingel på gång. Om jag inte redan hade gjort något snarlikt så hade jag genast börjat skissa på Det Stora 2 Unlimited-Reportaget…

(Jag rekommenderar för övrigt ett besök på 2 Unlimited-sajten. Den ser ut vara byggd lagom till världssuccén med ”No limit” 1993.)

Written by Adam Svanell

november 4, 2009 at 4:38 e m

Publicerat i Blogg

Tagged with , ,

Roligt och gripande i Strageland

leave a comment »

Stragebild2Kanske var det tur att Fredrik Strage ställde in sin medverkan i det panelsamtal jag idag ledde på Bokmässan. Annars hade jag behövt stå och känna mig generad över denna hyllning till bokrecension, publicerad i gårdagens Kristianstadsbladet:

Fredrik Strage ”Strage Text” (Alfa beta)

I kommentaren till den självbiografiska novellen ”Nörd” berättar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva ”nördkapitlet” i en antologi om skolan. När han började bläddra i sina dagböcker kom dock allt tillbaka: minnena av ensamhet, hånfulla sjätteklassare, fester dit bara de häftiga blev bjudna och rollspelskvällar i familjens gillestuga.

Kapitlet om författarens mellan- och högstadieår är ett av få avsnitt i artikelsamlingen ”Strage Text” som inte kretsar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av journalisten och kritikern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han värvades till redaktionen för musiktidningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trupperna blev under sina sju år så inflytelserikt att svensk musikpress fortfarande inte har hämtat sig. När jag och några vänner häromåret startade tidningen Novell var det i viss mån en motreaktion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otroligt bra tidskrift: högljudd, kunnig, passionerad och ständigt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objektivitet blev regel i svensk popjournalistik. Research och sammanhang avfärdades av en ny generation pennfäktare, som djupdök i blödiga utläggningar om hur musiken förändrat deras liv.

Själv skrev jag för ett nätfanzine som hade den återkommande rubriken ”Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skribenter presterade flera sådana texter i veckan, och jag minns att jag imponerades. De var bevisligen mer lidelsefulla lyssnare än jag.

Pops uppgörelse med den objektiva rockjournalistiken skapade ett monster. Trots det är det just kärleken till ämnet, detta närmast osunda intresse för popkultur, som imponerar när man läser Strages samlade verk.

Där mer nervöst lagda popkritiker hänfaller åt positionering och slentrianhyllar dubstep, 2-step, darkstep eller vad årets upphaussande genre råkar heta, tycks han aldrig drivas av annat än den egna passionen. Båda fötterna står stadigt i Strageland – det parallella universum där bodymusik, skräckfilm och gangsterrap aldrig förlorar sin dragkraft.

”Strage Text” genomsyras av denna position som fan, nyfiken lyssnare och musiknörd. Ett gripande porträtt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antropologiska nedslag i Fulkultur-Sverige och en kartläggning av Darins fanlitteratur. I vissa avsnitt ryms den bästa musikjournalistik vi har i Sverige.

I slutändan är det dock varken en artistintervju eller konsertrecension som dröjer sig kvar i minnet, utan novellen om hans egen rollspelande uppväxt. Den träffsäkra och tragikomiska novellen ”Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöjesjournalistik. I skildringen av sina försök att skolka framstår han rentav som en svensk David Sedaris.

Written by Adam Svanell

september 27, 2009 at 5:34 e m

Cowboytechno och kriminaljournalistik

leave a comment »

_MG_8542

Foto: Martim Guerra Silva.

Jag vet att det är lite fånigt med blogginlägg av typen ”förlåt att jag aldrig uppdaterar”. Ändå känner jag att jag måste säga:

Förlåt att jag aldrig uppdaterar.

Det har varit en intensiv period på sistone, med lämning av nya Novell samt ett stort projekt för Fokus. Den här veckan är det dock äntligen dags att skörda frukten. I morgon ska Novell-numret finnas ute i butik. Jag har där skrivit min längsta artikel någonsin – fjorton sidor om countrytechnogruppen Rednex.

Texten berättar bandets historia och redogör för den konflikt som har uppstått mellan flera tidigare medlemmar (totalt har femton olika personer varit med i bandet). I dag anser sig två olika grupper ”vara Rednex”. Den ena leds av Annika Ljungberg som säger sig ha rätt att använda bandnamnet i bland annat Norge och USA. Den andra leds av brittiska Julie Anne Tulley och innehar rättigheterna till varumärket Rednex inom EU.

Tidigare under den femtonåriga karriären har människorna bakom Rednex auktionerat ut hela bandet på Ebay, vid två tillfällen sparkat samtliga medlemmar samt hamnat inför rätta i Norge efter en nakenspelning med barnpublik. Bland annat. Denna absurda, underhållande och sorgliga karusell skildrar jag och fotograf Martim Guerra Silva i ett reportage byggt på ett femtontal intervjuer.

På onsdag har Novell releasefest på Moderna museet. Kom!

Jag har som sagt även skrivit ett reportage till veckans nummer av Fokus. Jag vet inte om jag ska avslöja exakt vad texten handlar om, men den har för mig inneburit ett tillfälligt karriärsskifte: från kulturskribent till krimreporter. Tidningen kommer ut på fredag.

Inga löften, men jag ska försöka vara en mer aktiv bloggare framöver.

Written by Adam Svanell

maj 18, 2009 at 1:18 e m