Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘musikbranschen

Hatsune Miku är deltagarkultur på riktigt

leave a comment »

Nu har mitt och Hannes Isakssons reportage från senaste numret av Novell publicerats på nätet. Det handlar om Hatsune Miku – röstsyntesmjukvaran som har blivit en av Japans populäraste popartister. Tanken med texten är att ge en inblick i den skruvade japanska popvärlden, men också att lyfta fram en ovanligt välutvecklad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju blivit ett modeord de senaste åren. Med Lawrence LessigsRemix” som bibel har många talat om att internet främjar samarbete, demokratiserar skapande och suddar ut gränserna mellan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teoretiskt resonemang än en verklighetsbeskrivning. De konkreta exemplen på den nya deltagarkulturen har varit ganska få och ofta stapplande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskådaren till konstnär om det enda bevis man kan påvisa är att folk sätter egna undertexter till en film om Hitler.

Just därför tycker jag att Hatsune Miku är så fascinerande. Det är alltså ett datorprogram, en röstsyntes som låter användaren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta program har det fötts ett community där tusentals fans interagerar.

En amatör spelar in en Hatsune Miku-låt och lägger upp den på nätet. Andra amatörer diskuterar låten och sprider den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musikvideo. Någon tecknar ett skivomslag. Någon skriver en novell utifrån låttexten. Alltihop sker utan skivbolags och programutvecklares inblandning.

Det hela blir extra intressant av att Hatsune Miku samtidigt genererar business. Företaget som äger rättigheterna till Hatsune Miku låter fansen använda namnet och rösten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, actionfigurer, dataspel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exempel jag har sett på hur teorierna om medskapande och remixkultur omvandlas till praktik. Dessutom presenterar det en modell för hur man kan göra affärer av deltagandet: ett bolag skapar ett verktyg som låter amatörer skapa. Amatörer producerar massor av innehåll med hjälp av verktyget. Delar av innehållet är bra och når en publik. Bolaget profiterar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjesindustrin måste motarbeta nätkulturen.

Written by Adam Svanell

september 6, 2010 at 10:31 f m

Från kompisprojekt till popinstitution

with 2 comments

Om jubilerande skivbolaget Merge (artikeln publicerad i SvD den 27 december):

Det började med kassettutgåvor av kompisars band. Nu fyller amerikanska Merge Records 20 år och har växt till en institution i indievärlden. Och trots branschens påstådda död går bolaget bättre än någonsin.

Postcard, Heavenly, K, Rough Trade, Sarah, Factory, Sub Pop, Creation.

Det finns skivbolag som, så fort de nämns, framkallar exalterade flämtningar hos världens popnördar. Alla grundades de mellan 70-talets slut och 90-talets början, under åren då indiescenen tog sina första anorakklädda steg. De gav ut popband som blev legendariska. Snabbt kom de att ses som musikaliska familjer, och deras logotyper blev för alltid en kvalitetsmarkör.

Merge Records har aldrig hört till den skaran. När bolaget startade 1989 ville grundarna Mac McCaughan och Laura Ballance inget mer än få ut sin egen musik. Deras band Superchunk hade inte lyckats hitta ett skivkontrakt, så att dra igång Merge blev en sista utväg. Under flera år släppte de bara kassetter och sjutumssinglar med sina egna eller kompisars band.

Men i skuggan av de kända bolagen växte den lilla skivetiketten från Chapel Hill, North Carolina. I dag ger Merge ut flera av världens bästa popakter – från indietrubadurer som Conor Oberst och M. Ward till snällpoppiga Camera Obscura och arenabandet The Arcade Fire. I och med nyår har bolaget funnits i 20 år. Mac McCaughan:

– De första åren var allt bara en hobby. Vi drev Merge från Lauras sovrum. När skivorna kom brukade banden komma dit, och så satt vi med varsin öl och stoppade varje skiva i ett fodral. Det kändes som en stor grej när vi skaffade fax.

Vägen från kompisprojekt till popinstitution blev lång och vinglig. Ett lyft kom när Superchunk släppte sitt första album på Merge, ett annat när man upptäckte altcountrykollektivet Lambchop. Så småningom flyttade bolaget ut från sovrummet och in i en ruffig liten lokal, senare till en större och aningen mindre ruffig. Först 2001, efter succén med The Magnetic Fields trippel-cd 69 Love songs, kunde man skaffa ett permanent kontor i grannstaden Durham.

– Jag tror att det är lättare att hålla fast vid det man gör när man inte är mitt i händelsernas centrum. Att flytta till New York vore bara stressande för oss, säger Mac McCaughan.

Svenska Shout Out Louds skrev på för Merge efter att storbolaget Capitol dumpat bandet. Sångaren Adam Olenius är glad över att ha hamnat på en skivetikett där han gillar de andra banden.

– Merge är ett skivbolag som man nästan alltid kan lita på. Vi behöver inte bråka med dem för att få göra det vi vill, och bolaget är så litet att vi vet namnet på alla i personalen. Capitol kändes mer som ett stort pr-företag.

Flera majorbolag har under årens lopp velat köpa upp Merge, men ägarna har avböjt alla erbjudanden. Nu när branschen är på väg att kapsejsa tycks det ha varit ett smart val. Tvärtemot skivbolagsjättarna har Merge de senaste åren sålt fler skivor än någonsin.

– När jag ser alla sjunkande siffor känns det som att vi befinner oss i två olika musikbranscher. På sikt måste vi hitta ett sätt att presentera musik så att den är lätt att få tag på, men samtidigt går att ha ett emotionellt förhållande till. Just nu går det dock väldigt bra att sälja cd-skivor, säger Mac McCaughan.

20-årsfirandet kommer att pågå hela året, men om man vill ta del av bolagets jubileumsprojekt så är det bråttom. Mastodontboxen Score säljs bara i form av en prenumeration, och den måste beställas före årsskiftet.

Boxen ska innehålla 17 cd-skivor, affischer och en fotobok med skivomslag. Bland annat. Kärnan är en serie samlingsskivor där 14 personer får välja sina favoritspår ur bolagets katalog. Bland ”kuratorerna” finns David Byrne, multikonstnären Miranda July och R.E.M.-gitarristen Peter Buck.

– Jag är jättenöjd med urvalet. De representerar verkligen vad vi på Merge gillar, allt från målare till komiker och en kock. Tyvärr tackade Bruce Springsteen nej, säger Mac McCaughan.

Fyra måste-skivor från Merge

Lambchop – How I quit smoking (1996):

Världens mest minimalistiska trettonmannaband. Nashvilleorkestern Lambchop blandar country och pop med folkmusik och garnerar alltihop med Kurt Wagners muttrande basstämma. På albumet How I quit smoking föll bitarna på plats för första gången. Här finns också bandets kanske allra finaste låt – den avskalade Theöne.

– Jag gillar verkligen omslaget. Det är obskyrt på ett sätt som känns väldigt Lambchop. Jag tycker att alla deras skivor är mästerverk, säger Mac McCaughan.

The Magnetic Fields – 69 Love songs (1999):

En trippel-cd med 69 låtar om kärlek. Man kan förstå att Merge inte jublade när excentrikern Stephin Merritt presenterade konceptet för The Magnetic Fields sjunde album. Men 69 love songs blev en instant classic. I efterhand framstår det tydligt att detta, inte bröderna Gallaghers retroharv, var 90-talets största popögonblick. Mac McCaughan:

– Vi visste att boxen skulle bli bra, men vi undrade om någon verkligen skulle köpa den. Den första upplagan tryckte vi bara i 2500 exemplar. Nu har den sålt minst 200000.

The Arcade Fire – Funeral (2004):

Kanadensiska The Arcade Fires debutalbum är en episk och svettig uppgörelse med flera närståendes dödsfall. Skivan blev första Merge-utgåva att ta sig in på Billboardlistan. Inte illa av ett band vars demo hade legat i månader på Mac McCaughans skrivbord.

– Jag fick skivan av trummisen. Men han snackade ner den, sa att det var okej om vi inte gillade den och sådär. Så det dröjde länge innan jag ens lyssnade. Sedan kom bandet hit och spelade inför kanske 50 personer, och jag kände bara ”vänta tills folk får se det här”.

M. Ward – Post–war (2006):

Matt Ward tycks leva i eget universum. Trots att han på pappret verkar i en klassisk singer/songwriter-tradition låter hans idel fantastiska album inte likt någonting annat, åtminstone ingenting som spelats in de senaste 30 åren. Post-war är med sitt efterkrigstema M. Wards bästa skiva. Hittills.

– När Matt spelar live känns det ganska okomplicerat, men så fort han går in i studion blir han som en galen vetenskapsman. Faktum är att jag har den kommande M. Ward-skivan här på skrivbordet. Den är helt fantastisk, säger Mac McCaughan.