Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘Mona Sahlin

Kulturpolitik – nej tack

with one comment

Bild: Per Egevad.

I veckans Fokus skriver jag om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga den här gången heller:

Politikerna saknar visioner, och kulturen har blivit egoistisk. Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitiken.

Det verkade så lovande. Redan hösten 2008 deklarerade Mona Sahlin att hon tänkte göra kulturen till en valfråga, vilket därefter kom att upprepas som ett mantra av kulturministerkandidaten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tycktes det faktiskt rimligt att kulturen kunde få en betydande roll i en valrörelse.

Under sittande regering hade kultursektorn genomgått fler och större förändringar än på länge. Hela kulturpolitiken hade varit under utredning. Dessutom svarade en grupp kulturaktörer med att göra en egen »skuggutredning«. För första gången i Sveriges historia röstades nya kulturpolitiska mål igenom utan att riksdagen var enig. Två av 2009 års största nyhetshändelser, Anna Odell-debatten och rättegången mot The Pirate Bay, kretsade kring kultur och dess finansiering. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före valdagen. I tv-rutan utfrågas partiledarna på bästa sändningstid, men om skattesänkningar, pensionärer och burkor – inte om kulturpolitik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snårigt försök till valdebatt. I den övriga dagspressens kulturdelar reduceras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri museientré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig valfråga?

– Jag tycker inte att det finns några avgörande ideologiska skillnader mellan blockens kulturpolitik, säger Anders Frenander, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kulturpolitiken bygger på en gammal överenskommelse om vad kultur är och vad politik ska göra. Svensk kulturpolitik växte fram på 60-talet som ett sätt att motverka den kommersiella populärkulturen. Politikerna ville att medborgarna skulle höja sig över den folkliga arbetarunderhållningen, för att i stället bildas genom traditionell finkultur.

– Den borgerliga kulturen var det som alla då uppfattade som kultur. Därför blev det viktiga att sprida den etablerade institutionskulturen till arbetarna. Sedan dess har kulturpolitiken kompletterats på olika sätt, men något fundamentalt alternativ har det aldrig funnits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna mandatperioden väckte Kulturutredningen häftig debatt, men resulterade i slutändan främst i organisatoriska förändringar. Ett antal uppmärksammade frågor – avskaffande av fri entré på statliga museer, satsningar på entreprenörskap, ett kulturtidskriftsstöd som inte längre ges till samhällsmagasin – fick vissa debattörer att tala om ett systemskifte. Men handlade skiftet om faktisk politik, eller om retorik och symbolfrågor?

När de rödgröna presenterar sin stora kultursatsning inför valet är huvudnumret inte någon uppgörelse med de senaste fyra årens politik, utan ett löfte om att öka kulturbudgeten med en miljard. Mer pengar till kulturen, fast till precis samma kultur.

Både de rödgröna och alliansen vill behålla Kulturutredningens portföljmodell, prioritera kultur i skolan, göra om den statliga inkomstgarantin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, tillgängliggöra museernas samlingar, satsa på läsfrämjande och nå ett nytt filmavtal. Jämfört med andra politikområden är skillnaderna mellan blocken påtagligt små. Ingen föreslår en stängning av Operan eller kulturbidrag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts mycket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hoppades hon på en ideologisering av den kulturpolitiska debatten. Nu konstaterar hon att den aldrig kom.

– Det kanske var en utopi. I grunden tycker jag att kulturpolitik är en djupt ideologisk fråga, men idag blir politiken mind­re och mindre ideologisk, säger hon.

Problemet är inte att det saknas radikala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att landstingens kultursatsningar borde stoppas. Landstingen ska lägga pengarna på sjukvård, menade de, inte på att »subventionera vuxnas fritidsintressen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kulturministerns förslag att sänka reklamskatten, lekte med tanken att helt förbjuda reklam.

Den sortens fria diskussioner förs dock inte bland etablerade kulturpolitiker, menar Tobias Harding, kulturforskare och tidigare sekreterare i Kulturutredningen:

– Respekten för institutionerna är väldigt stor. De politiker som är intresserade av kulturpolitik stödjer i stora drag den politik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stödjer den, de håller på med annat, säger han.

Och håller på med annat är trots allt vad de flesta av våra folkvalda gör. I själva verket är det tveksamt om det finns något direkt kulturintresse hos politikerkåren.

I den uppmärksammade boken »Folkvald kultur«, som kom i fjol, fick riksdagsledamöterna redogöra för sina största kulturupplevelser. Listorna dominerades av breda storsäljare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gillar dagispop är väl dokumenterat – i Nöjesguiden sammanfattade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en morgonsoffa blev ombedd att nämna några samtida kvinnliga konstnärer svarade hon, efter lång tvekan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är övertygad om att ointresset påverkar kulturpolitikens ställning:

– Många politiker verkar se kultur enbart som underhållning och förströelse, inte som en källa till djup kunskap. Då blir det lätt att de ställer kulturen mot vården och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exempel på politiker som attackerar den professionella kulturen, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verklighetens folk till folkpartisten Mathias Sundins kampanj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folkpartist, Christer Nylander, konstaterade i somras på sin blogg: »Det finns i svensk politik en oro för att uppfattas som kulturellt intresserad, kunnig och engagerad.«

Är politiker rädda för att associeras med den så kallade kultureliten? Kan det i så fall vara förklaringen till att kulturpolitiken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grundläggande problem?

Sommaren 2009 skrev kulturanalytikern Tobias Nielsén ett sorgset blogginlägg med rubriken »Nu slutar jag med kulturpolitik«. Ett drygt år senare har han backat från löftet, men känner fortfarande frustration över kulturpolitiken:

– Precis som utbildningspolitiken engagerar många fler än lärare och rektorer så borde kulturpolitiken engagera alla som berörs av kultur. Men medan kulturen är något som berör och är levande, så står kulturpolitiken närmast för motsatsen, struktur och stillestånd. Den präglas av förvaltning, säger han.

Tobias Nielsén räknar upp ett antal problem med kulturpolitiken: den fokuserar bara på den egna sektorn, vilket gör att den inte engagerar väljarna. Den saknar djärva ståndpunkter och präglas snarare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kulturaktörer fokuserar på hur de själva gynnas av politiken, i stället för att se den ur ett större perspektiv. Det ger en kvav debattmiljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dessutom svag. Tobias Harding påpekar att många frågor som rör kultur avgörs inom helt andra politikområden. Kulturen utgör bara en dryg procent av statsbudgeten och som kulturminister slåss man lika mycket mot finansministern som mot oppositionen. Han tror att framtidens viktigaste kulturfrågor kommer att lösas utanför kulturpolitiken:

– När det dyker upp debatter som rör konst och är radikala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konstverk, då blir de ändå inte kulturpolitiska frågor. Kulturens förutsättningar har förändrats genom internet, globalisering och migration. Trots det ser kulturpolitiken likadan ut.

Finns det då något alternativ, eller är kulturen dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radikala ståndpunkter skulle kunna väcka liv i diskussionen. Tobias Nielsén ser en möjlighet i en annan het fråga: diskussionen om upphovsrätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väcker en rad kulturpolitiska frågor. Ska man verkligen fokusera på tillgänglighet, när vi i dag inte lider brist på vare sig innehåll eller kulturaktörer? Ska samskapande över nätet få bidrag, precis som studiecirklar? Är kulturpolitiken främst till för de professionella, publiken eller amatörerna? Att ta tag i det hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum. Men ingen ledande kulturpolitiker har tagit den möjligheten, säger han.

När Tobias Harding får frågan om kulturpolitiken skulle kunna engagera fler, då svarar han att det inte ser ut så, men tillägger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begränsade betydelse i valrörelsen behöver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Från studieförbund till upplevelseindustri

leave a comment »

Om Kulturutredningen (artikeln publicerad idag på Kristianstadsbladets kultursida):

Dålig insyn, toppstyre och nyliberala floskler? Kulturutredningen har kritiserats för det mesta. Vad som skulle bli en omvälvande modernisering av kulturen kanske inte resulterar i något alls.

Kulturutredningen var den stora uppdateringen av Sveriges kulturpolitik, uppdateringen som skulle nå bred politisk förankring. Åtminstone försökte regeringen lansera den så.

I juni 2007 skrev Lena Adelsohn Liljeroth ett inlägg på DN Debatt med rubriken ”Regering och opposition ska enas om kulturpolitiken”. Kulturministern slog fast att kulturens frihet värnas bäst när den stöds av många. Därför bjöds samtliga riksdagspartier in att medverka i en politisk expertgrupp tänkt att samarbeta med utredningskommittén.

Som orsak till utredningen framhävdes att förändringar hade skett i samhället sedan de kulturpolitiska målen fastställdes på 70-talet. Kulturministern talade om globalisering, internet, invandring och Sveriges inträde i EU. Målen behövde anpassas ”så att de fångar upp innehållet i en ny kulturpolitik”.

Att se Kulturutredningen som opolitisk är dock ett misstag. Den som läser direktiven inser att de omtalade förändringarna i samhället inte bara handlar om yttre omständigheter, utan minst lika mycket om en ideologisk kursändring: från jämlikhet och kollektivism till nyliberalism och marknadstänkande.

Dagens svenska kulturpolitik härstammar från åren 1974 till 1976. Den bygger på folkhemsideal om kulturen som en socialpolitisk fråga. Den tillkom då oljekrisen hade lett till lågkonjunktur, då samhällsdebatten upplevt en allmän radikalisering och – vilket Kulturutredningens ordförande Eva Swartz själv har tagit som träffande exempel – då numera sönderkramade Abba tillägnades låten ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

1974 satsade man på ökad tillgänglighet, studieförbund, stöd till fristående kulturarrangemang och ”fritt kollektivt skapande”. Formuleringen att kulturpolitiken borde ”motverka kommersialismens negativa verkningar” var nog inte så uppseendeväckande. Då.

Det är knappast en slump att den enda stora översyn av kulturpolitiken som skett sedan dess initierades av regeringen Bildt. Den gången rann förändringsviljan ut i sanden.

Sommaren 2007 var emellertid en ny borgerlig regering varm i kläderna och utsåg en före detta chef inom TV4 – Eva Swartz – att leta en kulturutredning. I direktiven sades att kulturpolitiken hade ”byggt på” det offentliga, vilket framöver skulle bli ”en hörnsten”. Kulturpolitiken skulle ”främja upplevelseindustrin” och ”skapa förutsättningar för entreprenörskap”. Kort sagt: den skulle uppdateras till nya ideal.

Att oppositionspartierna har deltagit i arbetet är hårklyveri. I stället för en parlamentarisk utredning, där partirepresentanter arbetar mot en hållbar kompromiss till lösning, har regeringen lagt kulturpolitiken i händerna på en liten grupp tjänstemän och institutionschefer. När jag intervjuade socialdemokraternas Margareta Israelsson beskrev hon politikergruppens möten med kommittén som rena informationsträffar.

Men mycket har hunnit hända även sedan 2007. Då sades en av utredningens uppgifter vara att lyfta upp den marginaliserade kulturpolitiken på agendan. I dag – efter skuggutredning och scenkonstkris – fyller kulturen ledarsidor och debattprogram. Då blomstrade ekonomin. I dag är vi mitt i en finanskris där staten får träda in och rädda den fria marknaden.

Mona Sahlin har utsett kulturen till en valfråga. Om det vore val i dag skulle hon bli statsminister.

När Eva Swartz på torsdag presenterar Kulturutredningens slutbetänkande är det efter en rad avhopp från utredningen, kritik om dåligt ledarskap och en deadline som har fått skjutas upp. Det är också med en fråga hängande i luften.

Kommer utredningens förslag verkligen att genomföras? Och även om de klubbas igenom, rivs de upp ifall vänstern vinner nästa val?

Redan från början beskylldes Kulturutredningen för att vara tandlös, eftersom den inte får föreslå vare sig ändrade skatteregler eller höjda anslag till kultursektorn. Man kan också ifrågasätta om det är rimligt att en grupp på tretton personer, utsedda av en regering som snart kan mista makten, lägger grunden för ett lands kulturpolitik. Frågan blir knappast mindre relevant när denna grupp beskylls för samarbetssvårigheter och ovilja till dialog.

Kanske känner Eva Swartz samma tvivel. Kanske är det därför de förslag som har läckt ut handlar om organisering – nedläggning av myndigheter, ihopslagning av myndigheter – inte om principfrågor och kulturpolitikens mål.

För ett år sedan konstaterade jag i en artikel hur svårt det var att förutse vad Kulturutredningen skulle leda till. Med några dagar kvar till slutbetänkandet kan man fortfarande säga samma sak. Möjligheten finns att vi, även valhösten 2010, har en kulturpolitik som ”motverkar kommersialismens negativa verkningar”.

Edit: Den underbara affischen ovan är gjord av Allan Friis. Det borde jag ha skrivit från början.

Written by Adam Svanell

februari 10, 2009 at 10:50 e m