Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘Liza Marklund

Kulturpolitik – nej tack

with one comment

Bild: Per Egevad.

I veckans Fokus skriver jag om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga den här gången heller:

Politikerna saknar visioner, och kulturen har blivit egoistisk. Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitiken.

Det verkade så lovande. Redan hösten 2008 deklarerade Mona Sahlin att hon tänkte göra kulturen till en valfråga, vilket därefter kom att upprepas som ett mantra av kulturministerkandidaten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tycktes det faktiskt rimligt att kulturen kunde få en betydande roll i en valrörelse.

Under sittande regering hade kultursektorn genomgått fler och större förändringar än på länge. Hela kulturpolitiken hade varit under utredning. Dessutom svarade en grupp kulturaktörer med att göra en egen »skuggutredning«. För första gången i Sveriges historia röstades nya kulturpolitiska mål igenom utan att riksdagen var enig. Två av 2009 års största nyhetshändelser, Anna Odell-debatten och rättegången mot The Pirate Bay, kretsade kring kultur och dess finansiering. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före valdagen. I tv-rutan utfrågas partiledarna på bästa sändningstid, men om skattesänkningar, pensionärer och burkor – inte om kulturpolitik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snårigt försök till valdebatt. I den övriga dagspressens kulturdelar reduceras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri museientré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig valfråga?

– Jag tycker inte att det finns några avgörande ideologiska skillnader mellan blockens kulturpolitik, säger Anders Frenander, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kulturpolitiken bygger på en gammal överenskommelse om vad kultur är och vad politik ska göra. Svensk kulturpolitik växte fram på 60-talet som ett sätt att motverka den kommersiella populärkulturen. Politikerna ville att medborgarna skulle höja sig över den folkliga arbetarunderhållningen, för att i stället bildas genom traditionell finkultur.

– Den borgerliga kulturen var det som alla då uppfattade som kultur. Därför blev det viktiga att sprida den etablerade institutionskulturen till arbetarna. Sedan dess har kulturpolitiken kompletterats på olika sätt, men något fundamentalt alternativ har det aldrig funnits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna mandatperioden väckte Kulturutredningen häftig debatt, men resulterade i slutändan främst i organisatoriska förändringar. Ett antal uppmärksammade frågor – avskaffande av fri entré på statliga museer, satsningar på entreprenörskap, ett kulturtidskriftsstöd som inte längre ges till samhällsmagasin – fick vissa debattörer att tala om ett systemskifte. Men handlade skiftet om faktisk politik, eller om retorik och symbolfrågor?

När de rödgröna presenterar sin stora kultursatsning inför valet är huvudnumret inte någon uppgörelse med de senaste fyra årens politik, utan ett löfte om att öka kulturbudgeten med en miljard. Mer pengar till kulturen, fast till precis samma kultur.

Både de rödgröna och alliansen vill behålla Kulturutredningens portföljmodell, prioritera kultur i skolan, göra om den statliga inkomstgarantin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, tillgängliggöra museernas samlingar, satsa på läsfrämjande och nå ett nytt filmavtal. Jämfört med andra politikområden är skillnaderna mellan blocken påtagligt små. Ingen föreslår en stängning av Operan eller kulturbidrag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts mycket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hoppades hon på en ideologisering av den kulturpolitiska debatten. Nu konstaterar hon att den aldrig kom.

– Det kanske var en utopi. I grunden tycker jag att kulturpolitik är en djupt ideologisk fråga, men idag blir politiken mind­re och mindre ideologisk, säger hon.

Problemet är inte att det saknas radikala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att landstingens kultursatsningar borde stoppas. Landstingen ska lägga pengarna på sjukvård, menade de, inte på att »subventionera vuxnas fritidsintressen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kulturministerns förslag att sänka reklamskatten, lekte med tanken att helt förbjuda reklam.

Den sortens fria diskussioner förs dock inte bland etablerade kulturpolitiker, menar Tobias Harding, kulturforskare och tidigare sekreterare i Kulturutredningen:

– Respekten för institutionerna är väldigt stor. De politiker som är intresserade av kulturpolitik stödjer i stora drag den politik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stödjer den, de håller på med annat, säger han.

Och håller på med annat är trots allt vad de flesta av våra folkvalda gör. I själva verket är det tveksamt om det finns något direkt kulturintresse hos politikerkåren.

I den uppmärksammade boken »Folkvald kultur«, som kom i fjol, fick riksdagsledamöterna redogöra för sina största kulturupplevelser. Listorna dominerades av breda storsäljare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gillar dagispop är väl dokumenterat – i Nöjesguiden sammanfattade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en morgonsoffa blev ombedd att nämna några samtida kvinnliga konstnärer svarade hon, efter lång tvekan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är övertygad om att ointresset påverkar kulturpolitikens ställning:

– Många politiker verkar se kultur enbart som underhållning och förströelse, inte som en källa till djup kunskap. Då blir det lätt att de ställer kulturen mot vården och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exempel på politiker som attackerar den professionella kulturen, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verklighetens folk till folkpartisten Mathias Sundins kampanj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folkpartist, Christer Nylander, konstaterade i somras på sin blogg: »Det finns i svensk politik en oro för att uppfattas som kulturellt intresserad, kunnig och engagerad.«

Är politiker rädda för att associeras med den så kallade kultureliten? Kan det i så fall vara förklaringen till att kulturpolitiken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grundläggande problem?

Sommaren 2009 skrev kulturanalytikern Tobias Nielsén ett sorgset blogginlägg med rubriken »Nu slutar jag med kulturpolitik«. Ett drygt år senare har han backat från löftet, men känner fortfarande frustration över kulturpolitiken:

– Precis som utbildningspolitiken engagerar många fler än lärare och rektorer så borde kulturpolitiken engagera alla som berörs av kultur. Men medan kulturen är något som berör och är levande, så står kulturpolitiken närmast för motsatsen, struktur och stillestånd. Den präglas av förvaltning, säger han.

Tobias Nielsén räknar upp ett antal problem med kulturpolitiken: den fokuserar bara på den egna sektorn, vilket gör att den inte engagerar väljarna. Den saknar djärva ståndpunkter och präglas snarare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kulturaktörer fokuserar på hur de själva gynnas av politiken, i stället för att se den ur ett större perspektiv. Det ger en kvav debattmiljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dessutom svag. Tobias Harding påpekar att många frågor som rör kultur avgörs inom helt andra politikområden. Kulturen utgör bara en dryg procent av statsbudgeten och som kulturminister slåss man lika mycket mot finansministern som mot oppositionen. Han tror att framtidens viktigaste kulturfrågor kommer att lösas utanför kulturpolitiken:

– När det dyker upp debatter som rör konst och är radikala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konstverk, då blir de ändå inte kulturpolitiska frågor. Kulturens förutsättningar har förändrats genom internet, globalisering och migration. Trots det ser kulturpolitiken likadan ut.

Finns det då något alternativ, eller är kulturen dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radikala ståndpunkter skulle kunna väcka liv i diskussionen. Tobias Nielsén ser en möjlighet i en annan het fråga: diskussionen om upphovsrätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väcker en rad kulturpolitiska frågor. Ska man verkligen fokusera på tillgänglighet, när vi i dag inte lider brist på vare sig innehåll eller kulturaktörer? Ska samskapande över nätet få bidrag, precis som studiecirklar? Är kulturpolitiken främst till för de professionella, publiken eller amatörerna? Att ta tag i det hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum. Men ingen ledande kulturpolitiker har tagit den möjligheten, säger han.

När Tobias Harding får frågan om kulturpolitiken skulle kunna engagera fler, då svarar han att det inte ser ut så, men tillägger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begränsade betydelse i valrörelsen behöver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Annonser

Snabbuppdatering

leave a comment »

Jag vet, jag har blivit skamligt dålig på att uppdatera. Här kommer en kort genomgång av de texter jag har skrivit sedan sist.

Konsten att läsa snabbt – Om metoder för ”snabbläsning”, i SvD.

Lex Liza – Om Liza Marklunds påverkan på den svenska bokbranschen, i Fokus.

Alternativ 30-åring – Om jubilerande serieförlaget Galago, i SvD.

Sidekicken gör solokarriär – Om Daniel Gilbert och dennes debut som soloartist, i SvD.

Influerad av det förflutna – Om Martha Wainwright, familjebråk och Edith Piaf, i SvD.

En vanlig dag i Idolfabriken – Om fenomenet Idol, i SvD.

Jag skriver även sporadiska blogginlägg på Press Pause Play-sajten, bland annat om våra besök i Singapore och Tokyo.

För övrigt, apropå ingenting, så har jag och min gamle vän Viktor Banke nyss dragit igång den opretentiösa barklubben Klubb Ibland. För mer info, se här.

Hörs snart igen! (Peppar peppar.)

Written by Adam Svanell

februari 22, 2010 at 4:09 e m

Sista svängen om Gömda

with 5 comments

Behållningen av att Bambuser-kolla Publicistklubbens debatt om Gömda: Att Jan Guillou tror att Gellert Tamas heter ”Tamas Gellert”.

Written by Adam Svanell

januari 19, 2009 at 11:15 e m

Bloggar och etablissemang

with one comment

Om Liza Marklund och bloggarna (artikeln publicerad i SvD igår):

Återigen har bloggosfären tvingat upp en debatt på agendan. Men den här gången rör det varken fildelning, webb­trafik eller datalagring. Bloggstormen mot Liza Marklund tycks snarast bero på medieförakt.

När Språkrådet häromveckan presenterade fjolårets nya svenska ord fanns ”bloggbävning” självklart med. FRA-lagen och Ipred-direktivet ledde till en ny sorts opinionsbildning på gräsrotsnivå. Ämnen som hade varit lågt prioriterade i nyhetsflödet hamnade högst upp på agendan när medierna upptäckte att bloggvärlden kokade.

Och tre veckor in i 2009 är vi redan mitt i nästa bävning. Tidningsskriverierna om Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda började redan under hösten, men i märkligt futtig omfattning med tanke på bokens scoop: att Liza Marklunds storsäljare Gömda inte är en fullt lika sann historia som författarinnan har påstått.

I bloggosfären och på forumet Familjeliv.se var inläggen däremot tusentals. Till sist vaknade också riksmedierna, och i veckan fylldes varannan svensk spaltmeter av förebråelser mot Liza Marklund. På debattsajten Newsmill förklarade bloggaren Ramona Fransson att hon och de andra som har uppmärksammat boken ”vann mot gammelmedias redaktörer”. Liza Marklunds pr-man Niclas Lövkvist varnade för att redaktionerna låter en ”digital lynchmobb” styra nyhetsflödet.

Att sanningshalten i en bok skulle bli nästa bloggsnackis var knappast väntat. Medan FRA- och Ipred-debatterna kretsade kring elektronisk kommunikation och personlig integritet på nätet – frågor direkt sammankopplade med bloggande – saknar Gömdabråket helt sådana inslag.

Enligt Sofia Mirjamsdotter på mediebloggen Same same but different finns det i själva verket bara en beröringspunkt mellan ämnena FRA, Ipred och Gömda: att traditionella medier inte har prioriterat dem.

– I fallet Liza Marklund har vi en journalist som har gjort något, men medierna är tysta om det. Folk märker det och blir irriterade. Idag är medieföraktet i Sverige lika stort som politikerföraktet. Därför är det viktigt att medierna tar till sig och granskar det som diskuteras i bloggosfären, säger hon.

I en krönika skrev Liza Marklunds Expressenkollega Cecilia Hagen att debatten grundas i avundsjuka: ”Att detta uppmärksammas så till den milda grad, beror i mångt och mycket på Liza personligen. På att hon är den hon är. Lång och blond och vacker och framgångsrik och oavbrutet bästsäljande och förmögen som få och street smart och makalöst kaxig. Och det provocerar.”

Men Liza Marklund är även en person med makt, både i egenskap av opinionsbildare och förlagsägare. Hon debatterar aktivt mot fildelning – bloggosfärens hjärtefråga – och är en profil inom gammelmedia – bloggosfärens favorithatobjekt. Dispyten med Monica Antonsson, okänd veckotidningsjournalist på ett litet förlag, är en riktig David och Goliat-historia.

Pontus Schultz, chefredaktör på Veckans affärer, ser följaktligen bloggstormen som del i en antietablissemangstendens.

– Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.

Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:

– Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

Written by Adam Svanell

januari 19, 2009 at 9:47 f m

Piratbyrå, piratparti, piratförlag

leave a comment »

Hon är Bloggbävningsoffret. Han är mannen som vill lära sig att googla. Båda två tillhör de landets mest högljudda antifildelningsdebattörer. Så visst finns det något djupt ironiskt i att Liza ”Fildelare är lata parasiter” Marklund och Jan ”Pirate Bay är en antisemitisk stöldliga” Guillou tillsammans driver ett bolag som heter Piratförlaget? Det tar konceptet olyckliga namnval till ett helt ny nivå.

Jag ger för övrigt mitt första bidrag till Gömda-debatten i söndagens SvD. Det kommer bland annat att handla om hur fega de skribenter är som tar upp frågan först nu. (Motsägelsefullt någon?)

Written by Adam Svanell

januari 16, 2009 at 4:20 e m