Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘Fokus

Färgfabriken, bokrecension och sopor

leave a comment »

Filmprojektet Press Pause Play, som jag har varit så upptagen med det senaste året, har till sist passerat mållinjen. Filmen är i princip färdigklippt och mitt arbete med den (så gott som) över. Om allt går som vi hoppas får den premiär på någon av vårens filmfestivaler.

Detta betyder att jag plötsligt har haft tid att göra en massa andra jobb.

Förutom dagens två artiklar, om kulturpolitik i Fokus och om Magnus Uggla i SvD, kommer jag inom några dagar att ha en bokrecension inne i Expressen Kultur. Nästa vecka släpps också nya numret av den utmärkta tidningen Farm, där jag har skrivit ett reportage om sopor och sophantering. ”Problemet som vi låtsas ha löst” kallar jag det i texten, som jag själv tycker är en av de intressantare jag har skrivit i år.

Ikväll pratar jag för övrigt på Färgfabrikens samtalskväll Cocktail. Jag kommer att berätta om Novell och Press Pause Play, visa en snutt ur den senare och läsa högt ur mitt Rednex-reportage. Funderar även på att inleda med en vits.

Written by Adam Svanell

september 17, 2010 at 1:31 e m

Kulturpolitik – nej tack

with one comment

Bild: Per Egevad.

I veckans Fokus skriver jag om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga den här gången heller:

Politikerna saknar visioner, och kulturen har blivit egoistisk. Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitiken.

Det verkade så lovande. Redan hösten 2008 deklarerade Mona Sahlin att hon tänkte göra kulturen till en valfråga, vilket därefter kom att upprepas som ett mantra av kulturministerkandidaten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tycktes det faktiskt rimligt att kulturen kunde få en betydande roll i en valrörelse.

Under sittande regering hade kultursektorn genomgått fler och större förändringar än på länge. Hela kulturpolitiken hade varit under utredning. Dessutom svarade en grupp kulturaktörer med att göra en egen »skuggutredning«. För första gången i Sveriges historia röstades nya kulturpolitiska mål igenom utan att riksdagen var enig. Två av 2009 års största nyhetshändelser, Anna Odell-debatten och rättegången mot The Pirate Bay, kretsade kring kultur och dess finansiering. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före valdagen. I tv-rutan utfrågas partiledarna på bästa sändningstid, men om skattesänkningar, pensionärer och burkor – inte om kulturpolitik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snårigt försök till valdebatt. I den övriga dagspressens kulturdelar reduceras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri museientré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig valfråga?

– Jag tycker inte att det finns några avgörande ideologiska skillnader mellan blockens kulturpolitik, säger Anders Frenander, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kulturpolitiken bygger på en gammal överenskommelse om vad kultur är och vad politik ska göra. Svensk kulturpolitik växte fram på 60-talet som ett sätt att motverka den kommersiella populärkulturen. Politikerna ville att medborgarna skulle höja sig över den folkliga arbetarunderhållningen, för att i stället bildas genom traditionell finkultur.

– Den borgerliga kulturen var det som alla då uppfattade som kultur. Därför blev det viktiga att sprida den etablerade institutionskulturen till arbetarna. Sedan dess har kulturpolitiken kompletterats på olika sätt, men något fundamentalt alternativ har det aldrig funnits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna mandatperioden väckte Kulturutredningen häftig debatt, men resulterade i slutändan främst i organisatoriska förändringar. Ett antal uppmärksammade frågor – avskaffande av fri entré på statliga museer, satsningar på entreprenörskap, ett kulturtidskriftsstöd som inte längre ges till samhällsmagasin – fick vissa debattörer att tala om ett systemskifte. Men handlade skiftet om faktisk politik, eller om retorik och symbolfrågor?

När de rödgröna presenterar sin stora kultursatsning inför valet är huvudnumret inte någon uppgörelse med de senaste fyra årens politik, utan ett löfte om att öka kulturbudgeten med en miljard. Mer pengar till kulturen, fast till precis samma kultur.

Både de rödgröna och alliansen vill behålla Kulturutredningens portföljmodell, prioritera kultur i skolan, göra om den statliga inkomstgarantin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, tillgängliggöra museernas samlingar, satsa på läsfrämjande och nå ett nytt filmavtal. Jämfört med andra politikområden är skillnaderna mellan blocken påtagligt små. Ingen föreslår en stängning av Operan eller kulturbidrag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts mycket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hoppades hon på en ideologisering av den kulturpolitiska debatten. Nu konstaterar hon att den aldrig kom.

– Det kanske var en utopi. I grunden tycker jag att kulturpolitik är en djupt ideologisk fråga, men idag blir politiken mind­re och mindre ideologisk, säger hon.

Problemet är inte att det saknas radikala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att landstingens kultursatsningar borde stoppas. Landstingen ska lägga pengarna på sjukvård, menade de, inte på att »subventionera vuxnas fritidsintressen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kulturministerns förslag att sänka reklamskatten, lekte med tanken att helt förbjuda reklam.

Den sortens fria diskussioner förs dock inte bland etablerade kulturpolitiker, menar Tobias Harding, kulturforskare och tidigare sekreterare i Kulturutredningen:

– Respekten för institutionerna är väldigt stor. De politiker som är intresserade av kulturpolitik stödjer i stora drag den politik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stödjer den, de håller på med annat, säger han.

Och håller på med annat är trots allt vad de flesta av våra folkvalda gör. I själva verket är det tveksamt om det finns något direkt kulturintresse hos politikerkåren.

I den uppmärksammade boken »Folkvald kultur«, som kom i fjol, fick riksdagsledamöterna redogöra för sina största kulturupplevelser. Listorna dominerades av breda storsäljare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gillar dagispop är väl dokumenterat – i Nöjesguiden sammanfattade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en morgonsoffa blev ombedd att nämna några samtida kvinnliga konstnärer svarade hon, efter lång tvekan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är övertygad om att ointresset påverkar kulturpolitikens ställning:

– Många politiker verkar se kultur enbart som underhållning och förströelse, inte som en källa till djup kunskap. Då blir det lätt att de ställer kulturen mot vården och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exempel på politiker som attackerar den professionella kulturen, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verklighetens folk till folkpartisten Mathias Sundins kampanj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folkpartist, Christer Nylander, konstaterade i somras på sin blogg: »Det finns i svensk politik en oro för att uppfattas som kulturellt intresserad, kunnig och engagerad.«

Är politiker rädda för att associeras med den så kallade kultureliten? Kan det i så fall vara förklaringen till att kulturpolitiken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grundläggande problem?

Sommaren 2009 skrev kulturanalytikern Tobias Nielsén ett sorgset blogginlägg med rubriken »Nu slutar jag med kulturpolitik«. Ett drygt år senare har han backat från löftet, men känner fortfarande frustration över kulturpolitiken:

– Precis som utbildningspolitiken engagerar många fler än lärare och rektorer så borde kulturpolitiken engagera alla som berörs av kultur. Men medan kulturen är något som berör och är levande, så står kulturpolitiken närmast för motsatsen, struktur och stillestånd. Den präglas av förvaltning, säger han.

Tobias Nielsén räknar upp ett antal problem med kulturpolitiken: den fokuserar bara på den egna sektorn, vilket gör att den inte engagerar väljarna. Den saknar djärva ståndpunkter och präglas snarare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kulturaktörer fokuserar på hur de själva gynnas av politiken, i stället för att se den ur ett större perspektiv. Det ger en kvav debattmiljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dessutom svag. Tobias Harding påpekar att många frågor som rör kultur avgörs inom helt andra politikområden. Kulturen utgör bara en dryg procent av statsbudgeten och som kulturminister slåss man lika mycket mot finansministern som mot oppositionen. Han tror att framtidens viktigaste kulturfrågor kommer att lösas utanför kulturpolitiken:

– När det dyker upp debatter som rör konst och är radikala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konstverk, då blir de ändå inte kulturpolitiska frågor. Kulturens förutsättningar har förändrats genom internet, globalisering och migration. Trots det ser kulturpolitiken likadan ut.

Finns det då något alternativ, eller är kulturen dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radikala ståndpunkter skulle kunna väcka liv i diskussionen. Tobias Nielsén ser en möjlighet i en annan het fråga: diskussionen om upphovsrätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väcker en rad kulturpolitiska frågor. Ska man verkligen fokusera på tillgänglighet, när vi i dag inte lider brist på vare sig innehåll eller kulturaktörer? Ska samskapande över nätet få bidrag, precis som studiecirklar? Är kulturpolitiken främst till för de professionella, publiken eller amatörerna? Att ta tag i det hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum. Men ingen ledande kulturpolitiker har tagit den möjligheten, säger han.

När Tobias Harding får frågan om kulturpolitiken skulle kunna engagera fler, då svarar han att det inte ser ut så, men tillägger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begränsade betydelse i valrörelsen behöver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Henrik Pontén, den ofrivillige politikern

leave a comment »

”Jag upplever att jag tvingas in i rollen som debattör” säger Henrik Pontén i mitt reportage i veckans nummer av Fokus. Texten är lika delar diskussion kring hur fildelningsdebatten håller på att rinna ut i sanden och porträtt av Antipiratbyråns ”bad cop”. En central poäng är att den så kallade upphovsrättsindustrin har haft sitt framgångsrikaste år på länge, trots Ephone-domen och Piratpartiets sju procent. (Att det inte behöver betyda att de håller på att ”vinna piratkopieringskriget” behöver jag kanske inte påpeka.)

Artikeln är ganska lång, så jag struntar i att publicera den här i bloggen. Men läs den på Fokus.se, eller ännu hellre, köp pappersupplagan. Där presenteras texten i ett fint paket med en fördjupande kommentar av Eric Schüldt och grymma bilder av Linda Forsell.

Written by Adam Svanell

november 13, 2009 at 11:12 e m

Så stoppades rånet

leave a comment »

Om ett aktuellt rånförsök och polisens arbetsmetoder (artikeln publicerad i veckans nummer av Fokus):

Polisen utmålade det stoppade rånförsöket i Umeå som en succé, men var det verkligen det?

Fåglarna kvittrade när Umeåbon Marie Blomé klev ut i sin trädgård. Det var en stilla söndagsmorgon. Kvällen innan hade stadsfesten Kulturnatta gått av stapeln och hela stan tycktes sova ruset av sig.

Då kom smällen. En djupt dån mullrade över villaområdet. Marie Blomé hoppade till. Mindre än en minut senare hördes det smattrande ljudet av automatvapen.

– Jag tänkte att de kanske sköt salut på Gammliavallen, men jag hörde ingen publik eller speakerröst. Kunde det vara hemvärnet som övade? Nej, det brukar mest knastra lite. Jag hade aldrig hört ett ljud som ens liknade det här.

Om Marie Blomé hade befunnit sig en kilometer nordvästerut, vid värdetransportföretaget Loomis lokaler, så hade hon sett en kraftig explosion. Hon hade sett rånare och två stadsjeepar som hastigt svängde runt hörnet. Hon hade sett maskerade poliser. Hon hade sett en öppen eldstrid.

När hon en timme senare läste om händelsen på nätet, då var rånarna gripna sedan länge. En polishund var död. En 33-årig man hade träffats elva gånger under skottlossningen. Kulorna hade nått både en närliggande villa och en bil med civila passagerare.

Hur hade allt detta kunnat hända?

De senaste åren har svensk polis satsat stort på att kartlägga och komma åt gängkriminalitet. Ett av målen har varit att tvätta bort Sveriges stämpel som Nordens rånland nummer ett. Under första halvan av 2000-talet begicks fler värdetransportrån i Sverige än i Finland, Norge och Danmark tillsammans. Sedan dess har polisen, Arbetsmiljöverket och Transportförbundet samverkat för att skapa nya rutiner: videofilmning av transporter, väskor som färgar sedlarna om de öppnas, mindre summor per transport, förstärkt bevakning samt ålderskrav på förarna.

I en stor kartläggning identifierade Rikskriminalen 600 personer som möjliga gärningsmän vid rån mot värdetransporter. Bland dessa fanns två män i 40-årsåldern som tillsammans hade erfarenhet från minst nio uppmärksammade rån. Dessa veteraner, vi kan kalla dem Håkan Larsson och Joakim Bergqvist, skulle senare beskrivas som »Sveriges rånarelit« av nationella insatsstyrkans chef.

Håkan Larsson, född 1962, hade dömts till åtta års fängelse efter att 1994 ha deltagit i ett trippelbankrån i Älvdalen. Under rånet riktade han ett automatvapen mot en kassörskas huvud. Samma år fick Joakim Bergqvist, född 1966, tio års fängelse för en rånserie mot banker i Småland, Västra Götaland och Gästrikland. Vid ett av dessa rån sköt han med en AK4 mot en privatperson.

Några dagar innan skottlossningen vid Loomis reste tolv poliser från nationella insatsstyrkan upp till Umeå. Genom underrättelseverksamhet hade man fått veta att ett rån skulle ske, och att två av de inblandade var Håkan Larsson och Joakim Bergqvist. Man visste att dessa våldsamma, grovt kriminella män skulle utföra ett nytt rån. Man visste att målet var Loomis värdepapperscentral. Det enda man inte visste var när.

Klockan 09.29 söndagen den 24 maj hördes explosionen över Umeå. Vad som hände minuterna därefter är polisen förtegen om. Klart är att fyra personer, bland dem Larsson och Bergqvist, detonerade en bomb vid Loomis personalentré. Minuten därpå fick SOS Alarm in ett larm om att en minibuss brann på polishusets garageuppfart. Tolv minuter senare kom nästa samtal. En motorcykel stod i lågor utanför en gymnasieskola. Två andra män tros ha tänt fyr på bussen, flytt på motorcykeln och sedan satt eld även på den.

Mönstret liknar flera andra rån de senaste åren. Polisen antar att eldsvådorna dels var en avledningsmanöver, dels skulle hindra personalen från att komma ut. Den här gången gick det dock inte som rånarna hade planerat. Loomis dörr stod pall för explosionen, och istället dök polisen blixtsnabbt upp. Ett flertal polismän hade befunnit sig i Hagaskolan på andra sidan E4:an. Skolan höll på att renoveras och när poliserna hoppade ur bilarna bar de snickarbyxor, svarta huvor och reflexvästar.

Kraftig skottlossning utbröt. När natio­nella insatsstyrkans hund Kita rusade mot rånarna sköt de mot henne med automatvapen. Hon träffades och dog. Rånarna försökte fly i en röd stadsjeep, men poliserna lyckades stoppa dem. En av rånarna, en 33-åring, träffades av elva kulor och skadades allvarligt. Två timmar efter explosionen fanns tre rånare i häktet och en på Norrlands universitetssjukhus.

Dagarna efter rånförsöket hördes berömmande ord om polisen. »En strålande insats« och »grymt jobbat« kommenterade läsare på Västerbottens-kurirens sajt. I kvällspressen beskrevs polishunden Kita som en hjälte. Men minst lika många röster var kritiska. Trots att polisen kände till att rånet skulle ske hade personalen på Loomis inte blivit informerad. Det visade sig dessutom att kulor från skottlossningen hade träffat både en villa och en bil som passerade på E4:an. Föraren var övertygad om att det var poliserna som hade skjutit mot honom, inte rånarna.

– Polisen skryter om att det var en taktiskt väl genomförd insats. Det är skandal, sa han till Västerbottens-kuriren.

På onsdagen inkom en anonym anmälan till justitieombudsmannen, JO. Under signaturen »En luttrad kommissarie som inte vill se cowboyinsatser som ger ökad våldsutveckling« anklagade anmälaren polisen för att ha väntat med att slå till mot rånarna, trots att man visste vad som skulle ske. Normalt sett godtar JO inte anonyma anmälningar. Ändå valde chefsjustitieombudsman Mats Melin att utreda saken.

– Innehållet i en anonym anmälan kan fortfarande leda till att jag tittar på en fråga. Det vi vill granska i det här fallet är påståendena om att polisen hade kunnat ingripa tidigare. Frågan är om de hade kun­nat undvika att utsätta människor för fara, säger han.

Frågeställningen anknyter till en aktuell debatt inom rättsväsendet: vilka metoder får polisen ta till i kampen mot grov brottslighet? Under våren avslöjade DN i en artikelserie att Stockholmspolisen flera gånger har låtit bli att ingripa mot personer som förbereder grova brott. I ett fall ledde detta till att den efterspanade kom undan, hamnade i en biljakt och var nära att orsaka flera människors död. Polisens avsikt var att vänta med ett gripande för att få starkare bevisning eller kunna döma ut strängare straff. Metoden kallas »interimistisk passivitet«.

En av dem som har kritiserat användandet av interimistisk passivitet är advokaten Stefan Rosell. Han upplever att den sortens arbetsmetoder blir allt vanligare:

– Polisen ska ägna sig åt att förebygga brott, inte sitta på åskådarläktaren. Att avvakta med ett gripande innebär att man utsätter allmänheten för fara och riskerar att fler personer blir indragna, säger han.

Just nu pågår den av regeringen tillsatta Polismetodutredningen. Syftet är att klargöra i vilken utsträckning polisen ska slippa rapportera brott, få provocera fram brott och begå brott för att avslöja annan kriminalitet. Mats Melin kopplar utredningen till den tilltagande organiserade brottsligheten.

– För att bekämpa de här grupperna anser sig polisen behöva verktyg som tidigare inte har varit helt vanliga, säger han.

Och kanske är det inte konstigt om polisen känner sig desperat. Satsningarna mot värdetransportrån började visserligen lyckosamt, antalet sjönk både 2006 och 2007. Men förra året vände ut­vecklingen. Totalt rånades 58 värdetrans­porter, en 40-procentig ökning och den högsta siffran på fem år. Samtidigt nådde antalet bankrån en rekordnivå: 155 stycken, att jämföra med 63 stycken året dessförinnan.

Enligt Rikskriminalens rånsamordnare Björn Ek beror ökningen på att få stora kupper har ersatts av fler mindre lönsamma brott.

– De spektakulära, välplanerade värderånen i Stockholmsområdet ger ingen bra utdelning längre. Nu måste man måste begå fler brott för att komma över samma summor. Merparten av bankrånen görs av ensamma impulsrånare. I fallen med värdetransporter handlar det mest om trottoarrån, där man rycker en väska från en transportör.

Rånligorna, som förr nästan bara arbetade runt Stockholm, tycks även ha börjat röra på sig. Kriminella från huvudstadsområdet har på sistone kunnat kopplas till rån i både grannländerna och på mindre svenska orter.

Lugnet har åter lagt sig över Umeå. Håkan Larsson och Joakim Bergqvist sitter än en gång häktade, denna gång för försök till grovt rån. Den skottskadade 33-åringens tillstånd beskrivs i skrivande stund som allvarligt, men stabilt. De två männen som tände eld på bussen och motorcykeln har inte kunnat gripats. Från polisens sida vill man fortfarande inte avslöja varför man väntade med att ingripa. Kommenderingschef Micael Lindahl hänvisar till den pågående utredningen, men försäkrar att det fanns en god anledning.

– Vi gjorde som vi gjorde för att det var vårt enda alternativ, eller åtminstone vårt bästa. Jag skulle aldrig föreslå att man väntade om det inte fanns ett specifikt skäl. Det vore fullständigt oansvarigt.

Written by Adam Svanell

juni 11, 2009 at 11:04 f m

Havererad kamp mot cannabis

with 4 comments

I veckans nummer av Fokus, ute sedan i fredags, skriver jag långt om cannabis och narkotikapolitik. Jobbet består av fyra olika texter samt bilder och grafik, så helst ska det nog ses i papperstidningen. De tre längre artiklarna ligger dock även uppe på Fokus sajt:

Det stora nederlaget – huvudartikeln, om den organiserade cannabisodling som har dykt upp i Sverige de senaste åren.

Fler legaliserar – om ”kriget mot narkotikan” och om hur Sveriges narkotikapolitik går på tvären mot utvecklingen i resten av världen.

Framgångsrik satsning läggs ner – om Rikskrims projekt mot cannabis, som nu avvecklas trots att problematiken ökar.

Written by Adam Svanell

maj 27, 2009 at 1:54 e m

Cowboytechno och kriminaljournalistik

leave a comment »

_MG_8542

Foto: Martim Guerra Silva.

Jag vet att det är lite fånigt med blogginlägg av typen ”förlåt att jag aldrig uppdaterar”. Ändå känner jag att jag måste säga:

Förlåt att jag aldrig uppdaterar.

Det har varit en intensiv period på sistone, med lämning av nya Novell samt ett stort projekt för Fokus. Den här veckan är det dock äntligen dags att skörda frukten. I morgon ska Novell-numret finnas ute i butik. Jag har där skrivit min längsta artikel någonsin – fjorton sidor om countrytechnogruppen Rednex.

Texten berättar bandets historia och redogör för den konflikt som har uppstått mellan flera tidigare medlemmar (totalt har femton olika personer varit med i bandet). I dag anser sig två olika grupper ”vara Rednex”. Den ena leds av Annika Ljungberg som säger sig ha rätt att använda bandnamnet i bland annat Norge och USA. Den andra leds av brittiska Julie Anne Tulley och innehar rättigheterna till varumärket Rednex inom EU.

Tidigare under den femtonåriga karriären har människorna bakom Rednex auktionerat ut hela bandet på Ebay, vid två tillfällen sparkat samtliga medlemmar samt hamnat inför rätta i Norge efter en nakenspelning med barnpublik. Bland annat. Denna absurda, underhållande och sorgliga karusell skildrar jag och fotograf Martim Guerra Silva i ett reportage byggt på ett femtontal intervjuer.

På onsdag har Novell releasefest på Moderna museet. Kom!

Jag har som sagt även skrivit ett reportage till veckans nummer av Fokus. Jag vet inte om jag ska avslöja exakt vad texten handlar om, men den har för mig inneburit ett tillfälligt karriärsskifte: från kulturskribent till krimreporter. Tidningen kommer ut på fredag.

Inga löften, men jag ska försöka vara en mer aktiv bloggare framöver.

Written by Adam Svanell

maj 18, 2009 at 1:18 e m

Tittarna flyr VM

with one comment

Om hockey-VM och överetablering i medievärlden (artikeln publicerad i veckans nummer av Fokus):

Ishockey-VM är inte samma självklara publikmagnet när utbudet av tv-sporter växer.

Ishockeylandslaget Tre Kronor har varit framgångsrikt på 2000-talet. Facit för de gångna åtta årens VM är ett guld, två silver, två brons och tre fjärdeplatser. Nu är årets hockey-VM i full gång i Schweiz, och medieuppbådet är stort.

För TV3, som sände turneringen från 1989 till 2007, var VM länge det stora trumfkortet. Ingenting fick svenska tittare att zappa över till Stenbeck-kanalen som Sudden, Foppa och Salos bataljer mot finnar och kanadensare.

Men de tre senaste åren har någonting hänt. Enligt mätningar från analysföretaget MMS minskar tittarsiffrorna drastiskt. 2005 sågs de tv-sända matcherna av i snitt 706 000 personer. Förra året hade siffran rasat till 338 000, mer än en halvering.

Claes Runheim var fram till förra året sportankare på Viasat. Han tror att minskningen beror på ökat utbud:

– Det har skett en överetablering av sport i medierna. Jag tror inte att det här är något specifikt för hockeyn, utan drabbar all sport som kablas ut.

Han får medhåll av Marie Nilsson, analytiker på företaget Mediavision.

– Man ska inte nödvändigtvis tolka det som ett minskat intresse för hockey. Det har skett en enorm ökning av medieutbudet, vilket gör att all typ av innehåll utsätts för en fragmentisering. Förr var ett hockey-VM ett stort event. Nu konkurrerar det med en herrans massa andra program, säger hon.

Tv-utbudet av idrott, inte minst hockey, är mycket riktigt större än någonsin. Under elitseriesäsongen sänder Canal Plus tre direktsända matcher i veckan. Den som vill kan skaffa en tilläggstjänst som ger tillgång till i princip alla säsongens matcher.

Det finns inte mycket som tyder på att intresset för hockey minskar generellt. Medan fotbollsallsvenskans publiksiffror rasar gjorde elitserien i hockey en rekordsäsong 2007–2008, även om publiken minskade marginellt året därpå.

Per Tellander, sportchef på Viasat, ser dock inget problem i att färre tittar på VM-sändningarna.

– Självklart skiljer det sig från år till år beroende på hur långt Sverige går, hur intressanta motståndare vi får och vilka profiler som kommer. Men jag upplever inte att intresset har minskat.

Som förklaring till förra årets bottensiffror pekar han på att hockey-VM flyttades från TV3 till TV6. Kanalerna kan ses av ungefär lika stor del av befolkningen, drygt 85 procent, men TV3 anses mer känd bland tittarna.

Jörgen Lindgren, generalsekreterare i Svenska Ishockeyförbundet, påpekar att förra årets VM spelades i Kanada. Det betydde att många matcher sändes nattetid i Sverige.

– Dessutom visade man fler matcher än tidigare. När det sänds många matcher blir snittsiffrorna inte heller speciellt bra.

Varken tidsskillnad, kanalbyte eller fler sända matcher kan dock förklara varför tittandet har minskat tre år i rad. De första mätningarna från årets VM ser också ut att ligga i linje med fjolårets siffror.

Claes Runheim tror att tittarna har tröttnat på sportsändningarnas upplägg.

– Det är tråkigt att man alltid gör det som anses tryggt. Visst har den traditionella sportstudion fördelar, men någon gång borde man våga tänka i nya banor.

Written by Adam Svanell

april 30, 2009 at 4:41 e m