Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Posts Tagged ‘deltagarkultur

Hatsune Miku är deltagarkultur på riktigt

leave a comment »

Nu har mitt och Hannes Isakssons reportage från senaste numret av Novell publicerats på nätet. Det handlar om Hatsune Miku – röstsyntesmjukvaran som har blivit en av Japans populäraste popartister. Tanken med texten är att ge en inblick i den skruvade japanska popvärlden, men också att lyfta fram en ovanligt välutvecklad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju blivit ett modeord de senaste åren. Med Lawrence LessigsRemix” som bibel har många talat om att internet främjar samarbete, demokratiserar skapande och suddar ut gränserna mellan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teoretiskt resonemang än en verklighetsbeskrivning. De konkreta exemplen på den nya deltagarkulturen har varit ganska få och ofta stapplande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskådaren till konstnär om det enda bevis man kan påvisa är att folk sätter egna undertexter till en film om Hitler.

Just därför tycker jag att Hatsune Miku är så fascinerande. Det är alltså ett datorprogram, en röstsyntes som låter användaren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta program har det fötts ett community där tusentals fans interagerar.

En amatör spelar in en Hatsune Miku-låt och lägger upp den på nätet. Andra amatörer diskuterar låten och sprider den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musikvideo. Någon tecknar ett skivomslag. Någon skriver en novell utifrån låttexten. Alltihop sker utan skivbolags och programutvecklares inblandning.

Det hela blir extra intressant av att Hatsune Miku samtidigt genererar business. Företaget som äger rättigheterna till Hatsune Miku låter fansen använda namnet och rösten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, actionfigurer, dataspel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exempel jag har sett på hur teorierna om medskapande och remixkultur omvandlas till praktik. Dessutom presenterar det en modell för hur man kan göra affärer av deltagandet: ett bolag skapar ett verktyg som låter amatörer skapa. Amatörer producerar massor av innehåll med hjälp av verktyget. Delar av innehållet är bra och når en publik. Bolaget profiterar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjesindustrin måste motarbeta nätkulturen.

Annonser

Written by Adam Svanell

september 6, 2010 at 10:31 f m

Rätt sätt en konst

leave a comment »

Bild: Fanny Oldenburg. Om The Dinner Club (artikeln publicerad i dagens SvD):

Ett belevat sällskap håller sammankomster på Polska institutet. De lär dig bordsskick, mingelteknik, att vårda ditt yttre och skala en räka i tre steg. Konstprojektet The Dinner Club är en föreställning som är en middagsbjudning som är en kurs.

En smal trappa leder till källarbiblioteket i Polska institutets villa. Här, bland teakmöbler och böcker med slitna pärmar, ska publiken i konstupplevelsen The Dinner Club undervisas i ”Minglandets A och O”.

– Du kanske har läst någon trevlig bok som du kan ta upp? Eller varför inte vädret? säger scenograf Linn Hilda Lamberg.

– En resa går också bra. Man får inte tala om sjukdomar, pengar eller politik, säger dramaturg Stefan Åkesson.

Polska institutes hus byggdes under 1880-talet på beställning av major Claes Adelskiöld, och ritades senare om av Ferdinand Boberg. På 10-talet höll Stina Waern-Frisell mängder av societetsbjudningar här. På 20-talet flyttade Gustaf Hellström in och skrev en rad berömda romaner.

Nu blir Östermalmsvillan spelplats för The Dinner Club, ett samarbete mellan Mossutställningar och duon Poste Restante – Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson. Konceptet ligger mitt emellan teater och installationskonst.

Under en kväll får den som löser biljett besöka den kitschigt inredda paradvillan för träning i konversation, bordsskick och hyfs. Allt avslutas med pardans och middag, under vilken kursledarna ger råd och kommenterar.

– Middagar är intressanta eftersom de tydligt visar hur det sociala spelet regleras. Man har regler för när man får äta, hur man får äta och att man aldrig får visa tecken på ointresse. Middagssitutionen är på något sätt civilisationen i ett koncentrat, säger Stefan Åkesson.

Genom The Dinner Club vill Poste Restante leka med förhållandet mellan publik och aktör. Men ska det tolkas som en drift med absurda regler eller som ett uppriktigt försök att lära ut vett och etikett? Ingetdera, eller möjligen både och.

– Jag tror att alla vill kunna föra sig i fina miljöer, trots att det bygger på att bekräfta förväntningar som känns mossiga för en modern människa med genuspoäng. Vi ger handfasta råd kring situationer där många känner sig generade. Samtidigt tror jag att kvällen kan få besökarna att reflektera över de regler som styr hur vi umgås, och ifrågasätta dem, säger Linn Hilda Lamberg.

Hon tar ett steg för att gå upp från källaren, men hejdar sig.

– Förlåt så hemskt mycket. Jag glömde att en kvinna aldrig får gå före en man uppför en trappa.