Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Uppfann min klasskamrat machinima?

with 4 comments

För några veckor sedan skrev jag ett reportage om machinima i SvD. För den som inte känner till fenomenet så består det av filmer producerade med hjälp av virtuella världar, eller förenklat; animerade filmer som ”ageras” live i ett dataspel istället för att tecknas ruta för ruta. De gångna 14-15 åren har machinima gått från att vara ett supersmalt hackerfenomen till att bli en riktig genre med hängivna fans och ambitiösa långfilmsprojekt.

Något som inte fick plats, eller snarare inte passade in, i SvD-artikeln var min egen relation till den här sortens filmskapande med dataspel. Jag har nämligen börjat misstänka att jag bevittnade hela genrens födelse.

När jag gick på högstadiet fick min klass en gång skoluppgiften att spela in egna filmer. Medan de flesta sprang ut med videokameror och gjorde egna komedier eller polisäventyr (eller som jag och fyra vänner: en så här i efterhand ganska rasistisk propagandafilm mot rasism) valde min klasskamrat Daniel Block att göra en film helt ensam.

Filmen, som jag vill minnas hette Ris i Östersund, gjorde han med hjälp av sin Amiga. Genom att koppla ihop datorn med familjens video klippte Daniel ihop snygga demos från sina favoritspel med taffliga dialogsekvenser gjorda i något slags primitivt animationsprogram. Resultatet var, hmm, ganska obegripligt, och jag minns att eftertexterna upptog lika lång tid som hela resten av filmen.

Jag blev superinspirerad.

Redan några dagar senare gjorde jag min första egna dataspelsfilm, om en liten stad som attackerades av en ond krigare. Jag spelade upp scener i SNES– och Atari-spel som Outrun, Street Fighter II, Another world och Paperboy. För att skapa något slags logik och handling skrev jag textrutor i ett ritprogram och klippte in dessa mellan spelsekvenserna, alltså enligt ungefär samma princip som i en stumfilm.

Senare minns jag att jag och min bror gjorde ännu en film, där Super Probotector och något Star Wars-spel sammanfogades till en saga om två robotar som räddar världen.

Det intressanta är att jag tror det här skedde när jag gick i sjunde klass, det vill säga läsåret 1995-1996. Filmen Diary of a camper, som officiellt räknas som världens första machinima, släpptes i oktober 1996.

Om man ställer upp på att Ris i Öresund kan räknas som en machinima, då föddes inte machinima-vågen bland Quake-entusiaster i USA. Den föddes i klass 7A 7B på Nya Rönnowskolan i Åhus.

Written by Adam Svanell

augusti 6, 2010 at 3:53 e m

Smutskastning från Wikimedia Sverige

with 14 comments

I dag kom jag smått yr i huvudet tillbaka från semestern och ser att SvD har publicerat mitt reportage om Wikipedia. Texten är ett ganska skämtsamt gonzo-experiment för att belysa hur redigeringen av Wikipedia fungerar i praktiken. Läs den gärna.

Jag upptäcker också att Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige, som jag intervjuar i texten, har skrivit ett blogginlägg där han beskyller mig för att medvetet ha tagit in felaktigheter i artikeln. Normalt sett brukar jag inte bemöta påhopp, men eftersom Guldbrandssons anklagelser har fått uppmärksamhet i övriga bloggvärlden känner jag mig tvungen att svara.

Det Lennart Guldbrandsson påstår är nämligen lögn.

Vad som är sant är att han bad att få läsa min artikel innan publicering, vilket jag gick med på eftersom det alltid är bra att låta en utomstående kontrolläsa en text. Guldbrandsson svarade sedan med ett mejl där han föreslog en mängd ändringar. I sitt blogginlägg kallar han dess ändringar för ”rättningar” och påstår att jag struntat i att föra in dem i texten.

I själva verket gjorde jag en mängd ändringar efter Guldbrandssons mejl – saker som faktiskt var fel, felstavade eller kunde uttryckas på ett tydligare sätt. Vad jag däremot inte gjorde var att följa samtliga Guldbrandssons egna förslag på hur min text skulle formuleras. Exempelvis tyckte han att jag efter konstaterandet att Wikipedia har infört många regler skulle skriva ”men reglerna är nödvändiga” och att jag i stycket om Larry Sanger skulle påpeka att Sanger ändå ”fortfarande gillar Wikipedia”. Han föreslog till och med ett eget slut, där han själv skulle få sista ordet i texten:

Men Guldbrandsson framhåller att om man använder sedvanlig källkritik, så är Wikipedia en utmärkt ingång till ett ämne – såsom alla uppslagsverk är.

Detta är alltså de ”faktafel” som Lennart Guldbrandsson påstår sig ha påpekat för mig, men som jag ska ha struntat i. Jag tycker inte att det är Wikimedia Sveriges roll att skriva Svenska Dagbladets artiklar, och det är tråkigt att Guldbrandsson tar till smutskastning för att han är missnöjd med hur Wikipedia bevakas.

Apropå faktafel förresten: Lennart Guldbrandsson klämmer in ett ganska rejält sådant redan i rubriken till sitt blogginlägg. SvD är inte ”Sveriges tredje största tidning” (däremot femte störst bland dagstidningarna sett till upplaga).

Bonusläsning: den vilda debatten om huruvida min Wikipedia-sida bör raderas eller ej.

Written by Adam Svanell

augusti 2, 2010 at 9:51 f m

Bilder av världen om tio år

leave a comment »

Ni som följer (nåväl, känner till) den här bloggen undrar kanske varför den så sällan uppdateras med nya texter. De av er som jag springer på frågar då och då vad jag egentligen håller på med nu för tiden.

Det är väl dags för en brief.

Under våren har jag, om än lågintensivt, fortsatt mitt vanliga frilansskrivande. I sommar kommer jag att ha tre större reportage inne i Svenska Dagbladets helgkulturdel K. Förra veckan släpptes nya numret av Novell, där jag förutom mitt vanliga redaktörsarbete har skrivit en artikel om den japanska virtuella popstjärnan Hatsune Miku. Knäpp läsning, jag lovar. (Det är dessutom vårt bästa nummer av tidningen någonsin!)

Men mer än något annat har min tid på sistone ägnats åt olika projekt för produktionsbolaget House of Radon. Dels handlar det om dokumentärfilmen Press Pause Play, där jag har en roll som ungefär kan sammanfattas med intervjuare/inslagsproducent/assisterande regissör. (Mer detaljerad förklaring här.) Dels har jag varit en av två intervjuare i det Ericsson-finansierade projektet 2020 – Shaping ideas.

2020 – Shaping ideas består av totalt 20 kortfilmer där framstående forskare, politiker, företagsledare och författare ger sin bild av hur världen kommer att se ut om tio år. Fokus ligger främst på hur teknik och konnektivitet påverkar samhällsutvecklingen. Filmerna presenteras, drygt en i veckan, på en specialgjord sajt.

Här är några av mina favoriter från projektet, som tyvärr lider av en minst sagt bristande könsbalans:

Download, adjust, print!

Adrian Bowyer om The Red Rap Machine – 3D-printern som kan kopiera sig själv:

The father of the Internet

Vint Cerf om att ha skapat internet och nu ta det till nästa nivå:

Golden age or another crisis?

Carlota Perez om lågkonjunkturen och den gyllene era som den kan leda till:

A new era of advertising

Jeffrey Cole om webbannonser som framtidens finansieringsmodell:

On our way to a stable world

Hans Rosling om missuppfattningen att det bara finns två sorters länder – rika och fattiga:

From pyramids to bird’s nests

Charles Leadbeater om Linux, Wikipedia och en ny sorts organisationer:

Photoshop har gett ny syn på bilden

with one comment

Artikel om Photoshop, publicerad i SvD 13/3:

Bildbehandlingsprogrammet Photoshop beskrevs som ett hot mot hela fotokonsten. Istället blev det första steget i en fotografisk revolution. När programvaran nu fyller 20 omges vi av fler bilder än någonsin, och nästan alla passerar genom Photoshop.

Titta dig omkring. Med största sannolikhet ser du minst en bild som har behandlats i programmet Photoshop.

Sitter du vid frukostbordet så finns färgglada motiv på flingpaketet. Är du på tunnelbanan så ler felfria tandrader mot dig från reklamskyltarna. Bara i den här tidningen finns hundratals bilder som har givits en digital uppsnyggning.

Att bilder förädlas och omarbetas är inte längre något vi reflekterar över. Vi vet att färger förbättras, kontraster skärps, midjor smalnas och smuts på kameralinser plockas bort. Många av oss gör ungefär samma sak med våra semesterbilder. Mer anmärkningsvärt är att nästan alla dessa bearbetningar utförs med samma mjukvara – Photoshop CS 4 från Kalifornienföretaget Adobe. I princip varje foto du ser i tryck har varit inne och vänt i Photoshop.

När programmet i dagarna firar 20 år hyllas det med en jubileumssajt, en gala på Palace of fine arts i San Francisco, hundratals blogginlägg och tidningsartiklar som den här. Det är lätt att glömma att Photoshop till en början var ganska bespottat. Inte bara dömdes programmet ut som en meningslös produkt. När det väl slog igenom kom böcker, utredningar och debatter om hur Photoshop hotade förstöra bildmediets trovärdighet.
Den ökända programvaran sades leda till fotografiets död.

I slutändan blev det tvärtom. Digitaliseringen resulterade i en revolution för den fotografiska bilden. Den hade bara börjat i fel ände.

– Det var en ren hobbygrej, ett projekt som var roligare än min avhandling, säger Thomas Knoll.

Om du har sysslat med bildbehandling känner du kanske igen hans namn. Det står överst i Photoshops presentationsruta, den som dyker upp när programmet startas. I den första versionen tronade namnet där i ensamhet. I den senaste, CS 4, följs han av en rullande namnlista enligt långfilmsmodell.

Thomas Knoll växte upp med en pappa som hade två fritidsintressen: fotografi och datorer. Entusiasmen smittade av sig på Thomas och hans bror John, som ömsom ockuperade pappans Apple II plus, ömsom mörkrummet i familjens källare i Michigan. När bröderna flyttade hemifrån hamnade John på ett specialeffektsbolag i filmbranschen, medan Thomas började forska på behandling av digitala bilder.

Under ett av Johns besök i Michigan 1987 visade Thomas upp en kod som han hade programmerat med sin Macintosh-dator. Det var en enkel funktion som gjorde det möjligt att visa bilder i gråskala. Ändå blev brodern imponerad. Det Thomas utförde med en enkel hemdator påminde om vad Johns arbetsgivare gjorde med hutlöst dyr utrustning. John tjatade på honom att jobba vidare med koden.

Hösten året därpå nådde bröderna en överenskommelse med Adobe om att distribuera Thomas program. Vid det laget hade John försökt sälja in det till en rad andra företag. Efter en demonstration för bolaget Electronic arts fick han frågan varför i hela friden någon skulle vilja ha ett bildredigeringsprogram för hemdatorer.

Det låter korkat. Men i slutet av 80-talet var det långt ifrån uppenbart att bilder skulle få en central roll i datoranvändning.

–Det existerade inget bra sätt varken att få in bilder i en dator eller att få ut dem efteråt. Digitalkameror fanns inte, inte bra skrivare heller. Skannrar hade precis börjat komma. Det var definitivt ingen som hade hört talas om webbsajter, säger Thomas Knoll.

Faktum är att inte ens han själv insåg potentialen i sin skapelse. Photoshop 1.0, släppt i februari 1990, var ingen jättesatsning. Programkoden skrevs hemma i Thomas lägenhet. Gästrummet fungerade som datorrum, badkaret som tekniklager.

– Jag trodde att jag i bästa fall skulle få in så mycket pengar att den tid jag hade lagt ner inte skulle vara förgäves. Adobe uppskattade att försäljningen skulle bli 500 ex i månaden. Men redan från start sålde vi tio gånger mer än det.

Photoshops segertåg ledde till en explosion av manipulerade fotografier. Möjligheten att skapa fejkade motiv utforskades av konstnärer och reklambyråer, men också på tidningsredaktionerna.

Denna trend gick inte obemärkt förbi. Under 90-talets första år publicerades en rad böcker och artiklar om fotografiets stundade död. I Sverige presenterade Styrelsen för psykologiskt försvar 1993 en utredning om hotet från de falska bilderna. Samma år höll Pressklubben i Stockholm en debatt om bildmanipulation, där en fotograf från Dagens Nyheter irriterat hojtade ”bort med den digitala skiten!”

Fotografiet hade ju alltid betraktats som ett avtryck av verkligheten. Enligt Henri Cartier-Bresson, ofta beskriven som fotojournalistikens far, handlade fotografi om att fånga ett avgörande ögonblick. Den inflytelserike bildanalytikern Roland Barthes beskrev fotografiet som en bild utan kod, medan Susan Sontag i sin berömda essäbok Om fotografi slog fast att ”fotografier förser oss med bevis”. Nu ställdes dessa föreställningar på ända.

1990-talet bjöd på mängder av kontroverser kring manipulerade foton, från porrbilder med den svenska kungafamiljens ansikten till Time Magazines bild av OJ Simpson, där den mordmisstänktes hy hade gjorts mörkare. Märkligt nog hade många av de omdebatterade retuscheringarna kunnat göras även utan digital teknik.

Anna Dahlgren är konstvetare vid Nordiska museet och har skrivit en avhandling om bildbearbetning. Hon menar att debatterna satte fokus på något som egentligen var en grundläggande del av det fotografiska hantverket. Redan innan den digitala redigeringen var historien full av exempel på bildmanipulation, som när Josef Stalin lät ”ta bort” Leo Trotskij från ett antal foton.

–Fotografer har alltid gjort bearbetningar i mörkrummet. Redan när man tar en bild gör man dessutom manipulationer i form av ljussättning, val av skärpedjup och så vidare, säger Anna Dahlgren.

Photoshop uppfann inte teknikerna, men gjorde dem tillgängliga för vanligt folk. När människor insåg vad som var möjligt att göra med en bild, då kom kritiken.

Idag har Photoshop nästan monopolställning på marknaden för bildredigering. Enligt Adobe har programmet drygt tio miljoner användare, en siffra som sannolikt skulle dubblas om man räknade in nätpirater. Det används av såväl animatörerna bakom storfilmen Avatar som av grannen som lägger upp bilder från kräftskivan på Facebook.

Men vad händer när snart sagt varenda bild vi ser snyggas till i samma digitala make over-studio?

Anna Dahlgren påpekar att alltfler fotografier är onaturligt rena, polerade och visuellt fulländade. Dagens fotografer kan ta fler bilder, sämre bilder, men med kreativt efterarbete ändå få till mer fulländade resultat. Henri Cartier-Bressons avgörande ögonblick är med andra ord inte så avgörande längre.

Olof Glemme, fotokonstnär och prefekt vid Konstfack, beskriver det som att fotografiet har närmat sig måleriet:

–Det har blivit mycket lättare att skapa perfektion. Det finns egentligen inga begränsningar. Det du som fotograf bestämmer dig för att göra, det kan du också göra, säger han.

Sedan 1990-talet har nyhetsmedier infört regler för på vilket sätt bilder får processas. Senast 2006 fick en erfaren fotograf för nyhetsbyrån Reuters sparken när det avslöjades att han förstorat ett rökmoln på en bild. Någon fullfjädrad trovärdighetskris för fotografiet har det dock inte blivit.

–Om man ser ett motiv som verkar osannolikt, så utgår man i dag från att det är gjort i en dator och blir förvånad om det visar sig vara äkta. Men på ett mer intuitivt plan har vi fortfarande en stark tro på bilden som som något verkligt, säger Anna Dahlgren.

17 år efter Pressklubbens debatt ser hon upphovsrättsfrågor som en intressantare aspekt av bildens digitalisering än risken för manipulation. Att man på 90-talet fruktade fotografiets död kan nog delvis förklaras av att bearbetningen digitaliserades långt innan andra fotografiska processer – registrering, arkivering och spridning av bilder – blev till ettor och nollor.

Fotografiet dog inte. Istället tar vi, ser och omger oss med fler fotografiska bilder än någonsin tidigare. Digital- och mobilkameror har gjort fotografi till var mans uttrycksmedel. Samtidigt ger internet oss möjlighet att sprida och ta del av oändliga mängder bilder.

Numera finns det dessutom ett etablerat uttryck för fotografier som tycks överdrivet manipulerade. Vad man kallar dem? ”Photoshoppade”.

OMDISKUTERADE BILDBEARBETNINGAR

När film- och idrottsstjärnan OJ Simpson 1994 greps misstänkt för ett dubbelmord satte Time Magazine polisens häktningsbild på omslaget. För att ”hotta upp” bilden gjorde man den mörkare och ökade kontrasten. Problemet var bara att konkurrenten Newsweek använde exakt samma foto, fast i original. Time fick hård kritik och beskylldes för rasism.

Dagarna efter den 11 september 2001 spreds en uppseendeväckande bild över nätet: en turist poserar obekymrat på toppen av World Trade Center medan ett plan i bakgrunden störtar mot byggnaden. Bilden blev snabbt världskänd som ”The tourist guy”, men var givetvis fejkad. En ungrare vid namn Peter Guzli hade gjort montaget utifrån sina semesterbilder.

Skillnaden mellan manipulation och normal bildbehandling är långt ifrån glasklar. 2008 vann dåvarande SvD-fotografen Kalle Melander tävlingen Årets bild med ett porträtt av en bolmande etanolfabrik. När det dök upp en annan version av bilden, där röken var ljusare, beskylldes han för att ha förvanskat fotot. Men vad Melander hade gjort var bara att öka kontrasten, en helt accepterad bildjournalistisk teknik.

Reklam- och modebranschen strävar knappast efter samma autencitetsideal som nyhetsjournalistiken. Men ibland beskylls även modefotografier för att ta ut svängarna för mycket i Photoshop. I höstas var det Ralph Lauren som fick krypa till korset sedan svenska Filippa Hamilton fått en lite väl anorektisk midja i en annonsbild.

Många av de bearbetningar som Photoshop möjliggjorde kunde göras redan tidigare om man hade dyr professionell utrustning. Det hade National Geographic, som 1982 testade sin digitala redigeringsapparat på en bild av två egyptiska pyramider. Pyramiderna stod för långt isär för att båda rymmas på tidningens omslag, vilket ordnades genom att flytta den ena. Men läsarna reagerade och tidningens anseende fick sig en törn.

Adolf Hitler, Fidel Castro och Mao Zedong använde sig alla av sin tids tekniker för att låta manipulera fotografier. Men kanske mest välkända är Josef Stalins ”utsuddningar” av Lev Trotskij. Efter att Trotskij uteslutits ur kommunistpartiet på 20-talet försvann han mystiskt från en rad viktiga historiska bilder.

Ett av senare års mer debatterade fall av bildmanipulation är Reutersfotografen Adnan Hajjs bilder från Libanonkriget 2006. Affären inleddes när en bloggare upptäckte att Hajj hade använt Photoshops klonverktyg för att förstora rökmoln på en bild från ett israelisk anfall mot Beirut. Till slut sade nyhetsbyrån upp samarbetet med Hajj, tog bort alla hans bilder ur sitt arkiv och avskedade en av sina bildredaktörer.

När Martha Stewart 2005 satt i fängelse för bedrägeri gjorde tidningen Newsweek ett omslag där tv-profilen log och poserade med texten ”smalare, friskare och redo för bästa sändningstid”. Eftersom Stewart satt inlåst var det dock omöjligt att ta en sådan bild. Istället hade tidningen använt en mer tveksam metod: fäst hennes huvud på ett annan kvinnas kropp.

Snabbuppdatering

leave a comment »

Jag vet, jag har blivit skamligt dålig på att uppdatera. Här kommer en kort genomgång av de texter jag har skrivit sedan sist.

Konsten att läsa snabbt – Om metoder för ”snabbläsning”, i SvD.

Lex Liza – Om Liza Marklunds påverkan på den svenska bokbranschen, i Fokus.

Alternativ 30-åring – Om jubilerande serieförlaget Galago, i SvD.

Sidekicken gör solokarriär – Om Daniel Gilbert och dennes debut som soloartist, i SvD.

Influerad av det förflutna – Om Martha Wainwright, familjebråk och Edith Piaf, i SvD.

En vanlig dag i Idolfabriken – Om fenomenet Idol, i SvD.

Jag skriver även sporadiska blogginlägg på Press Pause Play-sajten, bland annat om våra besök i Singapore och Tokyo.

För övrigt, apropå ingenting, så har jag och min gamle vän Viktor Banke nyss dragit igång den opretentiösa barklubben Klubb Ibland. För mer info, se här.

Hörs snart igen! (Peppar peppar.)

Written by Adam Svanell

februari 22, 2010 at 4:09 e m

Allt du vill veta om 00-talet, och möjligen lite till

leave a comment »

Just nu är det mycket 00-tal. Igår gästade jag programmet Morgonen i Radio Kristianstad för att försöka summera de senaste tio åren. Att de bjöd in mig beror på att jag just nu är inblandad i en rad projekt som alla går ut på att sammanfatta årtiondet.

Det första, som har pågått längst, är Novells mastodontbloggsatsning Nollnolltalet.se. Det började i våras som en lös idé av min redaktionskompis David Hylander – att lista 00-talets bästa låtar i en opretentiös blogg – men har växt till ett monster (ett snällt monster). Konceptet: 100 låtar framröstade av 100 personer, presenterade under 100 dagar, komplett med krönikeliknande texter om varje låt. Själv har jag hunnit skriva två texter, om Beyoncés ”Halo” och Markus Krunegårds ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”.

Nedräkningen påbörjades i september och kulminerar på nyårsafton. Då har Novell hyrt Södra Bar i Stockholm för en spektakulär nyårsfest. Förutom att presentera vinnaren – 00-talets allra bästa låt – så blir det skumpa, dans och uppträdanden från en rad hemliga artister som tolkar sina favoritlåtar från decenniet. Köp biljett här.

Nästa projekt är i bokform. Noll Noll – decenniet som förändrade världen heter en antologi med Anders Rydell och Tobias Nielsén som redaktörer. Boken, som ges ut av Volante och ska finnas till försäljning redan innan jul, är ett försök att sammanfatta de gångna tio årens viktigaste händelser och trender. Förutom jag själv medverkar Anders Mildner, Annina Rabe, Salka Hallström Bornold, Martin Gelin, Andreas Ekström, Kristin Lundell, Klas Ekman, Jesper Högström, Caroline Hainer, Kjell Häglund, Karin Eriksson, Ann-Helen Meyer von Bremen, Emanuel Sidea och Björn af Kleen.

Mitt kapitel har fått rubriken Flykten från verkligheten. Genom att bunta ihop bland annat fantasylitteratur, superhjältefilm och onlinerollspel under etiketten ”nördstämplad eskapism” resonerar jag kring varför så stor del av 00-talets populärkultur har utspelat sig i fjärran sagovärldar. Längs vägen tar jag upp FC Z-Tore, Obamas intresse för Star Trek, Junot Diaz, konvergenskultur, behovet av hjältar i turbulenta tider, Dungeons and Dragons, våldtäkter i Second Life och musikstilen wizard rock.

För mer info, kolla in bokens sajt. Där kommer det för övrigt att dyka upp en intervju med mig om mitt kapitel.

Slutligen har jag dessutom varit med och röstat fram 00-talets filmer. På Nollnollfilm.se, vars grundare erkänner att de halvt snott idén från Nollnolltalet.se, listas årtiondets bästa filmer. Nedräkningen är redan i full gång. Så småningom kommer även min personliga topp 20 att publiceras, tror jag åtminstone. (Om inte så slänger jag upp den här.)

Uppdatering: Nu ligger min filmlista uppe.

Written by Adam Svanell

december 10, 2009 at 3:49 e m

Henrik Pontén, den ofrivillige politikern

leave a comment »

”Jag upplever att jag tvingas in i rollen som debattör” säger Henrik Pontén i mitt reportage i veckans nummer av Fokus. Texten är lika delar diskussion kring hur fildelningsdebatten håller på att rinna ut i sanden och porträtt av Antipiratbyråns ”bad cop”. En central poäng är att den så kallade upphovsrättsindustrin har haft sitt framgångsrikaste år på länge, trots Ephone-domen och Piratpartiets sju procent. (Att det inte behöver betyda att de håller på att ”vinna piratkopieringskriget” behöver jag kanske inte påpeka.)

Artikeln är ganska lång, så jag struntar i att publicera den här i bloggen. Men läs den på Fokus.se, eller ännu hellre, köp pappersupplagan. Där presenteras texten i ett fint paket med en fördjupande kommentar av Eric Schüldt och grymma bilder av Linda Forsell.

Written by Adam Svanell

november 13, 2009 at 11:12 e m