Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Roligt och gripande i Strageland

leave a comment »

Stragebild2Kanske var det tur att Fredrik Strage ställde in sin medverkan i det panelsamtal jag idag ledde på Bokmässan. Annars hade jag behövt stå och känna mig generad över denna hyllning till bokrecension, publicerad i gårdagens Kristianstadsbladet:

Fredrik Strage ”Strage Text” (Alfa beta)

I kommentaren till den självbiografiska novellen ”Nörd” berättar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva ”nördkapitlet” i en antologi om skolan. När han började bläddra i sina dagböcker kom dock allt tillbaka: minnena av ensamhet, hånfulla sjätteklassare, fester dit bara de häftiga blev bjudna och rollspelskvällar i familjens gillestuga.

Kapitlet om författarens mellan- och högstadieår är ett av få avsnitt i artikelsamlingen ”Strage Text” som inte kretsar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av journalisten och kritikern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han värvades till redaktionen för musiktidningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trupperna blev under sina sju år så inflytelserikt att svensk musikpress fortfarande inte har hämtat sig. När jag och några vänner häromåret startade tidningen Novell var det i viss mån en motreaktion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otroligt bra tidskrift: högljudd, kunnig, passionerad och ständigt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objektivitet blev regel i svensk popjournalistik. Research och sammanhang avfärdades av en ny generation pennfäktare, som djupdök i blödiga utläggningar om hur musiken förändrat deras liv.

Själv skrev jag för ett nätfanzine som hade den återkommande rubriken ”Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skribenter presterade flera sådana texter i veckan, och jag minns att jag imponerades. De var bevisligen mer lidelsefulla lyssnare än jag.

Pops uppgörelse med den objektiva rockjournalistiken skapade ett monster. Trots det är det just kärleken till ämnet, detta närmast osunda intresse för popkultur, som imponerar när man läser Strages samlade verk.

Där mer nervöst lagda popkritiker hänfaller åt positionering och slentrianhyllar dubstep, 2-step, darkstep eller vad årets upphaussande genre råkar heta, tycks han aldrig drivas av annat än den egna passionen. Båda fötterna står stadigt i Strageland – det parallella universum där bodymusik, skräckfilm och gangsterrap aldrig förlorar sin dragkraft.

”Strage Text” genomsyras av denna position som fan, nyfiken lyssnare och musiknörd. Ett gripande porträtt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antropologiska nedslag i Fulkultur-Sverige och en kartläggning av Darins fanlitteratur. I vissa avsnitt ryms den bästa musikjournalistik vi har i Sverige.

I slutändan är det dock varken en artistintervju eller konsertrecension som dröjer sig kvar i minnet, utan novellen om hans egen rollspelande uppväxt. Den träffsäkra och tragikomiska novellen ”Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöjesjournalistik. I skildringen av sina försök att skolka framstår han rentav som en svensk David Sedaris.

Annonser

Written by Adam Svanell

september 27, 2009 den 5:34 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: