Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Charmig, neurotisk och gubbsjuk – för 41:a gången

leave a comment »

Om Woody Allens framgångsrecept (artikeln publicerad i SvD i fredags):

Jazz, neuroser och vänsterprassel. I bioaktuella Whatever works levererar Woody Allen än en gång sin patenterade formula. Men varför återanvänder han samma filmingredienser? Och varför tycker vi fortfarande om det?

Ett café på Manhattan. En vacker ung kvinna försöker förklara för sin kärlekspartner att hon har träffat en annan. Den skallige herren mitt emot henne, filmens hypokondriker till huvudperson, vägrar dock acceptera vad hon säger. När han till slut förstår att han har blivit dumpad kommenterar han cyniskt:

– Jag visste att det här skulle hända. Det är klart att någon så intellektuellt underlägsen som du inte klarar av att leva med ett geni som jag.

För en van Woody Allen-tittare känns scenen måhända bekant. Kan den vara hämtad från 1986 års Hannah och hennes systrar, där unga Lee känner sig instängd i äktenskapet med den åldrande målaren Frederick? Är det en sekvens från 1979 års Manhattan, där 42-årige manusförfattaren Isaac har ett skakigt förhållande med 17-åriga Tracy? Eller från 1992 års Fruar och äkta män, där engelskaprofessorn Gabe inleder en flört med en 30 år yngre elev?

Nej, paret på uteserveringen heter Boris och Melodie. Han är en misslyckad fysiker runt 60, hon en 21-åring som just rymt från hemmet i Mississippi. Tillsammans står de i centrum för Whatever works, Woody Allens nya film med svensk biopremiär i dag.

De som inte gillar Woody Allen hävdar gärna att han gör samma film om och om igen – ett trassligt otrohetsdrama till tonerna av jazzmusik på Manhattan. Stig Björkman, som intervjuade New York-regissören flera gånger i sin bok Woody om Allen, beskriver hellre hans filmer som en egen genre.

– Han varierar sina berättelser och gör olika utvikningar, men fortsätter ändå nysta på samma tråd. Med udda relationer, New York-stämning och intellektuella, neurotiska personer har han utvecklat ett slags eget filmrecept.

Astrid Söderbergh Widding, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet, anser dock att Allen är mer mångsidig än hans rykte gör gällande:

– Det finns faktiskt en väldig spännvidd i hans filmer, alltifrån lätt komedi över thriller till mörkare kammarspel. Han har också gjort många filmer som är pastischer på andra regissörer eller filmstilar. Interiors är tydligt påverkad av Bergman, och Shadows and Fog ser ut som en film från den tyska expressionismens dagar.

Ändå visar en titt på Allens digra cv att vissa ingredienser ständigt återkommer. Sedan slutet av 70-talet har han till och med använt samma typsnitt i förtexterna till merparten av sina filmer.

Vad är det då som får honom att återvända till samma teman, samma musik, samma typsnitt, samt att gång på gång anlita skådespelerskor som Mia Farrow, Dianne Wiest och Scarlett Johansson? En ledtråd kan finnas i hans kravlösa inställning till filmskapandet.

Woody Allen, som sedan 30 års ålder har snittat en långfilm om året, medger själv att han inte är någon perfektionist, utan främst gör filmer för att underhålla sig själv. I dokumentären A life in film säger han:

– Om vi har gjort en tagning som bara är hyfsad, men klockan är sex och jag ska vara på en New York Knicks-match vid sju, då nöjer jag mig alltid med tagningen och går på matchen. För mig är film ingen religion.

Det vore bekvämt att förklara Allens fixeringar med att han bara gör film av sitt eget liv. Han bor själv på Manhattan och spelar klarinett i ett jazzband. Hans kanske allra tydligaste signum – filmernas neurotiske, oftast judiske, grubblarkaraktär – tycks också påminna om regissörens egen personlighet.

Men Erik Helmerson, filmkritiker på TT Spektra, köper inte den förklaringen:

– Jag skulle vilja beskriva Woody Allen som filmens Tom Waits, en som är helt annorlunda i privatlivet. Han har inte tid att vara neurotisk. Han gör ju film jämt. När vi ser honom ligga på soffan hos terapeuten tror jag att han snarare går på Rusta och kollar efter trädgårdsmöbler.

En sak är det dock tydligt att Allens karaktärer har fått från honom själv: dragningen till avsevärt yngre kvinnor. Sedan tolv år tillbaka är regissören gift med sin exfrus adoptivdotter, den 35 år yngre Soon-Yi Previn, en relation som har kostat honom tonvis med dålig publicitet.

Att hans filmer så ofta beskrivs som gubbsjuka kan också hänga ihop med att tittarna vet vad som har hänt i hans liv, tror filmjournalisten Emma Gray Munthe. Trots det tycker hon att kritiken är befogad.

– När han är som bäst kan han driva med äldre män som dras till yngre kvinnor. När han är som sämst blir det bara plumpt och pinsamt, exempelvis i Match point där Scarlett Johansson står vid ett pingisbord och ska vara jättesexig. Det är en scen som bara fungerar om man är kåt på henne.

I nya Whatever works syns alla de typiska Allen-elementen. Förutom den äldre mannen med en knappt myndig fru finns här New York-miljöerna, huvudpersonen med dödsångest, referenserna till litteratur och filosofi, den vägledande berättarrösten, jazzen, de invecklade otrohetsaffärerna och männen på fiket som berättar skrönor. Varför godtar vi som åskådare dessa ingredienser en femtioelfte gång?

För att det är dem han behärskar bäst, säger Emma Gray Munthe.

– Det finns verkligen intellektuella i New York som beter sig precis så där neurotiskt och bara talar om sig själva. Woody Allen har ett öga för att skildra den typen av människor. När han är som bäst blir det både roligt och med ett visst mörker.

Whatever works är den produktive filmarens fyrtioförsta långfilm som regissör. I december fyller han 74 år. Men så länge han brås på sina föräldrar lär vi få se många fler filmer om neurotiker på Manhattan. Woody Allens pappa blev 100 år gammal, hans mamma 95.

FAKTA: FEM STÅENDE ALLEN-INGREDIENSER

Neurotikern

Woody Allens allra viktigaste varumärke. Redan som ståuppkomiker på 60-talet lanserade han bilden av sig själv som en osäker och sexfixerad grubblare. Sedan dess har liknande karaktärer – hypokondriska, neurotiska, fumliga, sarkastiska, ofta judiska, ofta författare – varit ett stående inslag i hans filmer, antingen i skepnad av honom själv eller tolkade av andra skådisar. I den bioaktuella Whatever works syns Larry David som en variant: den burduse misantropen Boris Yellnikoff.

Förtexterna

Typsnittet Windsor har blivit ett lättidentifierat kännetecken för Woody Allen-filmer, då det används i för- och eftertexterna till nästan alla hans rullar. Men det är mer än bara själva typsnittet som återkommer.
Texten är ständigt vit och bakgrunden alltid svart, skådespelarna presenteras i alfabetisk ordning och filmtiteln står aldrig med större bokstäver än övrig text. I slutet av förtexterna syns alltid den numera välbekanta strofen ”Written and Directed by Woody Allen”.

Jazzen

En viktig del i Allens universum är de evergreens som ackompanjerar historierna. Förutom vissa utflykter i klassisk musik handlar det om välkända jazznummer från 30- och 40-talet. Stig Björkman, som har träffat regissören många gånger, ger en enkel förklaring till det konsekventa musikvalet:

– Jag tror helt enkelt att det är den typ av låtar han gillar. Woody Allen är inte speciellt intresserad av musik gjord efter 1960.

Otroheten

Otrohetsaffärer är närmast ett obligatorium för Allen. Ofta är en bästa vän eller dess partner inblandad. En cynisk syn på kärlek? Snarare klassisk, menar filmkritikern Erik Helmerson:

– Att människan är svag, otrogen och kåt går tillbaka till 3 000 år av historieberättande. Allen är otroligt beläst på den klassiska tragedin.

New York

Allen återvänder i Whatever works till sin födelseplats. Att han så tydligt har kommit att förknippas med New York beror på att hans filmer inte bara brukar utspela sig där, utan dessutom romantiserar över staden. Tydligast blir det i 1979 års Manhattan som inleds med repliken: ”Kapitel ett. Han älskade New York”.

Annonser

Written by Adam Svanell

juli 13, 2009 den 10:20 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: