Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Närmare Gud

leave a comment »

Om Jonathan Johansson (artikeln publicerad i gårdagens SvD):

Han är årets mest upphaussade artistnykomling, men en ovanlig sådan. Jonathan Johansson gör återhållsam 80-talspop med texter om gudstro och apokalyps. Ikväll spelar han på Debaser Medis.

Efter genombrottet med singeln En hand i himlen har det skrivits mängder av artiklar om Jonathan Johansson. Alla beskriver de den 28-årige skåningen på ungefär samma vis: väldigt sympatisk och väldigt kristen.

– Jo, jag är ju sympatisk och kristen, skrattar han när vi ses på ett fik i Vasastan i Stockholm. Fast en del journalister har utmålat mig som något jag absolut inte känner igen. Visst, jag är en någorlunda väluppfostrad medelklasskille, men att jag beskrivs som helig? Nej tack.

Jonathan Johansson ser sig som en klassisk låtskrivare med gitarr, penna och papper som verktyg. Det som gör honom unik är låtarnas inramning. Med hjälp av 80-talsljudande digitalsynthar får hans musik en suggestiv ljudbild som minner om Ratata, Sade och Depeche Mode.

Det aktuella andra albumet har omfamnats av både kritiker och publik. Kanske är det inte heller konstigt att hans kristna tro får uppmärksamhet. Där standardpoplyriken behandlar olycklig kärlek och utanförskap sjunger Jonathan Johansson, med bakgrund i baptiströrelsen, om högre makter, tvivel och förtröstan i Gud.

– Det är coolt att människor tar till sig det, det var jag inte alls säker på. Tvärtom. Jag var beredd på att ta en del stryk. Många i det här landet är fega och blundar för frågor om andlighet, säger han.

Det vore dock fel att beskriva honom som den typiske frikyrkosonen, skickad från församlingshemmet till storstadens scener. Jonathan Johansson är lika mycket popkid som apostel. Hans låttexter vidrör Gud och högre väsen, men skildrar också sena krogbesök och frestelser i Stockholmsnatten.

Kvällens konsert på Debaser Medis innebär hemmaplan för Malmösonen. Han har bott i Stockholm sedan han var 19 och känner ”en djup hatkärlek” till staden.

– Innerstan är en ängslig ankdamm med ett evigt positionerande. Å andra sidan är det också en kreativ miljö att vistas i. Men jag märker att folk som tar sig härifrån får perspektiv och börjar tänka klarare. Det kan räcka med att flytta till förorten eller skaffa barn, något som gör att man inser att allting inte är neon och sprit.

Funderar du själv på att flytta?

– Jag har tänkt på det. Men jag är nog lite för feg.

Annonser

Written by Adam Svanell

mars 21, 2009 den 12:32 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: