Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Broder Daniel-bok en besvikelse

with 5 comments

Bokrecension, publicerad i dag i Kristianstadsbladet:

Martin Norberg & Klas Ekman ”Broder Daniel: When we were winning” (Schibsted)

Sommaren 1996 gjorde ett osnutet Göteborgsband dagens bästa spelning på Tivolirock i Kristianstad. Det var bara eftermiddag, men sångaren i svart väst och slips dansade och ylade frenetiskt. En grupp svarthåriga flickor trängdes framme vid scenen. I övrigt var det ganska glest.

Tolv år senare gav Broder Daniel sin avskedskonsert på Way Out West. Ett enormt publikhav såg Henrik Berggren avsluta med en akustisk version av ”No time for us”. De skramliga indieslynglarna hade blivit så stora att Aftonbladet satte en paparazzibild från bandets efterfest på förstasidan.

Att Broder Daniel nu blir bok är knappast förvånande. Redan förra sommaren sammanfattades karriären i en rad artiklar och en dokumentärfilm är under produktion.

Upphovsmännen till ”Broder Daniel: When we were winning” borde ha extra goda förutsättningar att gestalta historien. Klas Ekman skrev 2001 den numera klassiska artikeln i Sonic där Broder Daniel berättade om tonårsminnen, droger och skandaler. Martin Norberg är mannen bakom bandets allra första pressfoto, där Henrik Berggren bar kostym och övriga medlemmar var nakna – en bild som bidrog till deras rykte som utflippade.

Med tanke på detta är boken en besvikelse. Bildmaterialet utgörs av konsert- och repfoton samt porträtt från tre studiofotograferingar. Några nya perspektiv eller inblickar i den Broder Danielska vardagen får man inte. Istället reproduceras mytbilden. Bandet röker, dricker, spelar rock och poserar antingen uppkäftigt eller med ett svåråtkomligt vemod – allt i svartvitt.

Det är snyggt och stämningsfullt, men det säger inte mycket.

Texten lyckas bättre med att visa vilka Broder Daniel är, även om den stilistiskt inte är så märkvärdig. Klas Ekman skriver på en typisk rockjournalistprosa där citat från bandmedlemmarna oftast står för berättandet. Mycket känns igen från Sonic-artikeln, och det är svårt att se boken som annat än en utökad version.

Ändå sträckläser jag den.

Berättelsen om Broder Daniel är ju en klassisk underdog-saga: unga outsiders som går på tvären mot allt och alla, blir sedda som freaks, men sakta övertygar allt fler och triumferar innan det hela slutar i tragedi. För den som är ett fan av gruppen bjuder boken på många minnesvärda anekdoter.

Sammantaget känns dock ”Broder Daniel: When we were winning” ganska tunn. Ekmans text tar bara ett par timmar att läsa och Norbergs fotografier är uppblandade med faksimiler och andras bilder. Varför har de inte höjt ribban ett par steg och gjort den definitiva biografin?

Kanske hoppas upphovsmännen, liksom jag, att sagan Broder Daniel trots allt inte är över.

Annonser

Written by Adam Svanell

mars 10, 2009 den 1:35 e m

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Klas Ekman svarade i en intervju med Per Sinding-Larsen att det var lätt att skriva boken. Det borde vara en varningsklocka för alla journalister. Mycket riktigt så saknas nerven i boken, vilket är synd eftersom broder daniel var ett band med väldigt mycket nerv, väldigt mycket upproriskhet och kompromisslöshet. Alltså raka motsatsen till den här intervju-boken.
    I en intervju i Sonic säger Klas såhär på frågan om vad som vad som var roligast i arbetet med boken: ” I höstas blev det en väldigt rolig och trevlig utgång med Henrik och Poplars på Andra Långgatan i Göteborg. Jag minns framför allt ett roligt utrop om Scorpions och att Henrik sa något om att jag bara borde skriva »myten om Broder Daniel«.
    – »Är inte myten samma sak som sanningen?«, frågade Lars.
    – »Jo, det förstås. Det stämmer nog«, sa Henrik efter en rätt lång stunds betänkande. ”

    Det är väl just det som en journalist skall ha koll på; skillnaden mellan att befästa myter och att (försöka) beskriva sanningen. Klas har inte riktigt den kollen, tycker jag. Kunde Klas t.ex. inte researchat mer bland tidigare bandmedlemmar och flickvänner (det EXISTERAR överhuvudtaget inga kvinnor i boken) för att på så sätt kunna formulera lite vassare frågor till bandmedellarna ?
    Att boken ändå är mycket läsvärd beror främst på att bandmedlemmarna uttrycker sig genomtänkt och välformulerat.

    Magnus J

    mars 11, 2009 at 9:44 f m

  2. Jag håller delvis med, men samtidigt har jag lite inblick i bokbranschen och alltså när det gäller den här sortens böcker, med mycket foton och grejer så är ju dealarna för skribenterna sällan särskilt bra. Det är väl därför man aldrig ser bra rockbiografier med mycket bilder, det blir liksom antingen eller. Fotoböcker brukar oftaST bara ha ett kort förord, och riktiga biografier sällan mycket bilder. Därför var jag snarare förvånad över att man fick så mycket text på köpet den här gången, så att säga.
    Med det vill jag alltså egentligen bara säga att jag tycker att Magnus krav på innehållet är rättl höga med tanke på det format som valts. Fast jag vill så klart också läsa en härli feting om BD någon gång, men förväntade mig knappast det ett drygt halvår efter att de lagt ned.

    Joakim

    mars 11, 2009 at 12:45 e m

  3. Jo, jag anade att det fanns sådana anledningar. Någonstans läste jag att Klas Ekman skrev att han från början bara skulle skriva ett förord. Men det förändringar ju inte det faktum att boken ur ett läsarperspektiv känns rätt futtig.

    Adam

    mars 11, 2009 at 12:56 e m

  4. Jag såg nog snarare boken som just en fotobok, så jag blev snarare lite glad över så mycket text. Helst kanske man haft en Neil Straussaktig sak, men som sagt jag har aldrig sett en så biografi med lika mycket bilder och tror inte att det beror på en slump direkt. Därför tycker jag att det är konstigt att många verkar recensera boken som en biografi i stället. Formen säger något annat. Det blir snett, och Martin Norbergs namn står ju också först som för att markera att det är hans bok först och frmst. Och jag tycker fotona är mycket fina. Om man tar det som en biografi är den som du säger futtig, men som fotobok fyllig.

    Joakim

    mars 12, 2009 at 10:17 f m

  5. Någon som har en pdf eller kan scanna den legendariske Sonic artikelen från 2001? Har inte lest den och Sonic är slutsåld för manga år sen.

    Haakon

    mars 12, 2009 at 7:58 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: