Adam Svanell

Journalist, skribent och filmare. Redaktör för musiktidningen Novell.

Tragikomisk parentes

leave a comment »

bild_stor3019

Om föreställningen Nu mår jag mycket bättre på Stadsteatern (artikeln publicerad i SvD den 2 januari):

Bostadsrättsomvandlingar, upphottade dansband och vånda för att åldras. Med Nu mår jag mycket bättre tycks Kristina Lugn göra ett nedslag mitt i sitt 2009. Men skenet bedrar. Pjäsen skrevs för 22 år sedan.

”Du har fått sparken”. Redan tredje repliken i föreställningen Nu mår jag mycket bättre sätter tonen.

Den som får höra orden är Barbro, spelad av Claire Wikholm. Efter 20 år som sångerska i ett dansband blir hon ersatt av en snygg 19-åring som kallas för Saltgurkan. Senare samma dag – typiskt nog en tisdag – förlorar hon både sin älskare och sin lägenhet.

Nu mår jag mycket bättre, skriven av poeten och dramatikern Kristina Lugn, har premiär imorgon på Stockholms stadsteater. Skådespelaren Lennart Jähkel beskriver pjäsen som en skruvad tragikomisk sitcom.

– Den är både sorglig och oerhört komisk. Handlingen är lätt absurd, men det finns en oerhörd värme i det. Man tycker verkligen om alla de udda figurerna.

Hans egen figur är orkesterledaren Hans Herrman, en kvinnokarl helt utan spärrar.

– Han är oerhört direkt, säger precis vad han tänker och knullar med det mesta som rör sig. Det är väldigt roligt att spela en sådan karaktär, fast samtidigt ganska svårt.

Efter föreställningar som Det finns ett liv där borta i Vällingby och Gråt inte mer Cecilia, och inte du heller Ursula torde Lennart Jähkel vara något av en Kristina Lugn-expert. Regissören Hugo Hansén däremot, arbetar för första gången med hennes dramatik.

– Det som gör Kristina Lugns texter magiska är att de känns helt sanna. Det finns saker i dem som griper an och som man inte kan fly ifrån, säger han.

Hugo Hansén har i år gjort succé med sin uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Han säger att han är noga med att välja pjäser som han har en personlig ingång till. I fallet Nu mår jag mycket bättre finns den i tomheten som Barbro känner efter att ha fått sparken. Själv var han doktorand i företagsekonomi, men hoppade av efter 8 års universitetsstudier.

– När jag sa upp mig visste jag inte vad jag skulle göra av mitt liv. Barbro förlorar det som har varit hennes identitet, att vara sångerska och lite kändis. Utan det vet hon inte hur hon ska få livet att kännas meningsfullt. Det känner jag igen mig i.

I sommarens P1-följetong Allvarligt talat berättade Kristina Lugn att hon är rädd för åldrandet. Därför vore det lätt att tolka Barbros vilsenhet inför att bli gammal som Lugns egen. På samma sätt kunde hennes grannars hets att bostadsrättsomvandla och dansbandets försök att föryngra och poppa upp sig ses som satir över Sverige av i dag.

Det finns bara ett problem med den analysen. Nu mår jag mycket bättre är inte en nyskriven pjäs, utan en av Kristina Lugns tidigaste. Den hade premiär på Dramaten redan i december 1987, då under namnet Titta! det blöder och med Margaretha Krook och Johan Rabaeus i huvudrollerna. Trots det anser Hugo Hansén att föreställningen säger en del om nutiden.

– Man kan tolka Barbros vilsenhet som en metafor för hela samhället. Förr lunde vi lita på religionen, ideologierna och vetenskapen. I dag är det mer upp till individen att göra livet meningsfullt. Det sägs i pjäsen att ”livet är en parentes mellan evigheten och evigheten”. Vi måste hitta något att fylla den parentesen med.

Annonser

Written by Adam Svanell

januari 8, 2009 den 5:43 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: