Adam Svanell

Tänkvärt: Emma Stenström vänder på kulturentreprenör-steken i ett inlägg på Kulturekonomi. Ständigt får vi höra att kulturarbetare måste lära sig ekonomi. Men precis lika viktigt är det att ekonomer lär sig kultur, påpekar hon och citetar en Harvard-rapport:

Harvard must make the arts an integral part of the cognitive life of the university: for along with the sciences and the humanities, the arts — as they are both experienced and practiced — are irreplaceable instruments of knowledge.

Själv tänker jag på klagomålen över att näringslivet i Sverige så sällan sponsrar kultur. Handlar det, som många vill få det till, om våra skatteregler? Eller är det snarare en fråga om att företagsledarna föredrar Mats Sundin framför Nan Goldin?

Nicholas Carr bloggar utifrån frågan hur mycket koldioxid en Google-sökning genererar. Med sina dystopier om att vi blir korkade av Google och att Wikipedia gör oss till Lemmings brukar Carr framstå som en luddit, eller åtminstone en överdriven skeptiker. Men att läsa debattörer som man inte är överens med kan vara väl så lärorikt som att lyssna på meningsfränder. Därför följer jag numera hans blogg.

Google uppger att en ”en bil som kör en kilometer producerar lika mycket växthusgaser som tusen Google-sökningar”. En forskare på Harvard hävdar dock att det räcker med två Google-sök för ge samma mängd koldioxid som när man kokar upp en kopp te (fast det tycker till och med Carr låter överdrivet).

Miljöaspekten av webben är i vilket fall som helst intressant, och känns relativt sällan belyst. Nicholas Carr:

We may be obsessive about turning off the lights when we leave a room, but at the same time we may happily spend hours dicking around online, oblivious of the electricity lighting up our screen, heating our chip, and powering and cooling the data centers we’re connected to. /…/ How many Twitterheads think about their electricity use before they tweet? Not many. How many bloggers think about it before they blog? Not this one.

Själv skriver jag det här på ett tåg mellan Malmö och Stockholm. Hur mycket behöver jag blogga och twittra för att vara lika miljöfarlig som om jag hade tagit flyget?

Edit: Webbkunnige Pelle Sten på SvD påpekar att uppgiften från Harvard-studien mycket riktigt har visat sig vara en missuppfattning. Läs mer här.

Då var det dags igen. Suget efter biljetter till Bruce Springsteens två spelningar på Stockholms stadion har varit enormt (såklart) och nu blir det en konsertkväll till (såklart). Med andra ord måste vi plåga oss igenom ännu en sommar av Bossen-bilagor, helsidor om var Clarence Clemons åt lunch och recensioner med betyget sex av fem möjliga.

Det förvånar mig att ingen stor svensk tidning vågar ställa sig utanför hyllningskören. Jag kan inte tänka mig något enklare sätt att lyckas sticka ut i det hav av artiklar som skrivs om konserterna än att faktiskt såga den saxofonsmetiga gubbsörjan.

Tänk om Expressen skulle skicka Natalia Kazmierska att recensera. Hon kunde raljera lite lätt om svettiga gubbar, gäspa åt tiominuterslåtarna och dela ut en ljummen tvåa i betyg. Det hade folk läst.

(Medan jag skriver detta gnällinlägg slumpar shufflefunktionen i min Iphone fram ”Streets of fire” med ni-vet-vem. Är även Apple med i den stora Springsteen-komplotten?)

Om Moto Boy (artikeln publicerad i SvD idag):

Indiesveriges mest extroverte romantiker lämnar rockscenerna för en helg. På söndag tar Moto Boy plats i Uppenbarelsekyrkan med piano, en stråkkvartett och – som alltid – höga klackar.

Oskar Humlebo var åtta år gammal när han upptäckte det vackra. Hans familj åkte till London på semester och Oskars pappa, som var intresserad av kyrkor, tog med dem till en rad katedraler. Sonen tyckte att besöken var tråkiga och ville hellre gå på tivoli.

Men i en av kyrkorna hände något. Den stora katedralen – han minns inte vilken det var – stod nästan helt tom och en gosskör repeterade vid altaret. Oskars rastlöshet försvann på ett ögonblick.

Den vackra stämsången, stillheten och ynnesten att vara ensamma som åskådare hänförde honom. Den lille pojken övertalade sin familj att stanna tills repetitionen tog slut timmar senare. När de kom hem till Hudviksvall gick han med i en gosskör.

- Jag tror att det var den upplevelsen som triggade mig att vilja göra musik. Det var så självklart, så genuint vackert, säger Oskar.

I dag kallar han sig för Moto Boy. Som skivdebutant blev han omtalad i våras, minst lika mycket för sin kitschlook, androgynitet och hårdrocksgitarr som för sina låtar. ”Ett lo fi-glam-experiment med ett läppstiftsrött hjärta fastnålat på den uppknäppta läderjackan” skrev SvD:s Kristin Lundell.

Nyligen kom For Martha, ett minialbum där Oskar tolkar stycken som Pie Jesu och Ave Maria, och som på söndag följs upp med en konsert i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten. Två oväntade karriärsdrag kan tyckas. Men i Moto Boys universum är katedraler och Andrew Lloyd Webber lika självklara inslag som David Lynch-filmer och högklackat.

- Jag ser det som romantik alltihop. Moto Boy handlar om att lyfta fram det vackra i världen, vilket inte behöver vara Meg Ryan och pussar i slutet utan lika gärna skit och trasighet. Det är finare om en sjöman sjunger en gosskör än om en söt engelsk pojke gör det.

Konserten på söndag blir hans första någonsin med kompmusiker. Istället för att stå ensam på scenen med sin elgitarr får Oskar sällskap av en pianist och en stråkkvartett. Fast än har han inte frågat om de är beredda att klä sig á la Moto Boy.

- Det är ännu intressantare att klä upp sig i en kyrka än på en rockklubb där det nästan är normalt att se ut som en glamrockstjärna. Helst vill jag ha massor av discokulor. Vi får se hur mycket de går med på.

David tar täten i bekantskapskretsens outtalade tävling om vem som bloggar mest ambitiöst. I dag har han publicerat en bloggexklusiv intervju med Mattias Göransson om tidningen Filters tankar kring nätet. Stjärna i kanten!

Om EMD och Discodaggarna (artikeln publicerad i SvD idag):

En tecknad film med discomusik, daggmaskar och Bert Karlsson – så följer EMD upp sin Grammisvinst. Kan Idoltrion göra som sina maskkaraktärer i Discodaggarna och triumfera i Melodifestivalen?

– Heeelt sjuukt!

– Whooo!

– Shit vad sjukt!

Tacktalet när EMD vann Grammisen Årets låt skvallrade om att segern inte var väntad. Programmet Idols egen lilla supergrupp har varit enormt framgångsrik, med två låtar som i fjol toppade singellistan i sex veckor vardera. Samtidigt finns det få band som har blivit så systematiskt sågade som Danny Saucedo, Mattias Andréasson och Erik Segerstedt.

Trions debutalbum fick Metros recensent att ”vilja dunka huvudet i väggen”, medan Göteborgs-Posten slog fast att ”inte ens New Kids on the Blocks comeback låter så här illa”. När Expressen.se i somras ställde läsarfrågan ”Hur bra är EMD enligt dig?” valde 58 procent av de röstande svaret ”Jag skulle bli glad om de splittrades”.

– När vi vann Grammisen blev kommentarerna att vi råkar ha många fans. Ingen tänkte tanken att det var för att vi är bra, säger Mattias Andréasson.

– Folk verkar irritera sig på att det går så snabbt för oss som är med i Idol. Jag är hundra procent säker på att jag inte hade fått lika mycket skit om jag hade slagit igenom på något annat sätt. Men vi skiter i kritikerna. Att få Grammisen var bara ett stort långfinger, säger Danny Saucedo.

Anledningen till att de båda flickidolerna sitter här är Discodaggarna, en dansk animerad komedi. I den svenska dubbningen spelar Danny Saucedo masken Harry som drömmer om att bli discostjärna. Mattias Andréasson och Erik Segerstedt gör rösterna till hans bandkamrater Nisse och Jimmy. I övriga roller hörs bland andra Nanne Grönvall, Anna Sahlin och Bert Karlsson.

Filmen kretsar kring en tv-sänd musiktävling, som råkar kallas ”Melodifestivalen”, dit Harrys discoband anmäler sig. När omgivningen får höra att en grupp daggmaskar har ställt upp skrattar de hånfullt – maskar kan ju inte ens dansa. Utan att avslöja för mycket kan man konstatera att de får anledning att tänka om.

– Det är en film om att vara annorlunda, att slå underifrån och inte sluta drömma, säger Danny Saucedo.

Anmärkningsvärt nog finns det flera paralleller mellan EMD och daggmaskbandet i filmen. Båda grupperna är underdogs som döms ut av etablissemanget. Båda ställer upp i en tv-sänd melodifestival. Precis som sin rollfigur Harry är Danny Saucedo också den självklara frontfiguren, medan såväl Mattias Andréasson som hans karaktär Nisse spelar bas och håller sig i bakgrunden.

– Det har jag inte ens tänkt på. Men ja, vi kanske är tre maskar som visar att vi kan, funderar Danny Saucedo.

– Vi borde ha maskdräkter på oss i festivalen, säger Mattias Andréasson.

Nu när det pratas Twitter överallt får jag väl outa mitt mikrobloggande. Här hittar du mig.

Behållningen av att Bambuser-kolla Publicistklubbens debatt om Gömda: Att Jan Guillou tror att Gellert Tamas heter ”Tamas Gellert”.

Om Liza Marklund och bloggarna (artikeln publicerad i SvD igår):

Återigen har bloggosfären tvingat upp en debatt på agendan. Men den här gången rör det varken fildelning, webb­trafik eller datalagring. Bloggstormen mot Liza Marklund tycks snarast bero på medieförakt.

När Språkrådet häromveckan presenterade fjolårets nya svenska ord fanns ”bloggbävning” självklart med. FRA-lagen och Ipred-direktivet ledde till en ny sorts opinionsbildning på gräsrotsnivå. Ämnen som hade varit lågt prioriterade i nyhetsflödet hamnade högst upp på agendan när medierna upptäckte att bloggvärlden kokade.

Och tre veckor in i 2009 är vi redan mitt i nästa bävning. Tidningsskriverierna om Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda började redan under hösten, men i märkligt futtig omfattning med tanke på bokens scoop: att Liza Marklunds storsäljare Gömda inte är en fullt lika sann historia som författarinnan har påstått.

I bloggosfären och på forumet Familjeliv.se var inläggen däremot tusentals. Till sist vaknade också riksmedierna, och i veckan fylldes varannan svensk spaltmeter av förebråelser mot Liza Marklund. På debattsajten Newsmill förklarade bloggaren Ramona Fransson att hon och de andra som har uppmärksammat boken ”vann mot gammelmedias redaktörer”. Liza Marklunds pr-man Niclas Lövkvist varnade för att redaktionerna låter en ”digital lynchmobb” styra nyhetsflödet.

Att sanningshalten i en bok skulle bli nästa bloggsnackis var knappast väntat. Medan FRA- och Ipred-debatterna kretsade kring elektronisk kommunikation och personlig integritet på nätet – frågor direkt sammankopplade med bloggande – saknar Gömdabråket helt sådana inslag.

Enligt Sofia Mirjamsdotter på mediebloggen Same same but different finns det i själva verket bara en beröringspunkt mellan ämnena FRA, Ipred och Gömda: att traditionella medier inte har prioriterat dem.

– I fallet Liza Marklund har vi en journalist som har gjort något, men medierna är tysta om det. Folk märker det och blir irriterade. Idag är medieföraktet i Sverige lika stort som politikerföraktet. Därför är det viktigt att medierna tar till sig och granskar det som diskuteras i bloggosfären, säger hon.

I en krönika skrev Liza Marklunds Expressenkollega Cecilia Hagen att debatten grundas i avundsjuka: ”Att detta uppmärksammas så till den milda grad, beror i mångt och mycket på Liza personligen. På att hon är den hon är. Lång och blond och vacker och framgångsrik och oavbrutet bästsäljande och förmögen som få och street smart och makalöst kaxig. Och det provocerar.”

Men Liza Marklund är även en person med makt, både i egenskap av opinionsbildare och förlagsägare. Hon debatterar aktivt mot fildelning – bloggosfärens hjärtefråga – och är en profil inom gammelmedia – bloggosfärens favorithatobjekt. Dispyten med Monica Antonsson, okänd veckotidningsjournalist på ett litet förlag, är en riktig David och Goliat-historia.

Pontus Schultz, chefredaktör på Veckans affärer, ser följaktligen bloggstormen som del i en antietablissemangstendens.

– Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.

Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:

– Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

Det är alltid underhållande att använda Google Translate. Nyss hittade jag ett blogginlägg på portugisiska om mitt och Björn Kleinhenz (just nu vilande) band Memoplay, och översatte det med strålande resultat.

Plötsligt framstod våra låttitlar nämligen som oerhört mycket bättre. Eller vad sägs om ”Ord är små”, ”Belysning”, ”Mat i strängar” och, inte minst, publikfavoriten ”Song för öronen”? Om du undrar hur dessa hits låter är det bara att läsa bloggarens beskrivning:

Påminner om ”The Boy Least sannolikt” och en del material från ”klappa händerna Say Yeah”.