Adam Svanell

Nu åker jag till Vietnam, är tillbaka i Sverige den 6 januari. Gissningsvis blir det ganska lite – kanske inget – bloggande de kommande veckorna. Däremot kommer jag att ha några artiklar inne i SvD: en om Merge Records, en om Kristina Lugn-pjäsen Nu mår jag mycket bättre och en om kulturåret 2009. Läs dem gärna.

Hur kunde jag glömma? När jag skrev mitt inlägg om usla presstexter missade jag av någon anledning att ta med ett riktigt guldkorn: Live Nations faktafelsspäckade mästerverk ”Far och Son live!”.

Textförfattaren går ut hårt genom att i hela pressmeddelandet kalla bandmedlemmen Simon Gärdenfors för Simon Gärdefors. Han/hon fortsätter med att använda gåtfulla formuleringar som att ”Maskinens två singlar har dominerat internet”. Sedan kommer påståendet att Simons program i ZTV – The Simon Gärdenfors skräpkultur-show – hette ”Simon presenterar”.

Jag såg programmet och minns det som en hyllning till fulkulturyttringar som collegefilm, skämtartiklar, serietidningar och godisförpackningar. Uppenbarligen fanns där en samhällskritik som jag var för naiv för att uppfatta. Live Nation slår nämligen fast att programmet handlade om ”den menlösa yta som vårt samhälle producerar”.

Intervju med The Magic Numbers i dagens SvD:

Svenskarna älskar The Magic Numbers och The Magic Numbers älskar Sverige. När den brittiska popkvartetten gör två exklusiva julspelningar blir det på Strand i Hornstull. Nu funderar sångaren Romeo Stodart på att flytta hit.

Ansträngda andetag. Någon hörs fumla med luren, och harklar sig.

- Uuuh, hello?

Klockan visar lunch och i London har telefonens signal väckt Romeo Stodart. Natten innan var The Magic Numbers uppe sent och spelade in en låt till sitt tredje album. Sömnigheten försvinner dock direkt när Romeo börjar berätta om inspelningen.

- Jag har aldrig haft så roligt som under arbetet med den här skivan! Förr skrev jag en låt och så spelade vi den ganska rakt upp och ner. Nu jobbar vi verkligen med låtarna och frågar oss hela tiden hur vi kan göra dem ännu bättre.

Bandets två tidigare fullängdare präglades av durgitarrer, stämsång och direkta melodier. Denna gång tar de hjälp av producenten Valgeir Sigurðsson, som tidigare har jobbat med avigare och mer elektroniska akter som Björk, CocoRosie och Múm. Resultatet beskriver Romeo Stodart som ”psykedelisk soul”. The Magic Numbers planerar dessutom att släppa ytterligare en skiva nästa år – ett minialbum inspirerat av country- och folkmusik.

Men den här helgen tar de paus från inspelningarna. I kväll och imorgon kväll uppträder den håriga kvartetten på Hornstull Strand (gamla Street). Romeo Stodart utlovar nytt material och troligen en eller annan jullåt.

- Vi har inte gjort så många konserter i år, så det här blir speciellt för oss också. Jag hoppas att det blir ett riktigt firande med julstämning åt alla. Jag kan knappt bärga mig.

Att julkonserterna hamnade i Stockholm är ingen slump. Redan innan The Magic Numbers hade skivkontrakt, sommaren 2004, blev de bokade till Riche – deras första konsert utanför Storbritannien.

- Vi spelade helt akustiskt, vilket vi hade gjort många gånger tidigare i London. Men här var publiken tyst och lyssnade verkligen. Vi tänkte bara ”wow, det här är coolt”, säger Romeo.

Sedan dess har den skotsk-amerikansk-trindidadsk-engelska gruppen blivit utpräglade Sverigevänner. The Magic Numbers-konserter är snart en lika omisskännligt svensk tradition som sill och nubbe eller tv-sändningar av innebandy-vm. Romeo Stodart:

- Jag älskar att spela i Sverige. Jag älskar människorna, och musiken. Det är faktiskt mycket möjligt att jag flyttar dit. Snöar det hos er nu?

När en skiva lanseras eller en konsert sätts upp spelar arrangörens pressutskick en nyckelroll. Pressmeddelanden ska få tidningar att skriva, få igång snacket och i praktiken lägga grunden för marknadsföringen. Med det i åtanke är det märkligt hur dåligt skrivna de ofta är.

I somras var jag nära att skriva en hel SvD-krönika om den ohyggligt skitnödiga presstexten för Division Of Laura Lees senaste skiva. Jag lät bli eftersom det kändes lite internt, och uppriktigt sagt snudd på taskigt.

Nyss nåddes jag dock av nyheten att Antony and the Johnsons gör en konsert i Stockholm, detta genom ett pressmeddelande som gjorde att jag bara måste ta upp tråden igen. Arrangören Luger lyckas nämligen lansera ett helt nytt ord (frontsångare) samt slå fast att en utstrålning kan ha en sexuell läggning – allt i en och samma mening:

Antony and the Johnsons har sedan debuten år 2000 spelat i Sverige en handfull gånger, frontsångaren Antony Hegarty har tjusat svenskarna med sin androgyna röst och transexuella utstrålning.

Han har sitt eget sätt att författa, Carl Johan De Geer. Jag har precis tagit mig igenom Jakten mot nollpunkten, hans självbiografi (eller ”roman om mig själv” som han kallar den). Boken innehåller inte en enda avstavning. Detta har inte åstadkommits genom att avståndet mellan bokstäverna ökats i ett redigeringsprogram, utan genom att författaren omformulerat tills han uppnått jämna rader. Det estetiska före det språkliga. Så skriver en konstnär.

Boken hoppar mellan barndom och nutid, högt och lågt, skojigt och sorgligt, förnuftigt och tokigt. Framförallt är den väldigt underhållande. Jag har närmast konstant suttit och smålett under läsningen, och på slutet skrattade jag så mycket åt ett parti att jag känner mig tvungen att citera:

Livet består av miljarder ögonblick och under de flesta av dessa inträffar inte något egendomligt sammanträffande. Statistiskt är det därför rimligt att något konstigt inträffar då och då. Som att man tänker ringa upp någon man inte har pratat med på 50 år, närmar sig telefonen – och just då ringer den personen. Ibland finns det till exempel en förklaring. Som att personen sett mig på tv. Samtalet kan låta såhär:

”Carl Johan! Jag såg dig på tv. Vad tjock du har blivit. Du tackade mig aldrig för att jag gjorde en bokhylla åt dig i slöjden. Grönbetsad furu.”

Rösten tillhör en före detta klasskamrat från folkskolan i Kviinge. Börje är en nu pensionerad järnvägsarbetare vars vuxna barn emigrerat till Nya Zeeland. Han är berusad och bitter.

”Börje! Vad roligt”, säger jag artigt. Börje hör inte på, hans tankar svävar redan bort över oceanerna, han somnar under några sekunder, kommer sedan igen med förnyad kraft: ”Tjock! Du är tjock! Rrrrrrr snark.”

Jag hade just påbörjat en tidskriftsartikel om den svenska landsbygdens strukturförändringar på 1940-talet och hade samma dag kommit att tänka på Börje, artikeln skulle heta ”Börje, vart tog du vägen?”. Nu fick jag svaret. Artikeln blev inte skriven, jag hade föredragit att inte prata med Börje, jag vill föra min resonemang utan research.

Förresten, när jag såg Carl Johan De Geer prata på Söderbokhandeln för någon månad sedan medgav han att bokens titel inte har något alls med innehållet att göra, vilket han förvånades över att ingen recensent invänt emot. Jakten mot nollpunkten är egentligen en referens till samma film som Primal Screams ”Vanishing point”. Man kan fråga sig varför denna halvrisiga 70-talsaction har fått ge namn till både en läsvärd bok och en av 90-talets bästa skivor.

Om Cirkus Cirkörs nya föreställning (i dagens SvD Min Helg):

Efter ett decennium som Cirkus Cirkörs direktör började Tilde Björfors tappa lusten. Men under resor över världen återuppväcktes cirkusförälskelsen. Hennes nya föreställning är en hyllning till trapetser, lindans och paljetter.

Ett skelett vilar på golvet i Cirkus Cirkörs träningsslokaler i Alby. En bit bort klättrar akrobaten Irena Purschke omkring på det tre meter breda hjärta som spelar en framträdande roll i föreställningen Inside Out. Längs väggarna står röda draperier, champagneflaskor och piltavlor.

Det är slutrepetitioner inför premiären på Dansens hus. Inside Out har redan spelats i Lund, men jämfört med uppsättningar av dans och teater är cirkusföreställningar ständigt i förvandling. Innehållet förändras i mötet med publiken, och skador kan göra att akrobatern måste bytas ut från en kväll till en annan.

- För mig är det här är en livsviktig föreställning, säger direktör och regissör Tilde Björfors.

1995 startade hon Sveriges första nycirkusgrupp. Cirkör växte till en cirkusindustri med utbildningar på gymnasie- och högskolenivå och föreställningar som turnerar världen över. Men efter alla projekt, experiment med modern dans och samarbeten med teatrar började hon tvivla.

- Vi hade provat så många olika vägar att jag nästan hade glömt vad Cirkör var. Jag ifrågasatte allting. Varför ägnar jag mitt liv åt folk som stoppar gafflar i näsan? På vilket sätt förändrar det världen?

Vändningen kom när hon reste runt bland cirkusgrupper i andra länder. Under en lindansföreställning med franska Les Colporteurs började hon gråta. Hon insåg, som hon själv säger, att hon ”har ett cirkushjärta”.

I Inside Out låter hon publiken följa ett gammaldags cirkussällskap med alla dess udda figurer. Mitt bland dessa hamnar Tom och Saga, två nutida stadsbor som är i dålig kontakt med sitt känsloliv. Föreställningen är Tilde Björfors kärleksförklaring till cirkusen – och till risktagandet.

- Det som fascinerar mig med cirkusartister är deras drivkraft att våga lite mer. Jag vill visa det positiva i att släppa kontrollen. Föreställningen handlar om de stora risker som akrobater tar, men också om inre risker. Att våga älska kan vara precis lika läskigt.

Är cirkusartister bättre på att ta även den sortens risker?

- Nej. Däremot kan man lära sig mycket genom att titta på hur akrobater hanterar sin träning. Jag brukar fråga om de inte är rädda. Då svarar de ”superrädd, men inte rädd för att vara rädd”.

Foto: Johannes Helje

Igår höll vi Novellprisgala på Teater Scenario. Stämningen var god, tidningarna gick åt och Jonathan Johansson gjorde en utmärkt spelning. Strax innan stängning kunde hela Novellredaktionen ses dansa till Young turks med Rod Stewart. En typisk trevlig kväll med andra ord.

Här skriver jag vem som vann priset.

När jag reser tycker jag om att läsa litteratur som utspelar sig där jag är. Det ger ett roligt mervärde till läsningen att kunna besöka de miljöer som beskrivs, och platserna känns mer spännande om man kan relatera dem till en bra historia. I allra bästa fall kan böckerna också skapa en djupare kunskap om området än den pliktskyldiga Lonely Planet-bildningen.

Tyvärr fungerar proceduren bäst i Europa och USA. Under det halvår jag bodde i Paris blev det både Rådström, Hylinger, Hemingway, Gautier, Östergren, Baudelaire och Slas. När jag däremot åkte till Thailand lyckades jag inte uppbringa något annat än Alex Garlands småfåniga The Beach.

Över jul och nyår åker jag till Vietnam, och därefter vidare en sväng till Hong Kong. Jag vill inte behöva göra om Thailandsfadäsen. Nu behöver jag lästips!

(Edit: Med tanke på att alla uppräknade ovan är män så får det gärna vara kvinnliga författare.)

När man jobbar länge med samma material och gång på gång berättar om det, då tenderar beskrivningen att bli allt mer drastisk efterhand. Vad som börjar med rubriken ”Älg skjuten utanför Tumba” kan sluta som ”Hänsynslös älgslakt – mitt i Stockholm”.

I slutet av oktober presenterade jag andra numret av Novell i ett blogginlägg. Jag räknade upp delar av innehållet, och beskrev intervjun med en viss svensk rocksångare så här: ”Ebbot Lundberg lanserar en egen teori om universum”. Några veckor senare skrev min redaktionskollega Daniel ett nytt inlägg om att numret snart var ute. Också han lyfte fram Ebbot-intervjun och förklarade att ”Ebbot Lundberg lanserar diverse idealistiska teorier om universum”.

Nu tittar jag på Facebook-eventet inför Novellprisgalan. Vad står där? ”Ebbot Lundberg lanserar en faktiskt helt sjuk teori om universum.” Jag vet inte vem som står för den beskrivningen.

I SvD:s Min Helg-bilaga skriver jag i dag om Stadsbibliotekets konsertserie Bibliotekspop, där fyra band med bibliotekarier i spetsen uppträder. Något man kan fråga sig, men som inte fick plats i artikeln, är om sambandet ”bibliotekarie –> musiker” borde specificeras till ”bibliotekarie –>popmusiker med förkärlek för skev gitarrindie”? Jag hittar inte någon grime, techno eller black metal bland de bokade akterna.

Texten finns inte på nätet, så jag klistrar in den nedan. (Självfallet utgår jag från att ni som följer bloggen vill läsa varje ord jag producerar.)

I morgon är det premiär för Bibliotekspop – satsningen som en gång i månaden förvandlar Stadsbiblioteket till konsertlokal. Men vänta nu. Måste det inte vara tyst på ett bibliotek?

Blunda och tänk ordet popstjärna. Gissningsvis ser du en självsäker sexsymbol eller en skrikande rebell framför dig.

Blunda igen och tänk bibliotekarie. Bilder av grå pullovers, plastbågar och hyschande fingrar uppenbarar sig framför ögonen.

Kopplingen mellan bibliotekarier och musik är kanske inte uppenbar. Men Henrik Lindén, sångare i popbandet Twig och bibliotekarie på Nobelmuseets forskningsbibliotek, menar att den existerar.

- Över huvud taget upplever jag att många kreativa människor jobbar som bibliotekarier. Det är ju en speciell miljö att befinna sig i, bland alla dessa böcker fulla av idéer, säger han.

Henrik Lindén är initiativtagare till Stadsbibliotekets konsertserie Bibliotekspop. En gång i månaden, med start i morgon eftermiddag, kommer band att uppträda i Gunnar Asplunds rotunda. Premiären har temat ”bibliotekarier spelar live”.

I 80-talssynthpoppiga Elenette agerar bibliotekariestudenten Kalle Berglund sångare och låtskrivare. I shoegazebandet Sad Day For Puppets sjunger Anna Eklund, bibliotekarie på Rum för Barn. Dragplåstret Peter Morén läste till bibliotekarie innan han hoppade av för att satsa på bandet Peter Bjorn and John.

Medan de fyra akterna uppträder på en speciellt uppbyggd scen visas bandmedlemmarnas favoritlitteratur i en bokutställning. Men med eller utan boktips, får man verkligen spela musik på ett bibliotek?

Det beror på vem man frågar, säger Stadsbibliotekets bibliotekarie Caroline Karlsson.

- Människor har väldigt olika uppfattningar om vad ett bibliotek är. Ibland känns det som något slags helgedom. Men att ha konserter här tycker vi är en hyllning till biblioteket, inte en smädelse.

Henrik Lindén påpekar att det ofta hålls författaruppläsningar i rotundan.

- Och ett bibliotek lånar ju inte bara ut böcker, utan även film och skivor. Istället för att vara tyst kan biblioteket fungera som en mötesplats.

Förhoppningen är att etablera Bibliotekspop som en ny och annorlunda scen för svensk musik. Till skillnad från de svettiga klubbar där popkonserter brukar äga rum har Stadsbiblioteket varken åldersgräns eller inträdesavgift. Till och med den som har biblioteksskulder är välkommen.