Adam Svanell

Som något av en Lukas Moodysson-kramare har jag varit rejält nyfiken på kommande Mammut, vilken beskrivits som en tillbakagång till det mer konventionella berättandet i Tillsammans och Lilja 4-ever. Förväntningarna minskade knappast när det kom ut att huvudrollerna skulle göras av Gael García Bernal och Michelle Williams.

Idag dök det upp en trailer, som jag givetvis kastade mig över. Två minuter senare kunde mitt intryck sammanfattas som: eeh, va?

Trailern väcker knappt några känslor över huvud taget. Filmen verkar inte rolig, inte sorglig, inte speciellt vacker. Musiken och klippningen antyder att det man ser är en tragedi, men det är oklart vad det är som är så hemskt. Man förstår faktiskt inte riktigt vad Mammut handlar om.

Antingen är det ett medvetet val av Lukas Moodysson, vilket jag i så fall uppskattar. (Hollywoodtrailers brukar ju vara så långa och övertydliga att det efteråt känns onödigt att se själva filmen.) Å andra sidan kan luddigheten lika gärna bero på att filmen inte har mycket till handling. Låt oss tro på det förstnämnda.

På sistone har jag varit helt uppslukad av Junot Diaz nördepos ”The Brief Wondrous Life of Oscar Wao”. Först nu, med 20 sidor kvar att läsa, upptäcker jag vad titeln är en parafras på. Man undrar hur många populärkulturella referenser man går miste om dagligen genom att inte vara tillräckligt påläst…

Mitt första och enda möte med Anders Göthberg var i våras på en bar där han och Hermann Dill spelade skivor. Jag minns mest att Anders verkade trevlig och frågade vad jag jobbade med. En dryg månad senare var han död.

Nu publicerar Hermann i sin blogg en intervju med Paola Bruna, Broder Daniel-gitarristens sambo. De pratar om Anders osäkerhet, om hans blå ögon, om att få dödsbudet och om hur de upplevde avskedskonserten i Göteborg. Snarare än en fråga-svar-artikel är det ett uppriktigt möte mellan två vänner. Att som utomstående läsa känns nästan som att snoka.

Bandets historia har vid det här laget berättats mängder av gånger. Men jag gissar att det bara är början. Vi lär få se tidningsreportage, låttexter, dokumentärfilmer och böcker om Broder Daniel.

Ipred-debatten kränger och svänger åt tusen håll, med debattinlägg från alla möjliga – och omöjliga – tyckare. I nuläget skulle jag inte bli förvånad om Ricky Bruch, Drottning Silvia eller Christian Gergils gav sig in i diskussionen.

Just därför var det skönt att läsa det här klarsynta inlägget:

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Och nej, jag hittade inte detta själv utan hos Isobel.

”Nästa steg är att hela ditt liv går ut i direktsändning” säger Mauro Scocco till Plura i ett videoklipp på Hunger Hotell-bloggen. Och man får onekligen veta en hel del om Plura Jonsson nuförtiden. Vad han har tänkt, gjort och känt i ”Resa genom ensamheten”. Vad han sjunger och hur han målar i ”Den stora landsvägen”. Snart även vad han äter i ”Pluras kokbok”.

Om detta och lite annat har jag intervjuat Eldkvarn-sångaren.

I Ipredtider glömmer man lätt att ordet pirat kan betyda något annat än illegal fildelare på nätet. Därför har det blivit minst sagt förvirrande när svenska medier nu har börjat rapportera om problemen med somaliska fartygskapare.

Under de gångna veckorna har jag klickat på artiklar som Omöjligt att stoppa piratpengarna, Pirater motas i Asien och Pirater begär 25 miljoner dollar, och väntat mig nya turer i diskussionerna om integritet och upphovsrätt. Istället har jag fått skildringar av sjörövaruppgörelser i Indiska oceanen.

Kristin Lundell skriver i dagens SvD att fildelningsdiskussionen är sömnframkallande. Samma åsikt brukade dyka upp på morgonmötena när jag jobbade på tidningens kulturredaktionen. Något oroat undrar jag därför: Vad säger det om mig att jag finner Rick Falkvinge, Henrik Pontén och Rasmus Fleischer mer spännande än Svartskägg, Henry Morgan och Long John Silver?

Efter en del om och rätt många men är nu andra numret av Novell hos tryckeriet. Jag har inte skrivit en enda artikel den här gången, men kan lugnt konstatera att innehållet överträffar premiärnumret. Sannah har gjort ett grymt fotoreportage om popmusikers brödjobb, Kim har spisat skivor med Åsa Linderborg och Hanna berättar en regelrätt love story – om Veronica Maggio och Oskar Kihlen Linnros.

Tidningen finns ute i butik den 5 december, men kan redan nu beställas här.

Intervjusituationer kan ha en konstig maktbalans. Inte sällan är den som intervjuas känd, eller åtminstone erkänd, och framgångsrik. Då är det då lätt att känna sig i underläge som reporter. Man blir artig, trevlig och låter intervjuoffret prata på, utan att visa vad man tycker eller ställa kritiska motfrågor.

Efteråt blir det ombytta roller. Som journalist har man makten att döma intervjupersonen och forma allmänhetens bild av denne. Man serverar sin högst subjektiva bild av mötet, och kan ta sig friheten att beskriva den andre hur man vill. Intervjuoffrets syn på journalisten får ingen ta del av.

(Känn förresten på ordet: intervjuoffer. Bara det säger väl hur utsatt personen är?)

Därför är det roligt att se hur bloggar, åtminstone till viss del, kan vända upp och ner på denna hierarki. Nyligen intervjuade jag dramatikern, författaren och regissören Petra Revenue, ett möte som resulterade i den här artikeln i söndagens SvD. Men den som vill veta mer kan även följa det hela i Petras blogg. Hon har där beskrivit sina intryck av såväl intervjusituationen och mitt telefonsamtal någon dag senare som själva artikeln och hur hon ser ut på bilden i tidningen.

Och nu bloggar jag alltså om alltihop. Snacka om metaperspektiv.

(Artikeln ingick i ett stort textpaket om medvind inom svensk film och debuterande långfilmsregissörer. Förutom Petra hade jag träffat Fredrik Edfeldt, som regisserar Acnes första långfilmsproduktion. Karin Svensson hade intervjuat Beata Gårdeler, Manuel Concha och Lisa Siwe.)

För att ni som är ointresserade av svensk kulturpolitik inte ska skrämmas bort härifrån för gott – här kommer något helt annat:

Niklas Rådström är klok i dagens DN när han bemöter det återkommande talet om att kulturarbetare måste ”anpassa sig till marknaden” och ”bli entreprenörer”. 6 av 10 svenska konstnärer är redan egenförfattare, påpekar han. Problemet är inte att de saknar framåtanda och marknadstänkande, utan att ersättningarna för konstnärligt arbete är omöjliga att försörja sig på – även för den som är förhållandevis framgångsrik.

Detta visar Rådström med enkla siffror:

I första exemplet har vi en författare som arbetar i ett år på en roman, vilken när den kommer ut får ett mycket gott mottagande. Boken säljer i inbunden upplaga 5.000 exemplar och i pocket 20.000, det vill säga når en betalande publik om 25.000 läsare. Det motsvarar drygt trettio utsålda hus på Dramatens stora scen. Vem som helst skulle betrakta det som en stor framgång. Efter ett blygsamt avdrag för arbetsrum, dator och annat nödvändigt blir författarens ersättning för ett års arbete runt 90.000 före skatt, vilket torde vara mindre än halvtidslönen för en lokalvårdare.

Lika metodiskt smular han sönder de populistiska standardargumenten mot konstnärlig inkomstgaranti och författarpenning.

Man kan exempelvis mötas av frågan varför ett sjukvårdsbiträde ska betala skatt för att författare ska ha bidrag. Svaret är det självklara: sjukvårdsbiträdet betalar inte någon skatt till bidrag åt författare utan för möjligheten att gratis ha tillgång till innehållet i landets bibliotek. Liksom konstnärer och författare betalar skatt för tillgång till den sjukvård där sjukvårdsbiträdet är verksamt.

Det enda frågetecknet i detta klarsynta brandtal är avslutningen. Rådström skriver att kulturutredningen måste formulera sin syn på kulturens plats i samhället. Han kritiserar utbildningsdepartementet för att inte bry sig om kultur, och hävdar att ”något försök att se kulturen som en kunskapsresurs finns över huvud taget inte”.

För mig låter den kritiken missriktad. Det enda riktiga utspel som kulturutredningen har gjort är just att kräva pengar till kulturforskning. Senast för några veckor sedan avsatte regeringen dessutom medel till detta, om än ”bara” 40 miljoner.

Men strunt i det. Alla som bryr sig om svensk kulturpolitik bör ändå läsa Rådströms text. Hoppa över de sista styckena om ni så vill.