Henrik Pontén, den ofrivillige politikern

”Jag upplever att jag tvingas in i rollen som debattör” säger Henrik Pontén i mitt reportage i veckans nummer av Fokus. Texten är lika delar diskussion kring hur fildelningsdebatten håller på att rinna ut i sanden och porträtt av Antipiratbyråns ”bad cop”. En central poäng är att den så kallade upphovsrättsindustrin har haft sitt framgångsrikaste år på länge, trots Ephone-domen och Piratpartiets sju procent. (Att det inte behöver betyda att de håller på att ”vinna piratkopieringskriget” behöver jag kanske inte påpeka.)

Artikeln är ganska lång, så jag struntar i att publicera den här i bloggen. Men läs den på Fokus.se, eller ännu hellre, köp pappersupplagan. Där presenteras texten i ett fint paket med en fördjupande kommentar av Eric Schüldt och grymma bilder av Linda Forsell.

Obegränsade comebackmöjligheter

Idén till min Rednex-artikel i vårnumret av Novell föddes när jag läste en notis om bandmedlemmarnas konflikter – att två olika uppsättningar av gruppen turnerade samtidigt, och att både utgav sig för att vara Rednex. Något så absurt måste undersökas närmare, tänkte jag.

Så här i efterhand har jag dock insett att situationen kanske inte var helt unik. Jag hört påstås att både Boney M och The Animals har turnerat i flera parallella konstellationer. Och nyss snubblade jag in på 2 Unlimiteds hemsida (av anledningar som jag inte kan gå in på just nu). Där hittade jag, under fliken ”news”, följande välstavade rubriker:

7 oktober: New single, new album : a come back !?

10 oktober: Too Unlimited ? : another come back !?

Den holländska belgiska eurocombon gick ju till comebackhistorien redan med 1998 års ”återförening”. Då släppte 2 Unlimited en ny skiva efter något års vila. Det märkliga var att ingen av de två gamla medlemmarna var med, utan hade bytts ut mot nya, helt okända sångerskor.

Nu gör alltså båda dessa grupper comeback – samtidigt. I januari släpper originalduon Ray och Anita sin första singel tillsammans på tretton år. Bara tre dagar efter att den nyheten kom avslöjades att 1998 års ersättare Romy och Marion också har en comebacksingel på gång. Om jag inte redan hade gjort något snarlikt så hade jag genast börjat skissa på Det Stora 2 Unlimited-Reportaget…

(Jag rekommenderar för övrigt ett besök på 2 Unlimited-sajten. Den ser ut vara byggd lagom till världssuccén med ”No limit” 1993.)

Vad är priset för gratis?

Sent omsider har min recension av årets två gratisböcker publicerats i Kristianstadsbladet:

Foto: Andrew Magill

Chris Anderson ”Free. The future of a radical price” (Hyperion).

Per Strömbäck (red) ”Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” (Volante).

När jag nyligen blev ombedd att skriva en text om framtiden för musik och film hamrade jag ivrigt ner en utläggning om mikrobetalningar och begränsningarna hos Spotify. Först efteråt slog det mig att jag hade antagit att det skulle handla om finansiering. Att skriva om hur populärkulturen kommer att produceras hade inte ens fallit mig in.

Diskussioner som innefattar internet och kultur har blivit synonymt med diskussioner om pengar. Det är affärsmodeller, skadestånd, kopieringsskydd och uteblivna intäkter. De enorma möjligheter som nätet skapar i form av tillgänglighet och deltagande skyms fullständigt av rädslan att piratkopiering ska ruinera kulturen.

Bland optimisterna i debatten har amerikanen Chris Andersson fått ställningen av regelrätt guru. I boken ”The long tail” förutspådde han att ekonomins flytt till nätet skapar större utbud och mindre likriktning. Tesen var att digitaliseringen låter en försäljare ha ett oändligt ”lager”, vilket gör det mer lönsamt att erbjuda många titlar än ett fåtal breda. Bestsellern dödförklarades.

När Wired-redaktören följer upp succén med en ny bok, och en ny förmodat revolutionerande affärsmodell, är överraskningsmomentet minimalt. Principerna bakom ”Free” (inom kort på svenska under titeln ”Gratis”) presenterades redan förra våren i en artikel som Anderson sedan dess har rest världen runt och talat om. Med tanke på den hastighet med vilken teorier om webben utvecklas känns idéerna nästan gamla nu när boken ges ut.

Utgångspunkten för ”Free” är att priserna på bandbredd, lagringsutrymme och processorkraft sjunker i så snabb takt att de kan betraktas som ickekostnader. Detta, menar Anderson, kräver ett nytt tankesätt. Istället för den mänskliga instikten att vara sparsam och effektiv bör aktörer i en digital värld omfamna överflödet. För bildsajten Flickr betyder det att låta 95 procent av användarna nyttja en tjänst utan avgift, eftersom de återstående fem procenten betalar för en lyxversion. För Google innebär det att erbjuda gratisprodukter för alla tänkbara behov, så att användarna kan utsättas för riktad reklam.

Det är en maximerandets logik. Om man erbjuder saker gratis kan man utan större kostnader skapa en plattform som det i förlängningen går att tjäna pengar på. En stor publik blir viktigare än en smart intäktsmodell.

Chris Anderson har fått mycket kritik för sitt resonemang, som utan tvekan har luckor. När han blandar in icke-digitala verksamheter, till exempel Ryanair, känns argumentationen upplagd enligt smörgåsbordsprincip. Samtidigt slås jag av hans förhållandevis balanserade ton. De självsäkra påståendena finns där, men ställs mot reservationer och problembeskrivningar. Det är nog mer fruktbart att se ”Free” som en beskrivning av besläktade tendenser än som en allomfattande profetia för nätekonomin.

Icke desto mindre slår Anderson fast att allt som går att digitalisera kommer att bli gratis. För en musiker eller författare gäller det att omfamna den tanken och se spridningen av inspelningar och text som marknadsföring, väldigt effektiv sådan. Uppmärksamheten får utnyttjas för att sälja värden som inte kan digitaliseras, och som följaktligen blir än mer eftertraktade: föreläsningar, liveframträdanden, samlarobjekt.

En annan ny bok bär samma namn som Andersons, fast med ett reserverande frågetecken. Essäsamlingen ”Gratis?” från Volante vill enligt Per Strömbäcks förord komma bortom piratdebattens skyttegravskrig, för att ödmjukt ”nyansera och diskutera” framtidens finansiering av kultur.

Något Versaillesfördrag är det dock inte tal om. Merparten av skribenterna kan lätt sorteras in i någon av fållorna fildelande nätvisionär eller pirathatande upphovsrättsivrare, och de argumenterar därefter.

Som ofta med antologier är nivån ojämn. Jag hade gärna fått tillbaka den halvtimme jag lade på Jan Roséns snustorra genomgång av upphovsrättens juridik, samma sak med Linda Skugges vilt fäktande copytext för egna bolaget Vulkan.se. Och BWO-sångaren Martin Rolinskis essä, med siffror gripna ur luften och svammel om att ”få fart på svensk kultur igen”, är helt enkelt inte initierad.

Men här finns intressanta tankar. Daniel Johansson beskriver hur ny teknik gör nätets dataflöden lättare att integrera, och i förlängningen att tyda. Att det fria utbytet av filer skulle gå att stoppa är varken sannolikt eller önskvärt. Men kanske bygger kommande ersättningsmodeller inte på att stoppa fildelningen, utan på att kartlägga och integrera den i det legala systemet?

Andreas Ekström fruktar en framtid där publiken betalar vad den själv önskar för ett konstverk. Det vore ett mecenatsystem där upphovsmännen står ”med mössan i hand” och gör slätstruken, följsam skitkultur. Ett överdrivet skräckscenario kan tyckas, men beröringspunkter finns med Chris Andersons beskrivning av musikbranschens föregångsländer: I Brasilien når banden sin publik genom billiga kopierade skivor, och gör turnéer där de säljer allt från t-shirts till mat för att tjäna pengar. I Kina står piratkopiering för 95 procent av musikförsäljningen och artister får sina inkomster från sponsring, reklam eller företagsevents.

Denna oro för kommersialisering finns intressant nog även hos Isobel Hadley-Kamptz, vars ståndpunkt annars är rakt motsatt till Ekströms. Hadley-Kamptz försöker nedmontera myten om det enskilda geniet. Nöjesindustrins benhårda kamp för upphovsrätten kan enligt henne skapa en kultursyn ”där endast det som någon äger är något värt”.

Är det alltså så pessimistiskt man ska tolka höstens gratisböcker? Att vem som än vinner upphovsrättskriget är kommersiell skräpkonst att vänta?

Spotify orsakar dreggel även i USA

I svenska musikbranschdiskussioner har Spotify numera status som Räddaren i nöden, en Messias som åter ska sätta mat på artisters och skivbolags bord. Samtidigt hörs ofta invändningar som att Spotify bara är stort i Sverige och Storbritannien, eller att det finns andra, lika bra tjänster (typ Pandora, Rhapsody och Deezer).

Det är lätt att avfärda hyllningarna som en patriotisk hype.

Efter en dag på en musikkonferens i Hollywood måste jag dock spräcka den bilden. De medverkande på Digital Music Forum West tycktes alla få något heligt i blicken när Spotify kom på tal. Det svenska streamingundret, som tydligen precis delat ut testkonton till amerikanska journalister och branschinsiders, återkom i panelsamtal efter panelsamtal som exempel på hur unga ska lockas till lagliga alternativ.

Till slut kände någon i publiken ett behov av att nyansera hallelujakörerna och ställde frågan:

- Tror ni verkligen att vi sitter här och pratar om Spotify om tre år?

Eric Garland från analysföretaget BigChampagne tycktes nästan tårögd när han svarade.

- Visst, affärsmodellen är en fråga för sig, men någon form av Spotifymjukvara tror jag definitivt att vi använder. Som användarupplevelse är den helt fantastisk.

-

Om någon förresten undrar vad jag gör i Los Angeles så ska jag be att få återkomma med detaljer. Det har att göra med ett filmprojekt, som kan följas i något kryptisk form här.

Roligt och gripande i Strageland

Kanske var det tur att Fredrik Strage ställde in sin medverkan i det panelsamtal jag idag ledde på Bokmässan. Annars hade jag behövt stå och känna mig generad över denna hyllning till bokrecension, publicerad i gårdagens Kristianstadsbladet:

Fredrik Strage ”Strage Text” (Alfa beta)

I kommentaren till den självbiografiska novellen ”Nörd” berättar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva ”nördkapitlet” i en antologi om skolan. När han började bläddra i sina dagböcker kom dock allt tillbaka: minnena av ensamhet, hånfulla sjätteklassare, fester dit bara de häftiga blev bjudna och rollspelskvällar i familjens gillestuga.

Kapitlet om författarens mellan- och högstadieår är ett av få avsnitt i artikelsamlingen ”Strage Text” som inte kretsar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av journalisten och kritikern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han värvades till redaktionen för musiktidningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trupperna blev under sina sju år så inflytelserikt att svensk musikpress fortfarande inte har hämtat sig. När jag och några vänner häromåret startade tidningen Novell var det i viss mån en motreaktion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otroligt bra tidskrift: högljudd, kunnig, passionerad och ständigt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objektivitet blev regel i svensk popjournalistik. Research och sammanhang avfärdades av en ny generation pennfäktare, som djupdök i blödiga utläggningar om hur musiken förändrat deras liv.

Själv skrev jag för ett nätfanzine som hade den återkommande rubriken ”Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skribenter presterade flera sådana texter i veckan, och jag minns att jag imponerades. De var bevisligen mer lidelsefulla lyssnare än jag.

Pops uppgörelse med den objektiva rockjournalistiken skapade ett monster. Trots det är det just kärleken till ämnet, detta närmast osunda intresse för popkultur, som imponerar när man läser Strages samlade verk.

Där mer nervöst lagda popkritiker hänfaller åt positionering och slentrianhyllar dubstep, 2-step, darkstep eller vad årets upphaussande genre råkar heta, tycks han aldrig drivas av annat än den egna passionen. Båda fötterna står stadigt i Strageland – det parallella universum där bodymusik, skräckfilm och gangsterrap aldrig förlorar sin dragkraft.

”Strage Text” genomsyras av denna position som fan, nyfiken lyssnare och musiknörd. Ett gripande porträtt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antropologiska nedslag i Fulkultur-Sverige och en kartläggning av Darins fanlitteratur. I vissa avsnitt ryms den bästa musikjournalistik vi har i Sverige.

I slutändan är det dock varken en artistintervju eller konsertrecension som dröjer sig kvar i minnet, utan novellen om hans egen rollspelande uppväxt. Den träffsäkra och tragikomiska novellen ”Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöjesjournalistik. I skildringen av sina försök att skolka framstår han rentav som en svensk David Sedaris.

En dödsbesatt berättare

Jag har tidigare gjort mig lustig över likriktning i SvD och DN:s rapportering. Nu är det jag som faller på eget grepp.

Förra veckan träffade jag Steve Sem-Sandberg för SvD:s räkning (artikel nedan) och inledde texten med att beskriva ett foto som författaren visade mig. Samma dag som artikeln publicerades recenserade Per Svensson boken i DN, och inledde med att beskriva exakt samma fotografi.

Foto: Pieter ten Hoopen

För fyra år sedan blev Steve Sem-Sandberg allvarligt sjuk och trodde att hans liv var över. Upplevelsen har svärtat av sig på nya romanen De fattiga i Lódź – en ”dödsbesatt” skildring av livet i ett av nazisternas getton under Andra världskriget.

Det grovkorniga fotot visar en öppen bil omringad av soldater. Mitt bland uniformerna står en åldring med rufsigt vitt hår och en stor gul stjärna på bröstet. Underdånigt bugar han sig mot mannen i framsätet, SS-chefen Heinrich Himmler.

– En maktmänniska ut i fingerspetsarna, säger Steve Sem-Sandberg och pekar på datorskärmen.

Han syftar inte på Himmler, politikern som administrerade morden på miljoner människor, utan på gamlingen i brun rock. Mordechai Chaim Rumkowski var ”judeäldste”, av nazisterna utsedd judisk ledare, i den polska staden Lódź. Hans roll i deporteringarna till koncentrationslägren är kontroversiell och omtvistad. Nu står han i centrum för kollektivromanen De fattiga i Lódź.

Steve Sem-Sandbergs berättelser har på något plan alltid kretsat kring människors instängdhet, i omständigheter, relationer eller roller. I hans nya bok tar dock instängdheten en rent bokstavlig skepnad. Karaktärerna i De fattiga i Lódź lever omgärdade av bevakade murar, inspärrade i stadens underdimensionerade judiska getto.

– Jag vet inte varför jag fascineras av den tematiken, men det återkommer gång på gång. Det var också det som fick mig att vilja skriva boken, att försöka återskapa den klaustrofobiska känslan av att under så många år leva instängd och inte kunna komma ut, säger han.

Boken är hans mest omfattande skrivprojekt någonsin. Den tog fem år att färdigställa, fem prövande år. Länge brottades han med oron att han, som saknade egna erfarenheter och kopplingar till Förintelsen, inte skulle kunna ge en sann bild av det han ville beskriva. Sedan kom sjukdomen. Ett par år in i arbetet slutade hans njurar att fungera och han tvingades sjukskriva sig. Han trodde att han skulle dö.

– Jag tror att det var då jag fattade att boken var viktig. Jag bestämde att bara jag blev frisk igen så skulle jag sluta vela och skriva klart boken. Kanske är det också därför boken har den här dödsbesattheten. Det var en fråga om liv och död på mer än ett sätt.

Dödsbesatthet ja. De fattiga i Lódź är en roman där det brutala våldet beskrivs sakligt och precist, där karaktär efter karaktär dödas, där varje hoppets ljusglimt så småningom kvävs i kompakt mörker. Som läsare börjar man fråga sig om inte en endaste tråd i historien kan få sluta i annat än lidande. Steve Sem-Sandberg menar att han ville ge en ärlig återgivning, i motsats till ”producentklippta slut”.

– Ofta är det meningen att man ska identifiera sig med den enda som överlevde. Kanonerna har tystnat och man ser honom vandra i solnedgången. Det är en direkt förljugen bild. När det handlar om en plats utan utgångar, då tycker inte jag att man som författare ska konstruera falska utgångar. Ljuspunkterna i min roman finns istället i relationerna mellan människor. Så gott som alla som levde här dog, men de som dog har också levt, och det är deras liv jag vill skildra.

Som Förintelseberättelse utmärker sig De fattiga i Lódź genom att förtrycket av judar inte främst symboliseras av nazisterna, utan av en av de egna, en jude. Chaim Rumkowski, den vithårige mannen på fotografiet, blev föremål för såväl dyrkan som hat och fruktan från gettoinvånarna. Utåt sett var han deras enväldige ledare. I praktiken endast en marionettdocka åt tyskarna.

Rumkowski framstår i Steve Sem-Sandbergs skildring som direkt vidrig – en pennalist som bestraffar och plågar sina underordnade, hjälper till att deportera sitt folk till Auschwitz, lydigt krälar för naziststyret och förgriper sig på sin egen adoptivson. Men författaren själv ser det inte som ett porträtt av ren ondska, utan av makt.

– En människa som bara kan maktens språk, hur yttrar sig hans kärlek till ett barn? Frågan som jag ställde mig, och fortfarande gör, är hur någon är funtad som tar så många människors liv i sin hand. Det kändes viktigt att inte förse honom med några empatiska handtag, inte försöka hjälpa läsaren att hitta försonande drag.

Trots den bild porträttet i boken ger, påpekar Steve Sem-Sandberg att judeledaren länge höll många i gettot vid liv. Rumkowski hade en egenartad vision: gettot som arbetarstad. Genom att jobba hårt i sina fabriker skulle judarna bli oumbärliga för tyskarna, menade Rumkowski.

Och strategin fungerade, nästan. I juni 1944, då gettot i Warszawa hade krossats helt, bodde och arbetade fortfarande över 68000 judar i Lódź. I efterordet till De fattiga i Lódź frågar sig Steve Sem-Sandberg vad som hade hänt om kriget skulle ha slutat redan då. Kanske hade Chaim Rumkowski inte gått till historien som en feg nazistkollaboratör, utan som en hjälte, en befriare.

Sverige i ett nytt ljus

I gårdagens SvD skrev jag nedanstående artikel om glödlampans historia, inför det stundande förbudet.

Eftersom det var en kulturtext fördjupade jag mig inte nämnvärt i klimataspekterna av utfasningen. Det kan dock vara värt att notera att en av Sveriges främsta experter på belysning, KTH-professorn Jan Ejhed, riktar stark kritik mot beskrivningen av lågenergilampor som miljövänliga. Även PLDA, den internationella organisationen för ljusdesigner, slår fast att lågenergilampor inte är i närheten så energisnåla som belysningsbranschen påstår.

Svenskarnas kärlekshistoria med glödlampan är över. Lagom till 130-årsjubileet förbjuds uppfinningen som demokratiserade samhället och lät människan erövra natten. Men hur påverkas folksjälen när glödljusets naturliga värme ersätts av lysrörssken?

Hur många stockholmare behövs för att byta ut en glödlampa? Elva. En som håller i lampan och tio som snurrar på stegen.

Att skruva i en glödlampa är en vardagsuppgift så makalöst enkel att den har gett upphov till ett vitsformat om människors dumhet. Men frågan framstår inte alls simpel om man betraktar den bildligt. Att byta ut glödlampan, ersätta den med något nytt, har tvärtom varit en närmast omöjlig uppgift.

– Glödlampan har varit normalbelysningen i svenska hem i hundra år. Från det fattiga Sverige, via folkhemmet till globalisering och klimatkris, har den fortsatt lysa. Det är ganska märkligt, som om en stenkakespelare eller bil från den tiden skulle finnas kvar, säger Jan Garnert, docent i etnologi och specialiserad på belysningshistoria.

Nu tycks dock den anrika ljuskällans tid vara förbi. EU-kommissionen har antagit en förordning som förbjuder import och tillverkning av glödlampor. Vid månadsskiftet på tisdag avskaffas i ett första steg samtliga matta lampor samt klara lampor på 100 watt. Om tre år ska glödlamporna ha försvunnit helt från hyllorna.

Lampans ineffektivitet blev dödsstöten. Mellan 90 och 95 procent av den tillförda energin avges som värme, inte ljus. Genom att fasa ut glödlamporna hoppas EU-kommissionen därför kunna minska koldioxidutsläppen i Europa med 32 miljoner ton per år.

Peter Bennich är projektledare för belysning på Energimyndigheten. Han tycker att glödlampebelysning är ett enormt slöseri med energi.

– Människor undrar ofta vad de kan göra för klimatet. Jo, precis det här, att byta ut sina glödlampor. Belysningen är det i våra hushåll som drar mest el, och genom den här omställningen kan vi lätt spara bort åtminstone hälften.

Ändå är motståndarna till utfasningen många. På bloggar och i tidningsartiklar ifrågasätts den beräknade energibesparingen, lågenergilampor beskrivs som miljöfarliga och frågan väcks hur vi kommer att må när vi ser världen i ett annat sken.

Svenskarna har nämligen ett alldeles speciellt förhållande till den päronformade glödlampan.

En glaslampa med glödtråd introducerades för första gången på den svenska marknaden vid en mässa i Örebro 1882. Konstruktionen hade patenterats tre år tidigare av Thomas Alva Edison. Att beskriva Edison som glödlampans uppfinnare är dock inte helt korrekt.

Idén om en ljuskälla byggd på glödande tråd föddes redan 1802, då britten Humphry Davy fick en platinaremsa att lysa när han ledde elektrisk ström igenom den. Under det kommande seklet experimenterade upp- finnare världen över med olika konstruktioner och glödtrådar i diverse material. Historikerna Robert Friedel och Paul Israel har kartlagt hela 22 personer som tog fram egna glödlampsvarianter före Edison.

Det den produktive amerikanen och hans medarbetare tillförde var att använda en glödtråd av bambu och sätta på en skruvsockel i metall. Därmed skapade de inte den första glödlampan, däremot den första som var kommersiellt gångbar.

Men det skulle dröja mer än trettio år innan glödlampor satt i varje svenskt tak. Elektricitet var ännu dyrt. Runt 1890 fick en vanlig industriarbetare lägga ner tre timmars arbete för att ha råd med en endaste kilowattimme.

På 1910-talet lanserades volframlampan med lägre energiförbrukning, lägre pris och högre livslängd än tidigare glödlampor. När Första världskriget kom blev fotogen en bristvara. Den som hade fotogenbelysning måste antingen skaffa elektricitet eller återgå till öppen eld som ljuskälla. Glödlampan fick sitt stora genombrott, och tillgången på ljus slutade vara en klassfråga.

– Samtidigt med den demokratiska revolution som gav kvinnlig rösträtt fick vi ljus som var demokratiskt fördelat. Tidigare hade bara överklassen haft möjligheten att kunna välja sin dygnsrytm. Nu fanns det för första gången i historien en ljuskälla som lyste upp hela rum, och ljuset fanns i överflöd, säger Jan Garnert.

Författare som Ivar Lo Johansson och Albert Viksten har vittnat om att glödljuset betraktades närmast som ett mirakel. De var uppväxta med att varje vinterkväll samlas, hela familjen, kring en brasa eller aftonlampa. Plötsligt fanns inte bara en nyvunnen möjlighet till avskildhet, utan också till att trotsa människans natur och skingra det tidigare ointagliga mörkret.

Glödlampan banade samtidigt väg för stadslivet. Gatorna lystes upp, rumsuppfattningen vidgades och staden blev tillgänglig på ett helt nytt sätt. Många unga lockades av stadsbelysningen som lovade en bokstavligen ljus framtid.

I reklamen framställdes elljuset som en omvälvande kraft, något som skulle förändra världen i grunden. Tyska elbolaget AEG tog till logotyp en barbystad gudinna som höjer en glödlampa likt Frihetsgudinnans fackla. Glödlampan blev en symbol för välfärd, framtidstro och upplysning.

Även inom konsterna gjorde elektrifieringen och glödljuset avtryck. Mot 1800-talets slut växte science fiction-litteraturen fram med namn som HG Wells, Jules Verne och Edward Bellamy. Deras böcker kretsade kring den nya tekniken och en tänkbar framtid utifrån vad tekniken möjliggjorde.

Inom måleriet kan man se skillnader mellan verk gjorda av konstnärer födda före och efter elljusets intåg, menar Jan Garnert:

– Titta på Harriet Backer, Carl Larsson eller Elias Martin. De har en väldigt rik gråskala och otroliga ljusnyanser. De använder mycket fler skiktningar när de skildrar ljus än vad det senare 1900-talets konstnärer intresserar sig för, eller kanske ens ser. Om du tar någon som Ola Billgren, en konstnär som har växt upp i en elektrisk tid, så hanterar han ljus-miljöer på ett mer sorglöst och fritt sätt.

Efter glödlampans intåg i de svenska hemmen har andra, mer energisnåla ljuskällor lanserats. Medan lysrör och lågenergilampor numera dominerar stora delar av världens belysning har dock skandinaverna hållit fast vid glödlampan. Som kontorsbelysning har vi vant oss vid lysrör, men i hemmen lyser alltjämt en uråldrig glödljuskonstruktion. Allra populärast är den matta glödlampan.

Förkärleken för det varma glödlampsskenet sammankopplas ofta med vårt kalla klimat. Det säger Jan Ejhed som är arkitekt, professor och ansvarig för ljuslaboratoriet på Kungliga tekniska högskolan:

– På vår ljusutbildning har vi studenter från 25 olika nationer, och det märks att man har olika förhållningssätt till ljus och ljusfärg. Man kan se att vi använder varmare ljus här i norr, medan man i ett varmare klimat föredrar kallare ljus som man tycker ger svalka. Samtidigt är bilden mer komplex än så. Till exempel är tendensen i Sverige att vi går mer mot det neutralt vita ljuset och bort från det gultonade som har varit förhärskande.

Eftersom mer än varannan ljuskälla i svenskarnas hem är en glödlampa blir dess försvinnande en extra stor omställning här. Jan Ejhed kallar utfasningen för ett okunnigt misstag. Han menar att glödlampsljus har unika kvalitéer som människor behöver.

– Lysrör ger ett diffust ljus, ungefär som det som kommer från himmelssfären. Glödlampan ger däremot ett riktat ljus som kan jämföras med direkt solljus. Vi har ett ständigt behov av båda ljuskaraktärerna. Därför är det väldigt olyckligt att man förbjuder den ena, säger han.

Att glödlampans sken beskrivs som varmt och lysrörsljus som kallt är egentligen en förenkling. Ljusfärgen i ett lysrör eller en låg- energilampa styrs av sammansättningen på pulvret i röret, och kan alltså blandas så att även det ger väldigt varma ljusfärger. Att glödlampan ändå upplevs som ”varmare” handlar nog om att den ger ett naturligt ljus med komplett färgspektrum. Likt ett glödgat järn får glödtråden olika nyanser beroende på temperatur. Ett lysrör däremot, lyser alltid med samma fluorescerande sken.

Den som föredrar glödljus kan fortfarande köpa så kallade halogenglödlampor. De är dock betydligt dyrare än vanliga glödlampor, och kommer bara att säljas med klara glas-kupor. Svenskarnas favoritljus – det matta, milda glödlampsskenet – hör snart till det förgångna.

Men Peter Bennich på Energimyndigheten tycker att talet om glödlampans unika ljus är onyanserat.

– Man kan inte se diskussionen så isolerat. När man betraktar ljuset sitter det oftast i en armatur, så det gäller att välja rätt kombination av ljus och armatur. Dessutom finns det tillverkare som har satt lampor i vanliga armaturer och låtit folk gissa vilken sort det är. När det lyser som starkast är det väldigt svårt att se skillnad på en glödlampa och en bra lågenergilampa, säger han.

Glödlampans tid var räknad redan före EU-kommissionens beslut. Belysningens framtid stavas LED, det tycks alla kännare vara överens om. Lysdioder är energisnåla, har lång livslängd, avger knappt någon värme och kan återge i princip vilket ljus som helst.

Men LED-tekniken är inte färdigutvecklad, och medan vi väntar måste svenska glödlampsälskare vänja sig vid lågenergilampor, halogenlampor och lysrör. Frågan är vad det har för inverkan på oss.

– Det är ingen tvekan om att ljuset påverkar människor biologiskt, visuellt och psykologiskt. Naturligt ljus med alla våglängdsområden, exempelvis dagsljus eller glödljus, är allra bäst för oss. Men det är ungefär som komprimerad musik, mp3-filer. Även om man har tagit bort 50 procent av det egent-liga ljudet så kan man fortfarande få bra musikupplevelser. Det är inte så att vi faller ner och dör om vi inte får fullspektrumljus, men i vissa sammanhang kan det få effekter, säger Jan Ejhed.

Hur Sverige kommer att klara sig utan sin eviga ljusbringare, folkhemssymbolen glödlampan, det är en öppen fråga. Utfasningen har däremot gett svaret på en gammal undran: Hur många politiker behövs för att byta ut en glödlampa?

27 stycken. De sitter i Bryssel.

Porträtt av Rosengård i Fokus

I veckans nummer av Fokus, höstens första, har jag skrivit en lång text om Malmöförorten Rosengård. Dessvärre finns det medföljande fotoreportaget av Joseph Rodriguez inte på nätet, så jag rekommenderar starkt inköp av pappersversionen.

Mångkulturell smältdegel som svartmålats i media eller våldspräglad stadsdel på bristnings­gränsen? Den amerikanske fotografen Joseph Rodriguez är känd för sina skildringar av gängvåld i Los Angeles. Nu vänder han kameran mot Rosengård.

»Välkommen to ghettot.« När Joseph Rodriguez såg klottret på en husvägg i Malmö kände han sig nästan provocerad.

– Jag ska ta med er till New York eller Los Angeles, så får ni se ett riktigt ghetto. Så tänkte jag först. Men på sätt och vis är Rosengård faktiskt ett ghetto, även om det är fint där och man ser folk som är ute och går med hunden. Det är ett mentalt ghetto, a ghetto of the mind.

Den amerikanske dokumentärfotografen har i sitt senaste projekt porträtterat Malmöområdet Rosengård, under det mest turbulenta halvåret i områdets historia.

Mitt i den svenska julstressen ledde vräkningen av en islamisk förening från en källarlokal i kvarteret Herrgården till kravaller, eldsvådor och stenkastning. Trots att polisen vittnade om att bråkmakarna inte främst var Rosengårdsungdomar, utan huliganer och autonoma aktivister, blev händelserna medialt en fråga om misslyckad integration.

En månad senare presenterade Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos sin rapport »Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö«. De beskrev ett Rosengård där radikaliseringen bland muslimer ökar kraftigt, islamister agerar åsiktspoliser, unga flickor gifts bort mot sin vilja och kvinnor som aldrig burit slöja blir tvingade till det. Rapporten kritiserades dock av såväl Säpochefen Anders Danielsson som av andra forskare.

Under våren fortsatte oroligheterna, och bränderna, i Herrgården. Ofta var varken polis eller räddningstjänst beredda att ingripa. Situationen förbättrades knappast av den video som dök upp i rättegången efter decemberkravallerna, där polismän kallade ungdomarna för »apajävel« och »blattajävlar«.

Samtidigt blev Rosengård föremål för utländsk uppmärksamhet. Den kristna tv-kanalen CBN sände ett långt nyhetsinslag där sverigedemokrater intervjuades och reportern slog fast att »om några decennier kommer Malmö att ha förvandlats till en stad med muslimsk majoritet«. I tidskriften Weekly Standard publicerades en artikel med rubriken »Welcome to Ramallmö«. Även Siv Jensen, ledare för norska Fremskrittspartiet, varnade för att låta minoriteter få för mycket inflytande i samhället. Då blir det som i Malmö »där sharialagarna fullständigt har tagit över«.

Mitt i denna polarisering lever unga Malmöbor som försöker hitta sin plats i vuxenvärlden och i det svenska samhället. Det är om dem Joseph Rodriguez vill berätta.

– Jag är djupt troende muslim. Min uppfostran var sträng, men jag fick mycket frihet så länge jag betedde mig ordentligt.

Ibrahim »Ibbe« Smatti lutar sig tillbaka i soffan och tar ett belåtet bloss på sin joint. Han är en Malmöfödd 21-åring med algeriska föräldrar och en av huvudpersonerna i Joseph Rodriguez fotoreportage. För tillfället bor han tillsammans med sin mamma i Nydala strax sydväst om Rosengård, eller i »området« som han själv säger.

– Vi kallar alla områdena tillsammans för området, säger han.

Vilka områden?

– Hela Rosengård och Fosie.

Ibrahim Smattis liv kretsar kring dans. Han började med breakdance redan som sexåring, deltar i tävlingar och har dansat i en reklamfilm för Sony Ericsson. Men hans stora dröm är att bli skådespelare och lika känd som Brad Pitt.

Självsäkert berättar han om allt från hur många av hans kompisar som sitter inne till vilka kända rappare han har träffat. När han börjar tala om polisen blir rösten starkare och leendet växer.

– Många av de som kastar sten har blivit trakasserade av polisen och vill ge igen. Vakter och poliser kränker oss hela tiden. Om du kommer från Rosengård är du inte välkommen någonstans.

Vad tycker du i så fall om att leva i Sverige?

Ibrahim blir plötsligt allvarlig.

– Jag tycker jättemycket om Sverige. Det är det bästa land man kan tänka sig. Men det är svårt när så många invandrare från länder med mycket problem kommer till Sverige, som är ett så civiliserat land utan stora problem. Det blir kulturkrockar till höger och vänster.

Att Rosengård ofta beskrivs som ett problemområde beror främst på faktorer som hög arbetslöshet, hög andel bidragstagare, hög kriminalitet och lågt presterande skolelever. Men faktum är att på flera av dessa områden förbättrades situationen under 2000-talet. Exempelvis sjönk antalet anmälda brott, medan andelen förvärvsarbetande steg från 31 till 39 procent.

Efter kravallerna i julas har dock kriminaliteten återigen vuxit i området. Lågkonjunkturen skapar fler arbetslösa, och bland Rosengårdsskolans avgångselever var det i år rekordfå – tre av tio – som nådde gymnasiebehörighet.

Lars Birgersson är rektor på Rosengårdsskolan. Han kan inte svara på varför så få elever nådde målen just i år, men betonar att det finns orsaker.

– Det handlar inte om att våra elever är dummare än andra. Vi har elever som lämnar nian och inte har gått mer än två år i skolan under hela sitt liv. Det är inte så att vi på skolan slår oss till ro, men vi är samtidigt inte förvånade över resultaten, säger han.

Enligt Lars Birgersson handlar problemet framför allt om begränsade språkkunskaper, samt att många elever kommer direkt från krig och traumatiska upplevelser. Dessutom upplever han en hopplöshet bland ungdomarna.

– Många av eleverna har föräldrar som inte är ute på arbetsmarknaden, och de undrar »hur ska det gå för oss?«. Vårt viktigaste uppdrag är att försöka övervinna den känslan.

Det märks att Lars Birgersson är trött på frågor om sociala problem på skolan.

– Jag har arbetat som rektor i fyra olika kommuner och för mig är det här en helt vanlig skola. Det enda som skiljer är att eleverna inte har samma förutsättningar att uppfylla målen.

Hur ser du på beskrivningen från Försvarshögskolans rapport, att en muslimsk radikalisering hotar Rosengård?

– Jag kan inte uppfatta att den bilden stämmer. Vissa faktabitar i rapporten, som trångboddheten och den höga arbetslösheten, är ganska korrekta. Men de slutsatser man har dragit är absolut ingenting som jag har märkt av.

En liknande frustration märks hos Marie Hendra som är verksamhetschef för Rosengårds förebyggande- och fritidsverksamhet. Hon tycker inte att mediebilden av området stämmer med verkligheten.

– Visst finns det problem här, men jag känner inte alls igen de proportioner man beskriver. Rosengård har blivit ett negativt varumärke. Och trots att människorna byts ut successivt så hänger den stämpeln kvar.

När Rosengård planerades i slutet av 50-talet var det med en vision om att bygga framtidens samhälle. Många Malmöbor bodde under skrala förhållanden, och liksom andra storskaliga förortsområden från samma tid var Rosengård tänkt att höja invånarnas boendestandard.

Med start 1962 uppfördes området på grönområdena öster om Möllevången. De moderna lägenheterna fylldes snabbt av landsbygdsbor och låginkomsttagare från innerstaden. De inflyttade var en homogen grupp, nästan uteslutande etniska svenskar.

Det dröjde dock inte länge innan områdets status började sjunka. Avskildheten och den anonyma arkitekturen gav Rosengård ett rykte som otryggt problemområde för fattiga. Redan 1972, samma år som bygget färdigställdes, beskrev forskarna Carin Flemström och Alf Ronnby området som så ogästvänligt att inte ens fågelsången nådde fram.

Man talade ännu inte om segregation, men redan innan Rosengård blev ett invandrarområde hade dess invånare hamnat i ett utanförskap. Och detta utanförskap skulle bara bli större.

De som hade råd började flytta ut och ersattes i många fall av nyanlända invandrare, ett mönster som syns än i dag. Rosengård har en omflyttningsfrekvens på tolv procent om året. Med andra ord byts halva befolkningen ut vart fjärde år, och det är framför allt människor med jobb som flyttar.

Värst drabbat av denna utveckling är Herrgården, området där stenkastningen ägde rum i december. Där är 96 procent av de boende av utländsk härkomst. Bara tre av tjugo har jobb. Polisen uppskattar att mellan 7 000 och 8 000 personer bor i kvarteren som byggdes för att hysa 2 700 invånare.

Etnologen Per-Markku Ristilammi har beskrivit Rosengård som ett stigmatiserat område. Den negativa stämpeln påverkar invånarnas självbild och identitet, menar Ristilammi. Skräckbilden av Rosengård blir en självuppfyllande profetia. »A ghetto of the mind«, som Joseph Rodriguez säger.

Han är orolig att Rosengård på sikt ska få kriminella gäng i stil med de amerikanska.

– Familjerna är trångbodda, så unga killar förpassas till gatorna. De har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen. På så sätt har Rosengård det perfekta klimatet för att värva gängmedlemmar.

Han ser också en risk i att många ungdomar anammar hiphopattribut som ursprungligen härstammar från gangsterkulturen.

– Många av de här ungdomarna är själva mörkhyade, många har haft vänner som har dött i krig. Därför identifierar de sig med en sorts hiphopsyn på vad som är coolt. Mångas stora idol är Tupac, den ultimata gangstern.

Femton år tillbaka var gängkriminalitet ett ickefenomen i Sverige. Sedan dess har mängder av grupperingar vuxit fram, med mc-gängen som de mest framträdande. Efter bombattentatet mot åklagaren Barbro Jönsson i november 2007 beslutade polisen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åklagarväsendet om en mobilisering mot den organiserade brottsligheten. Ändå har gängen bara blivit fler.

Ett symtom på utvecklingen är att antalet anmälda utpressningsbrott i landet har trefaldigats sedan 1999. Mc-gängen har börjat ersättas av andra grupperingar, många bildade innanför murarna på landets fängelser.

Under våren gick polisen ut med varningar om att två kriminella gäng har etablerat sig i Malmö. Det ena kallar sig Lions Family, det andra är en lokalavdelning av Köpenhamnsligan Black Cobra. Båda grupperna sägs rekrytera medlemmar i framförallt Rosengård. Unga som lockas att gå med får utföra sysslor som att förvara stöldgods, göra inbrott eller frakta droger och vapen.

Trots detta vill Michael Storm, tillförordnad närpolischef i östra Malmö, tona ner betydelsen av gängen.

– Ungdomsbrottslighet har länge varit ett problem i Rosengård, fast i form av löst sammansatta konstellationer. Skillnaden sedan årsskiftet är att de nu har tydliga attribut och gängnamn. Nackdelen är att det blir lättare att gå med i en kriminell organisation när den kan identifieras som ett gäng, säger han.

Som ett verktyg mot rekryteringen av gängmedlemmar används »Barn i fara-blanketter«. Om en ung person ses tala med yrkeskriminella, eller påträffas nattetid på olämpliga platser, informerar polisen socialtjänsten, som i sin tur tar kontakt med föräldrarna.

Trots ett stort sparbeting har Malmös politiker nyligen beviljat 9,2 miljoner till olika insatser i Herrgården. Pengarna som kallas »Rosengårdsmiljonerna« ska bland annat bekosta två socionomtjänster på Rosengårdsskolan, tre socialsekreterartjänster och öppnandet av två mötesplatser, det vill säga ett slags fritidsgårdar för äldre ungdomar.

Dessutom ska lokalen där decemberkravallerna inleddes åter tas i bruk. Källaren blir en mötesplats för vuxna, dit de ska kunna gå för att få information från och kontakt med myndigheter.

Marie Hendra på förebyggande- och fritidsverksamheten är tacksam för bidraget till verksamheten, men poängterar att summan i sammanhanget ändå är ganska låg.

– Det handlar om nio miljoner fördelat på två år, alltså inte ens en tusendel av Malmös totala budget. Men självklart är det jättebra. Nu kan vi erbjuda de lite äldre någonstans att vara och samtidigt hjälpa dem att söka jobb. Det är ju det alla ungdomar efterfrågar. Varje dag kommer det in fem-sex unga här och vill ha hjälp att skaffa ett jobb.

I början av maj inledde polisen en specialinsats i Herrgården, där nu uniformerad polis finns på plats dygnet runt. Syftet är att dels förhindra brottslighet, dels signalera till de boende att man är där för deras skull. Enligt Michael Storm kan lösningen bli långvarig.

– Vi kommer att fortsätta i en eller annan form året ut. Dessutom har Herrgården redan valts ut som ett fokusområde för Skånepolisen under 2010, vilket borgar för en fortsatt satsning, säger han.

Och insatsen har redan minskat våldsamheterna. Polisen vågar numera patrullera mellan husen, och bara enstaka gånger sätts containrar i brand. Det får betraktas som ett lugn i framtidssamhället som blev ett lågstatusområde.

Krönika om fanfilmer + bonusmaterial

Semesterrapport: I måndags hade jag följande krönika om fanfilmer inne i SvD. Nu lär jag av filmbranschen och levererar den här med extramaterial – ett antal relaterade Youtubeklipp. Jag vill särskilt rekommendera Joe Nussbaums Star Wars-romcom George Lucas in love.

Regissören Michel Gondry myntade häromåret ett nytt ord. I filmen Be kind rewind försökte Mos Def och Jack Black rädda en videobutik där alla band hade avmagnetiserats genom att sweda filmerna, spela in egna versioner av dem.

”Sweding” var ett påhittat begrepp. Men amatörinspelade remakes finns faktiskt på riktigt. I verkligheten kallas konceptet fanfilm och har enligt en ny bok existerat ända sedan 20- talet.

Homemade Hollywood av journalisten Clive Young redogör för fanfilmens klassiker. Det är Spindelmannen som kastar sig i ett rep från ett sexvåningshus, allt för att hans hobbyfilm ska bli trovärdig. Det är tonåringarna som jobbar i sju år med sin Jakten på den försvunna skatten, så att Indiana Jones är tolv år i en scen och sjutton i nästa. Det är leksaker som agerar ubåtar i Moonraker, strykjärn som föreställer rymdskepp i Star wars.

Länge kunde dessa amatörfilmare bara visa sina verk på science fiction-konvent. Men när nätet nu löser upp gränsen mellan kulturkonsument och aktör har fanfilm gått från nördobskyritet till en genre med underkategorier: remakes, parodier, filmer med ny story men kända karaktärer, korsningar av filmkoncept som The odd star wars couple samt latmansversionen – klassiska scener dubbade med nytt ljud.

Till skillnad från i Gondrys film, där kunderna älskar heminspelningarna, blir riktiga fanproduktioner tyvärr sällan mer än charmiga. Vissa är tvärtom rent plågsamma att genomlida. Verkligheten överträffar däremot feel good-komedin på ett annat plan.

I Be kind rewind hotas filmamatörerna av 63 000 års fängelse, varpå onda advokater mosar deras vhs-band med en ångvält. Clive Youngs bok slutar lyckligare. Bolag som Lucasfilm, DC Comics och Paramount har börjat inse att fanfilm är gratis reklam och låter entusiasterna hållas, så länge de inte tjänar pengar på filmerna.

I en tid då nöjesindustrin tycks lägga all energi på fildelarjakt är det uppmuntrande läsning.

FANFILM I URVAL

Hardware Wars, 1977:

Raiders Of The Lost Ark – The Adaptation, 1989:

Spiderman – The Green Goblin’s Last Stand, 1992:

Troops, 1997:

The Odd Star Wars Couple, 1997:

George Lucas In Love, 1999:

Pink Five, 2002:

Batman – Dead End, 2003:

Star Trek – New Voyages, 2004:

Sex, droger & rock’n'roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

Stort reportage om turnéliv och Peter Bjorn and John för SvD (publicerat igår). Kolla in David Magnussons bilder här.

När skivförsäljningen rasar gör artisterna allt fler konserter. Men turnéer är ingen guldgruva och livet på vägarna mindre glamouröst än vad rockmyten ­säger. Jag och David Magnusson följde med bandet Peter Bjorn and John i en minibuss till Hultsfred.

Det börjar avvaktande. När klockan slår åtta på morgonen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smuttar på en take away-kaffe. Regnet droppar på den ljusblå kavajen. Han är den ende i bandet som har dykt upp på utsatt tid.

Med resväska på hjul och medhavda cockerspanieln Esther är Peter knappast arketypen för en rockartist på väg ut på turné. Bättre i fas med klichébilden är dagens chaufför, ljudteknikern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i hästsvans och ännu längre skägg kommer han lufsande med en cigg i mungipan. Han leder oss till minibussen där basisten Björn Yttling och trummisen John Eriksson snart trillar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motorvägen. Björn plockar fram ett bärbart tv-spel och mumlar på västerbottniska:

–Vet någon om det regnar i Hultsfred?

Ingen svarar.

–Hoppas det. Jag har mina gummistövlar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indiegrupp i mängden. Trion bildades 1999 och släppte två album med småskruvad gitarrpop, ”skivor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom singeln Young folks, som blev en osannolik superhit och tog Peter Bjorn and John från kommunala rockspelningar i Borås till stora scener världen över. Idag är de ett av landets flitigast uppträdande popband. Under våren har de turnerat i Europa och USA samt spelat på festivaler som Glastonbury och Coachella. Närmast väntar sex veckors turné som förband till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egentligen ganska otypisk. Förutom att bandet trängs i en minibuss istället för en rymlig ”nightliner”, kommer de tillbaka redan ikväll. Dessutom reser deras turnébesättning på egen hand från förra veckans konsert i Frankrike.

Med i bussen finns istället Peters flickvän, hennes bror, hunden Esther och en viss Calle Olsson. Den sistnämnde, medlem i norrländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i miniformat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skickade bara Calle Olsson som ensam med en synth framförde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en timmes spelning, så om vi struntar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minuter, säger Björn Yttling från bussens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tycker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halvminut. Det roliga är ju att det håller på aningen för länge.

Några timmar senare avverkar John och Peter intervju efter intervju i leran framför Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hittar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remixtävling på er hemsida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frågar jag John om det inte blir tröttsamt med alla intervjuer. Jo, ibland, svarar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla ställer samma frågor. Men nyligen gjorde jag en intervju med en italienare som lät som hämtad ur en Disneyfilm, sedan en med en spanjor som hade jättemörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde engelska och sedan en med en finne som pratade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan intervjuer vara riktigt roliga.

Skildringar av musikers liv på vägarna fokuserar oftast på dekadensens heliga treenighet – sex, droger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss uppmärksammade bok om Mötley Crüe, beskriver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på eftermiddagen i ett hotellrum, spy och kissa bredvid sängen, åka till spelstället, supa, ta kokain, uppträda, ta mer droger, supa, flyga till nästa stad, gå på strippklubb, supa, slå sönder hotellrummet, skjuta heroin, somna.

När Björn berättar om Peter Bjorn and Johns turnédagar låter det lugnare.

–Nightlinern brukar komma fram vid elva. Då äter man frukost och duschar. Sedan gör vi intervjuer i några timmar och soundcheckar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kommer det någon skivbolagsmänniska som vi måste träffa innan vi spelar. Sedan har man två timmar att göra vad man vill innan bussen åker vidare.

Jag påpekar beskrivningens brist på narkotika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mellan att göra intervjuer och knarka. Man hinner inte både och.

Det börjar närma sig konsertdags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stövlarna och kliver i ett par boots. Calle Olsson kommer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alkohol, säger Björn.

–Va?

Calle ser chockad ut.

–Den är i logen, en miljard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så småningom lyckas turnémanagern Chris – som liksom Thomas har hästsvans, skägg och svarta kläder – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dricker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kliver Calle upp och spelar ett monotont elektroniskt stycke. Publiken ser förvirrad ut. Vid sceningången står de tre bandmedlemmarna: Peter oroligt blickande in mot scenen, John ivrigt småstudsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indienördiga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskådarna börjar undra om de har blivit lurade, marscherar Peter Bjorn and John in. Trion överröstar Calle med ett stökigt virrvarr av distade gitarrer. Under senaste singeln It don’t move me får de sällskap på scenen av Marcus Bolgert – en 16-årig göteborgare som medverkar i låtens video. Iklädd färgglad träningsoverall gör han Michael Jackson-dans, juckar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hoppar Peter ner och sjunger refrängen vid publikhavet. Scenen är dock så hög att han inte kommer tillbaka upp. Assisterande turnémanagern Fluffy – också han med hästsvans, skägg och svarta kläder – springer fram och sliter upp sångaren.

Efter konserten är stämningen bakom scenen euforisk. Familjemedlemmar strömmar till och ger gratulationskramar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolthet. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musiker i The Spotlites, muttrar att trummorna inte hördes.

De senaste åren har antalet spelningar och festivaler ökat radikalt i Sverige. En indikator på hur kraftigt utbudet växer är att den ersättning som Stim får in från liveframträdanden närapå har fördubblats – från 28,6 miljoner till 52,3 miljoner på fem år.

Även den pågående konsertsommaren är något i rekordväg – den har kallats ”elefanternas sommar” på grund av alla besök från stjärnor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots lågkonjunkturen sätts nya publikrekord på festivaler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsätter årets festival- och konsertsommar mellan fyra och sex miljarder, enligt beräkningar av kulturekonomen Tobias Nielsén.

Det ligger nära till hands att koppla ihop konsertboomen med raset inom försäljning av cd-skivor. När lyssnarna laddar hem musiken gratis kan de istället lägga pengarna på konsertbesök. Samtidigt behöver artisterna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpekar Lars Nylin, chefredaktör för tidningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvivel om att det enorma utbudet till stor del beror på att konserter har blivit en viktigare intäktskälla för artister. Men det är inte lätt att sortera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre festivaler har givetvis i sig genererat ett större intresse för att turnera.

Det ökade konsertutbudet har kommit att bli ett slagträ i debatten om illegal fildelning. De pengar som en artist förlorar på minskad skivförsäljning kompenseras av större turnéintäkter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lönsamheten i att turnera överskattas.

–Mängder av artister ska dela på en kaka som visserligen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat generellt. Många hyfsat etablerade artister turnerar nog mest för att hålla ruljangsen i gång.

En liknande analys ger John Eriksson i bussen tillbaka från Hultsfred:

–U2 kanske blir rika på turnéer, men inte indieband som vi. Det är som vilken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjänar du inte så mycket, men däremot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frågar vilken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut bajamajor, hävdar John.

–Är det möjligt att få stanna och bada? avbryter Calle.

Stämningen i bussen är nu raka motsatsen till tystnaden i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra uppstår när en blå Jaguar med registreringsskylten ”Ranelid” kör upp framför bussen på en bensinmack. Peter spelar munspel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pratar om Solstollarna, någon om musikjournalisten ”Tage Strage” och någon om att sälja pellets istället för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När medlemmarna går in på en vägkrog för att köpa var sin pizza – förutom Calle som köper två – passar jag på att besöka toaletten. Tillbaka vid bordet finner jag mitt anteckningsblock dekorerat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnissar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frågor. Han tackar för sällskapet i bussen och säger, kanske lite ursäktande, att turnerande är ett väldigt konstigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med massor av intervjuer, radiospelningar och nya ansikten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lullar runt som ett stort barn.

Han bekräftar vad John sa kvällen innan. För Peter Bjorn and John fungerar turnéer främst som marknadsföring. De tjänar bättre på skivförsäljning samt, inte minst, på att deras musik används i filmer, tv-serier och reklam.

Jag frågar vad han tänker om framtiden. Skulle han vilja leva som turnerande artist resten av livet?

–Jaa, jag hade egentligen aldrig hoppats på det. Jag hade planer på att bli bibliotekarie, så när framgången kom blev det lite av en chock. Men nu börjar jag vänja mig och hoppas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sitter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobiltäckning. Om två timmar flyger han till nästa spelning, i Portugal.